Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ärfarenheten har öfverflödigt bevist, huru litet reglor
gagna Poeter. Reglor i Skaldekonsten böra icke vara annat än
rön, på hvad som behagat eller icke. Aldrig har man ännu sedt,
at Aristoteles och Scaligers Poeticor hafva upeldat någon kall
Skaldeande, men väl har det blifvit anmärkt, at den Grekiska,
Latinska och Fransyska Poesien synnerligen förlorat, sedan
Aristoteles, Horatius och Boileau utgifvit sina Artes Poeticae.
När et Skaldestycke intager och roar, när det hänrycker til gråt
eller löje, är det lika så narragtigt at rådfråga Aristoteles, om
jag får gråta eller le, som at förkasta den maten som smakar
mig väl, endast därföre at den icke är tillagad efter Kokboken.
Den som med reglor vill läska Skalde-ådren är lik mullvaden i
Addisons fabel, som ville hjälpa sin svaga syn med glasögon.”
Neikter öfvergår därefter till en redogörelse för tragediens
och komediens olika arter. Det intressantaste partiet inom
denna afdelning består däri, att han anför Diderots indelning
af dramats olika arter och således äfven med gillande
omnämner den borgerliga tragedien:
”Man har ock sett at några så kallade Tragedies Bourgeoises
förträffligen lyckats såsom en Diderots Père de famille och
Se-daines le Philosophe sans le sçavoir. Det blifver således et
frugt-löst arbete at med syllogismer och sarcasmer bestrida en
ärfaren-het, som man har i handen.”
Sedan han därefter sökt utreda tragediernas verkan på
åhörame, öfvergår han till att behandla frågan om
skådespelens moraliska betydelse. Slutligen följer en kort
öfver-sikt af tragediens historia, i hvilken äfven på sin plats
Shakespeare nämnes:
”Shakspear sättes af sina Landsmän framför alla tragici.
Denna skald var en lasus naturae. Okunnig både i de lärda
språken och Skaldekonstens reglor ägde han icke något annat
mönster at efterfölja än blotta naturen, men at måla honom var
Shakespear en mästare, eller rättare et inimitabelt original. Hans
characterer, säger Pope, äro sjelfva naturen, och man gjorde
honom en oförrät, om man kallade dem copier derutaf.
Emedler-tid som han saknade all hjelp af konsten at styra sin lifliga
inbilningskraft, händer det honom som oftast, at det fulaste
och osmakeligaste står bredvid de största skönheter; han är lik
den vackra Jungfrun med en fiskstjärt: bärget Vesuvius som
Horatius omtalar i sin Ars Poetica.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
