Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staden Gental
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u8 " henning berger
Och den ene ryttaren satte i gång, hovarna började
klappra, smattret övergick i avtagande crescendo, det
blev tyst. Jag satt andlös utan att röra mig, jag
inbillade mig, att brevet kunde prassla, jag hörde hästen
vädra och fnysa, små stickor knaka, och den
kvarblivne ryttaren ett par gånger säga: »Stilla!» — Det
var en evighetsväntan. Jag förlamades av den och
försökte säga mig själv, att det hela var löjligt, att jag
borde gå fram och fordra en förklaring, men något
höll mig tillbaka, något osynligt, kanske var det det
lilla brevet, vilket likt en hand hejdade mig.
Slutligen hördes hovarna på nytt, ljudet tilltog och
ännu på avstånd ropade rösten:
— Nej, nej, han finnes inte — jag kunde se hela
vägen ända fram till Bourgtals portar — han har
valt Langen, vi kunna snedda här över ängarna —
sätt rakt in över diket, det är fri mark ända ned till
floden —
Och jag hörde nu på ömse sidor, hur hästarna
togo diket, hur ryttarna smackade och smällde, ropade
och hojtade, hur det plumsade i lervattnet och knäckte
och brakade i rishögar. Ett ögonblick skymtade jag de
ridande, då de möttes nedanför uthuggningen och
måste hålla inne hästarna för att, trängda samman,
passera under några nedhängande stora grenar. De
böjde sig i sadeln, och jag såg Waldenbourgs färger
i axelrosetterna — svart och gult — men jag såg också
något annat som kom mig att fundera. Över
skuldrorna hängde karbiner, och de röda halskragarna buro
nummermärken. De voro icke ridknektar från
slottsvillan, utan waldenbourgska gränskarabinjärer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
