Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hulda.
Som blommorna vissna, så kärleken dör;
En mask denna lockande fägring förstör.
Slutligen utbrister Magnus lidelsefullt:
Ack, skåda, grymma! den smärta jag lider.
Jag älskar dig.
O flicka! Älska mig.
Jag då med gudarne ej byter;
Hulda måste slutligen bekänna sin kärlek. De
dityrambiska versmåtten gifva vika för lugnt framflytande femfotade
jamber, i hvilka båda tolka sin lycka. Men lugnet förbyter
sig strax åter till strid, då Magnus vill fullborda eröfringen
och kyssa den älskade — en strid som slutar i en ny hymn
till kärlekens och nöjets lof:
Säg, känner du det land, der kärlek lyser
Der blommans kalk af idel vällust myser;
Der vestans fläkt åt gossen hviskar: njut!
Och myrten gror till lifvets sena slut.
Hulda.
Jag känner det. O dit, o dit
Går nöjets väg. Vi följas dit.
Deras kärlekssång afbrytes af Svafva, som skyndar in
och varnar sin härskarinna. Hon har aflägsnat sig för långt
från den sjuke faderns boning; denne behöfver henne.
Svafvas replik till Magnus är dunkel, väl med afsikt; dramats
grundtanke, motsatsen mellan förståndet och fantasien
framlyser i dessa rader:
När de dödlige sig närma,
Flyr det sköna lifvet snart;
Ej kan jorden ge den värma,
Ej åt tanken ge den fart,
Att den utom verlden ilar
Och i bildningsgåfvans hem
Uppå Lotos-blommor hvilar
Sig berusande af dem.
10. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
