Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jolin claudius’ Äventyr
17
— Nej, men ni ser mig senare. Lyd nu!
Och då denna uppmaning beledsagades av det
vitröda leendet, kunde jag endast lyfta på min mössa
och kliva över gräsdiket.
— Jag lyder! ropade jag, men ni är då sannerligen
skyldig mig en förklaring...
Jag kröp över bjälkstängslet.
Knappt var detta gjort förrän jag såg en liten
guldglänsande prick singla genom luften och slå emot
min kavaj. Jag hann ej gripa den men anade
instinktmässigt, att det var mitt guldmynt, som rann mig
mellan fingergreppet. Jag ville säga något harmfuilt
men förekoms.
— Behåll det, hördes Ninas stämma, jag vill inte
ha det.
Och innan jag förmått fiska upp slanten ur det’
höga gräset, såg jag den korta kjolen försvinna mellan
stammarna.
Jag var uppriktigt sagt för medtagen att bli ond,
ja ens orka reflektera vidare över denna märkvärdiga
variant av bondtös. Nu ville jag ha mat.
Det var en stor och oslagen äng, jag befann mig
på, eller rättare flera ängar, ehuru inga stängsel, blott
diken avskilde dem. De begränsades runtom av
skogsdungar, som i mjuka grupper tecknade sig mot
horisonten. Här och där stod en ensam ek, och’ så långt
mitt öga såg, löpte den gamla muren. Långt bort
betade en hjord hästar.
När ögat vant sig vid markens rika och vilda
bördighet, där ännu höstfloran glödde i
brand-gult, vallmorött och purpur, fann jag en sorts
överväxt, delvis på nytt upptrampad gångstig genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
