Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Äventyret slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 93
såväl takampeln som ljuset i badrummet slocknade.
Därpå hörde jag honom svänga om en liten elektrisk
hasp någonstans, ty det väste till som från en katt
och gnistrade vitblått.
— Nu är ledningen avstängd, sade han.
Och gripna av samma tanke, störtade vi båda fram
till fönstret och revo var sin gardinhalva åt sidan, så
snörena brusto och ringarna regnade oss om öronen.
Ute var månsken — höstens silvermåne, vilken lyser
klarare än vinterns, men döljer mer i skuggorna,
emedan den icke kan låna reflex från snöytor. Och
på terrassen stod, med ena handen på takbalustraden,
liksom för att hoppa över, den rödhårige lakej, som
som varit min uppassare vid frukosten i
mahogny-rummet.
Han stirrade häpen på våra negligégestalter.
Boy visslade hånfullt och öppnade fönsterdörren.
— God midnatt, Bastien! hälsade han.
En sorts brumning blev svaret. Men jag kunde se,
att betjänten från nedre botten bemödade sig att
iakttaga mitt ansikte. Jag ville draga mig tillbaka, då jag
kom ihåg det ödesdigra ärret under ögat, och i stället
vände jag mig en smula åt höger så vänsterkinden
blev fullt månbelyst.
Och det måtte ha haft en kraftig verkan, ty till
min icke ringa överraskning hörde jag rödhåringen
utbrista:
— Nå, här är främmande! Jag tyckte, jag såg ljus
brinna i en springa och blev rädd för att elden var
lös. Därför —
— Stiger ni upp på taket som en sötare, sade Boy,
det är snällt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
