Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändt sina blickar från Shakespeare till de antika skalderna
och därigenom åter på en omväg till det antikiserande drama,
som fransmännen odlat och Lessing så kraftigt angripit.
Schiller hade skrifvit sin ”Wallenstein”, sin ”Jungfru af
Orleans” m. fl. men på jambisk vers, och i dessa dramer
voro visserligen icke lärdomame från Shakespeare helt
bortglömda, men de voro betydligt omskapade genom
återupptagandet af den antika ödestragiken och större kraf på strängt
enhetlig komposition. Så är dock icke fallet. Om Livijn ville
skrifva en regelrätt tragedi, berodde det därpå, att han
medvetet och omedvetet ännu var starkt influerad af det
Gustavianska dramat, som han ständigt såg uppföras, endast i andra
hand af Schillers och Goethes tragedier.
Vi höra, huru han i det första bref till Hammarsköld,
i hvilket han talar om Torkel, bekänner att han icke vet,
om han skall låta Torkel dö på scenen. Likaledes är han
bekymrad^ emedan han ej kan iakttaga tid och rum. En
annan gång utbrister han, att han säkerligen måste skrifva
Torkel à la française. Hela denna diskussion mellan de båda
vännerna vittnar åtminstone icke om något doktrinärt och
ensidigt partitagande för det ena eller det andra systemet,
tvärtom, den ådagalägger, huru oklara deras dramatiska
begrepp ännu voro och huru Livijn vacklade mellan olika
principer.
Men om Livijn skulle skrifva en tragedi à la française,
var det obestridligen ett olyckHgt mönster han valde. Cato
har visserligen i sitt fosterland upplefvat en stormande, fast
kortvarig scenlycka, delvis beroende pi tillfälliga politiska
omständigheter. Sedan har det uteslutande ihågkommits för
sin utsökta, redan af Pope prisade, Addison fullt värdiga
diktion. Fast fot på den engelska scenen har det aldrig
vunnit. Och något mästerverk är det visserligen icke. Det
saknar verklig dramatisk handling och djupare
karaktärsteckning. Innehållet är i korthet följande:
Cato har dragit sig tillbaka till Utica med de sista resterna
af de republiken tillgifna trupperna. Han vågar ännu kämpa
mot Cesar, som bereder republikens fall. Men hans numidiska
hjälptrupper, förledda af den trolöse Sempronius, affalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
