Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken tecknade gärna passionens feber, viljans irringar,
vansinnets och hallucinationernas syner och drömmar.
I Jungfrun af Orleans hade Schiller vidrört en karaktär
af denna art, en kvinna, hvars hela lifsgärning bestämmes
af de himmelska uppenbarelser, hvilka visa sig för henne
och fylla henne med en så öfvermänsklig energi, att hon
mot hela världens motstånd befriar sitt fosterland. Med fin
psykologi hade Schiller antydt, att hennes öfvernaturliga makt
liksom var köpt genom försakelse af den jordiska kärleken.
För öfrigt dröjer icke Schiller synnerligen vid mystiken i
hennes historia. Han framställer den som en solklar
verklighet, men han analyserar den icke.
En annan tysk dramatiker Heinrich von Kleist har i
flera af sina verk framställt kvinnotyper, hvilka endast lyssna
till en dylik mystisk makt, glömmande all förståndets intalan,
all världslig visdom och fädernas läror. Ingenstädes kanske
så mästerligt som i Kätchen von Heilbronn, hvilken lefver
och dör för sin kärlek. Första gången som Kätchen ser
denna Graf von Strahl öfverväldigas hon så af sina känslor,
att hon tappar den bricka full af flaskor och glas hon
bär i händerna och faller själf af svimmad till marken.
När grefven rider bort från faderns hus, kastar hon sig ut
genom fönstret och blir svårt skadad. Väl återställd, beger
hon sig i väg för att uppsöka den älskade. Hon följer honom
som en hund. Hon mottager sparkar och slag, ligger i hans
stall och ilar på hans befallning in i ett brinnande hus. Hon
är som förhäxad. I svensk litteratur återfinna vi senare denna
typ tecknad i Almqvists Amorina. Hade Livijn utfört sitt
drama, skulle vi säkert i Hildurs gestalt haft en typ, som
stått ungefär midt emellan Jungfrun af Orléans och Kätchen
von Heilbronn. Livijn hade för öfrigt tillfälle att i lifvet
studera samma karaktär. Att döma efter uttalanden i hans
bref ägde hans syster Carolina åtskilligt af detta stormfyllda
och lifsbegärliga, flammande och feberartade temperament.
Hela denna uppfattning af Hildurs karaktär framgår af
hennes monolog samt af följande karaktärsteckning, hvilken
såsom of van nämnts finnes bland papperen till detta drama.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
