Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io henning berger
Trots nattens syndaflod var den grusiga vägen
alldeles torr. Regnet hade icke kunnat lämna spår i det
tjocka lager av krossad sten, som fyllde den tämligen
smala gången. Även vegetationen syntes redan torr och
dammbelagd, det var som om de tjocka växtbladen —
de påminde om kaktus — druckit all denna väta efter
en ökentörst. Och då jag nådde en ny och bredare
del av vägen, där gruset tog slut och det vanliga
gulvita stoftet virvlade upp kring fötterna, var även det
torrt som benmjöl — hit hade tydligen ovädret icke
ens sträckt sig.
Jag gick nu genom skogsdungar, som nästan
föreföllo planterade och parklika. Ibland slog högt över
mitt huvud någon okänd fågel en skarp drill.
Vid en krök hoppade en dovhjort över vägen och
försvann i snåren. Ovillkorligt såg jag efter den, och
därvid klack det till i mig, en plötslig, hastigt
kommande och gående ilning av förskräckelse. — Några
steg bakom mig hade en man sprungit åt sidan och
stod nu gömd bakom en tjock ekstam.
Jag fortsatte några steg och vände därpå om. Ingen
syntes. Men jag hörde torra kvistar knastra snett in
i skogen.
Vad ville detta säga? Var jag förföljd?
På nytt gick jag framåt med öronen på spänn och
färdig att snurra runt vid minsta ljud. Ett par gånger
gjorde jag också helt om och stannade, lyssnande och
spejande, och då var det, som om någon osynlig också
stannat — jag kunde höra dubbelsteg helt hastigt
upphöra för att, då jag började marschera, återtaga
trampandet.
Men ingen visade sig och intet hände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
