Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedvig.
Gå usling.
Olaus (med en blick på
Christina).
Värdera rätt den skatt er Torkel gifvit (han går).
Hedvig.
Min dotter sansa dig.
Christina.
Jag bjuder dig
Till mig. Kom deltag uti våra lekar —
Vi skola skämta — Hvad! du gråter qvinna?
Hvem gråter du? Du har ej högtidskläder?
Du är så svart, jag lånar dig en klädning,
Som Valdemar med sina famntag helgat,
Men akta den, det är en dyrbar skatt.
(Hon sjunger.)
Han kommer aldrig mera igen
I grafven sofver han sött,
Jag längtar komma till dig min vän —
Jag är så sorgsen och trött.
Hu! denna sång är sorglig, jag vill sjunga en gladare.
Karaktärsteckningen i detta drama är ofta naiv och
otymplig, aldrig omedelbart gripande, men den saknar icke
förtjänster, om man betänker tidpunkten och de svårigheter
Livijn hade att öfvervinna. Framför allt är den mycket ojämn.
Torkel är den vise. Han är ädel och värdig, ständigt förande
dygden på sina läppar, men också bärande den i sitt hjärta.
Arvids eldiga och uppbrusande natur är icke heller oäfvet
tecknad. Bofven i stycket, Olaus, är däremot utan intresse,
och både Valdemars och Birgers svaga och vacklande
karaktärer, hvilka voro svårare att teckna än de fast bestämda, äro
färglösa och intetsägande. Den minst lyckade scenen i dramat
är fjärde aktens sjunde scen, där Birger knappast har tid att
lyssna till Torkels sista böner, därför att hans älskarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
