- Project Runeberg -  John Claudius' äventyr : en rapsodi /
53

(1923) [MARC] Author: Henning Berger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jolin claudius’ Äventyr 17

Och jag slog mig ned, besluten att giva uppassaren
drickspenningar i klingande guld.

När jag satt mig, märkte jag först, hur dödstrött jag
var. Mina ben värkte som om de piskats med käppar,
och i själva veka ryggen kände jag nyp som av en stor
tång. Det sved i ögonen, och även i armarna gjorde det
ont. Jag skulle ha velat tvätta mina händer, men jag
orkade icke stiga upp. Jag tog på måfå den bömiska
flaskan, den var så tung, att jag så när släppt den,
och slog i ett glas. En vätska, tjock och svart som
kaffe, rann ut. Jag visste icke vad det var, men slukade
innehållet. Det löpte som eld genom ådrorna och mina
ögon tändes. Det var portvin — gudarna vete av vad
årgång, gammal, äkta Commandore. I detsamma gick
dörren upp, och en betjänt kom in med en bricka.

Han var rödhårig och slätrakad, i vanligt mörkt
livré med svarta snören och vit halsduk. På vänstra
axeln satt en rosett i svart och gult.

Man utfrågar icke tjänstefolk och något sådant hade
heller icke fallit mig in — matlusten var för restepi
starkare än nyfikenheten, och jag skulle ju, tänkte
jag, snart få besked om vad jag icke förstod. Men»
ändå var min mening att säga någon vänlig fras till
min servitör, jag övervägde blott på vilket Språk.
Han såg närmast engelsk ut.

Jag besparades allt grubbel i den riktningen. På
samma gång betjänten med en stum bugning satte
framför mig en täckt silverkarott och lyfte locket, lade
han behändigt ett kort på min servett, som var bruten
à la rose. Till min omätliga förvåning läste jag i sirlig,
litet darrande skrift på tyska:

Tjänaren är dövstum.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:41:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/claudius/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free