Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man risa henne, sätta henne på tukthus eller låta henne spela
spanska fiolen? Cantzlern är med om allt. Emellertid
anländer en ambassadör från Hundturken och Nero föreslår
denne att köpa Tarquinia. Efter mycket prutande går turken
in därpå.
Tarquinia inkommer med uppfostringskommittéen och
förmyndarekammaren. Hon läxar upp Nero. De båda
Committéema buga och bifalla. Hundturken passar därunder
på och binder Tarquinia, hvarefter committéema aflägsna sig
för att öfverlägga om denna nya casus. Tarquinia förklarar
därefter sin kärlek för Hundturken och båda dansa en balett.
Denna afbrytes af sufflören, hvarefter Hundturken binder
Tarquinia och leder ut henne.
Det var med dylika scener, som Livijn sökte så sent som
1818 komma sin gamle fiende Leopold och
pseudoklassici-teten in på lifvet.’ I dessa har man en parallell till den
burleska humor och det stridshumör, som samtidigt
kristallisera sig i den ystraste af alla fosforisternas stridsskrifter:
MarkaUs sömnlösa nätter.
En scenanvisning i detta drama antyder, att det också
varit Livijns mening att satirisera Göterna, och deras mest
vidt gående kämpe, Ling, hvars kraftstil redan tidigare hade
uppväckt motsägelseandan i Livijns snarretliga sinne. Denna
scenanvisning upplyser nämligen, att ”Hundturken är åtföljd
af Mätare, Packare, Windragare, Klampare,
Lin-Hampa-Tjära- och bredvräkare> hel- och halfkarlar, jernbärare och
andra kraftens beundrare.”
Kanske bör det till slut också nämnas, att Livijn i sitt
stridshumör icke ens skonar vännen Lorenzo. Dennes
slarfviga mångskrifveri hade redan länge retat honom. I
brefvet till Leopold, skrifvet i samma utmanande stil som
dedikationen i Mästerkatten, taga sig dessa hans känslor
utlopp på följande sätt:
”Då första amanuensen vid Kongl. Biblioteket, Wälbome
Herr Lorenzo Hammarsköld, utgaf en icke alldeles noggrann
upplaga af den odödlige Stjernhjelms arbeten, dedicerade han
denna bok til en viss assessor Clas Livijn (ett i Litteraturen
obscurt namn)” ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
