Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Krogen »Sårfebern»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 147
Utaii tvivel ett viktigt och riktigt steg mot
utrotandet av begreppet förbrytarkneiper. Men det är svårt
att tänka sig lastens olika hålor i en storstads
avkrokar utan att förbinda dem med grändernas källarrum.
— Vad skulle dessa annars användas till? frågar man
ovillkorligt.
Jag var därför nyfiken på »Sårfeberns» interiör.*
Men hur jag spanade, kunde jag icke upptäcka
minsta glugg, som hade utseendet av krogfönster.
Muren stod sluten och kallfuktig i det likgröna ljuset
från en ensam lykta. På marken lågo, fastfrusna i
hjulspårens issörja, strån och tappar av hö, av halm,
av hackelse.
Benny pekade på en vid inkörsport.
— Inne på gården, sade han.
Och nu förstod jag. Den stränga polisförordningen
hade bortsett från kryphålet: inom egendomen. Den
gällde genom ett ordfel endast gatans väggingångar.
I portvälvningen brann, osande och rykande, ett
slags fyrfat på trefot och kastade ett underligt flackljus
omkring sig. En gestalt i utsliten ulster skymtade
genast i röken, hans näsa glödde som ett eldkol. Det
var tydligen en sorts portvakt, ty han och Benny växlade
brummande en lösenhälsning, varefter jag
presenterades med orden:
— Hög kamrat, bara gula blanka.
Inpå gården stodo skrindor, varuvagnar, skjut-,
skott-och vinkelaxelkärror, gamla uttjänade fordon och
moderna sådana — till och med en lastautomobil. Trossar
dinglade från uppslagna luckor, och man "hörde
stampandet av hästhovar mot spiltbalkar och golv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
