Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 173
ej falla honom in, då han antog panterna vara
tjuvgods.
Vädret hade slagit om till milt. Man kunde tro
sig uppleva våren i årets dödsmånad, och i de nya
stadsdelarnas fina kvarter sutto turisterna utanför
kaféerna och skrevo vykort hem till avundsjuka landsmän.
Men i luften låg något osynligt osunt, som hämmade
andetagen och lade sig på lungorna. Nästan alla
hostade på ett misstänkt sätt och ögonen lyste febrila.
Jag kände ofta yrsel och hade svårt att länge fixera
ett bestämt objekt.
En afton vid sjutiden skulle vi träffa Solschinsky
eller Sol, som han kallades i förkortning.
Han bodde längst ned på den smala och krokiga
gatan, mittemot ett långt och lågt ruckel, vilket
apterats till försörjningsinrättning och logihus för
stadens allra eländigaste och hjälplösaste existenser. Det
vaktades och sköttes emellertid som en kasern och stod
under poliskommando av en gammal avskedad
underofficer.
Här bodde Sol i en källarvåning, som var fylld
av allt gammalt skrot och skräp som tänkas kunde.
Mellan bylten och kläder lyste mässings- och
kopparkärl, och gamla spruckna fat och tallrikar stodo
i travar bredvid högar av skodon. Bakom en hög
hylla hade han sin järnsäng, nära en liten kamin,
och ett bord med en lampa. Sängkammaren var också
hans kontor: på hyllans baksida, ovan sängen, hängde
på spikar otaliga buntar med nedklottrade
papperslappar. De voro räkenskaperna och oläsliga för alla
andra än Sol.
Själv såg han ut som något av de komiska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
