Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Äventyret slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 93
— Vad är det nu fatt? frågade jag mellan ett par
dubléer.
— De höga herrskapen flytta in till stån i dag,
förklarade Boy, kritande min kö.
Jag kände ett missräkningens sting i mitt hjärta. Då
skulle jag ej få se Nina!
Men därpå tänkte jag:
— Gott, så reser jag med. Den här komedien roar
mig för resten icke.
Det var som om pojken förstått mig. Han sade:
— Sen blir det tomt här — och då stannar 110g
ej min herre...
Då jag klädde mig till middagen, såg jag försiktigt
ut genom fönstret. Den stora gården låg tom ända
ned till de vita staketen. En ridknekt gick kring ,och
räfsade ihop halm, krollsplint och pappersspillning.
Luften var kyligt blå, och åt parksidan, där solen
sjunkit, brann en bred, olycksbådande, bloddunkel
strimma mellan de kala stammarna, vars grenar nu
fällt nästan alla blad.
Jag ringde på Boy.
Ingen kom.
Jag ringde på nytt.
Då hörde jag tunga taktfasta steg närma sig. De
kommo från gröna salen, där stora ingången var,
gingo genom biljardrummet, röksalongen, biblioteket,
Min dörr sköts upp.
Det var den gamle Fritz i dubbelknäppt jaktkavaj
och kragstövlar. Hans vita, fyrkantiga skägg och
gröngrå ögon sågo alltjämt lika kalla och otillgängliga
ut. Hans min röjde ingen förvåning.
Innan jag hunnit fråga, hade han svarat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
