Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jolin claudius’ Äventyr
17
råde upp som fjärilar kring de sirligt svarvade
träskorna.
Jag stod och såg efter henne, och det var icke utan
att jag förundrade mig över mig själv. För några
timmar sedan hade jag varit en livstrött
självmordskandidat, men icke nog härmed — i hela mitt liv
hade ej en kvinna förmått fängsla mina tankar, än
mindre mina sinnen, mer än den flyktigaste sekund.
Nu överraskades jag med att efter en stunds vandring
alltjämt tänka på denna Nina och hennes
hemlighetsfulla dubbelnatur. Alen ännu mer på hennes unga
och friska gestalt, hennes hår, ögon, skratt. Jag glömde
den mystiske förföljaren, och jag ångrade, att jag
icke i stället följt flickan.
Då stod jag utanför muröppningen, ett hål, mer än
en port, skild från stigen genom ett igengrott dike
och till hälften spärrad av ett snett bjälkkors, som
ett X. Det såg underligt ut.
Och nu tyckte jag med ens allt vara besynnerligt.
Var befann jag mig egentligen och vad hände mig,
vart fördes jag, i vad spelade jag med? Var det en
dröm eller ett äventyr — kom verkligen äventyret
till mig på tröskeln av dödens port, eller var jag
kanske död, dräpt för egen hand och detta var allt
blott skuggor och villor? Min förvirrade hjärna
förvirrades ytterligare, träden började dansa, och jag
kunde icke längre sammanhålla eller reda ut tankar
och frågor. Där var ett hål i en mur, och jag skulle
igenom där — varför skulle jag det? Vad fanns på
andra sidan? Jag ansträngde mig för att se, men
kunde endast urskilja något grönt — det kunde gott
vara ett draperi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
