Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bild i Lillos drama, där George Barnwell nedstöter sin onkel
inför åskådarens ögon.
Uppslaget med brefvet går säkerligen, som Lamm
påpekat, tillbaka till Zaire; Hilkias förbannande af sin dotter
Susanna erinrar om Agires förebråelser mot hans dotter
Aménaide i ”Tancréde”.
Däremot låter icke svartsjuksmotivet förklara sig ur
Zaire. Det är först, då man vänder sig till Shakespeares
Othello, som man får en slutgiltig förklaring på dramat. Alla
karaktärerna i Wallenbergs drama hafva nämligen sin
motsvarighet i ”Othello”, hvaraf man tydligen kan se, att det
är detta, som föresväfvat Wallenberg. Jojakim är Othello;
Susanna, offret, Desdemona. Esra är skurken i stycket, det
vill säga Jago, men Wallenberg har efter bibelberättelsen
fördubblat denna roll (hvilket från dramatisk synpunkt är en
af de många svaga punkterna i dramat, eftersom intresset
därigenom försvagas), så att han har två skurkar: Esra och
Sulem. Den senares vankelmodiga karaktär erinrar slående
om George Barnwells. Thirsa har i Othello sin motsvarighet
i Emilia. Slutligen har Wallenberg såsom förebild för Joram
haft Cassios roll i Shakespeares tragedi. Cassio är skurkens
verktyg liksom Joram Esras. Båda dödas efter välförrättadt
ärende genom bofvens försorg.
- Men utom denna allmänna likhet finnes äfven en speciell,
som bekräftar riktigheten af ofvanstående analys och gör det
otvifvelaktigt, att Wallenberg känt Shakespeares drama.
Cassio inbäres döende på scenen på en bår och génom sin
berättelse bidrager han till brottets afsföjande. Detta drag
återfinnes i samma form i ”Susanna”, hvarest äfven Joram
inbäres på scenen och utandas sin sista suck, sedan han
afslöjat de båda gubbarnes bofstreck.
Ett af de tidigaste yttrandena mot de tre reglerna i Sverige
förekommer i C. G. Tessins teaterbref till kronprins Gustaf
(”En gammal mans bref till en ung prins.” Stockholm.
1756, I, sid., 326). Hans ord äro en direkt återspegling af
den börjande franska oppositionen mot reglerna:1
1 Såvidt jag känner är detta det tidigaste uttalande mot reglerna, som
förekommer i svensk litteratur. Det är således betydligt tidigare än Neikters
kritik (se nedan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
