Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jolin claudius’ Äventyr
17
— Det är hungerhallucinationer, sade jag till mig
själv.
I själva verket var jag mindre hungrig än förut.
Magen hade genomgått den första, häftiga krisen,
den skrek och sved icke mer! Jag kände mig tom, men
lättare, och min gom var torr. Jag tror dock, att
ögonen började mattas, ibland dansade små strimmor
för dem i luften.
Framför mig såg jag nu en hög mur i den obeskrivliga
och vackra schattering, man endast finner i södern och
som naturen genom ålder och de hemliga putsmedlen
fukt, mögel, luft och vind förlänat ärgens och blyglansens
patina med skiftning av mossgrönt och kornblått. Över
krönets gamla stenmurar föllo gula löv, och vid foten
hade de vissnade bladen hopats till en tjock och elastisk
matta, där färgerna sammansmälte i barrbrunt, i
ryss-läderrött, i saffran och oliv.
Här upphörde vägen — eller rättare svängde och
blev till en gångstig. Jag kunde icke upptäcka någon
port eller grind men tyckte mig av ett brett
mur-stycke, som lyste tegelfärgat, kunna sluta till att en
öppning igenmurats. Även gräset från vägen fram till
muren var olikt marken runtomkring — man hade
spärrat och fyllt väg och genomgång.
Jag följde stigen.
Efter ett par minuter såg jag en ung bondflicka
komma emot mig. Hon var barhuvad, med väl friserat
hår, och i de tjocka, svarta hårknutarna sutto ett par
silvernålar fast instuckna. Ansiktet och de nakna
armarna voro bruna, linnets korta ärmar bröto av som
snö. Kjolen var högt uppskörtad och visade ett par
runda och kraftigt välformade vådor, och fötterna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
