Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 henning berger
— Det är koleran! skrek Benny, det är koleran,
jag visste det, vi ha fått den från Italien — aj, oj,
jag dör!
Han gjorde ett högt språng, satte bägge händerna
mot underlivet och jämrade sig.
— Släpp ut mig, jag vill ha vatten, brännvin, öppna
dörren...
Och han rusade ut bakvägen, vi hörde hans
snubblande steg slamra mot gårdsflisorna.
— Låt honom springa, sade Solschinsky kallt, det
är ingen kolera.
Han tog flickan i armen:
— Sluta gråta, Rachel!
Tonen var så allvarlig, att barnets tårar med ens
upphörde.
— Gå hem till din mor genast och giv henne den
här flaskan. Säg att hon tar sju droppar och går
och lägger sig strax och är lugn.
Han tog från en hylla en liten svart droppflaska.
— Stanna nu inte på vägen, sade han i samma
befallande ton.
Flickan kysste hans panna, och gubben ledde henne
ut på gården, där han ytterligare sade ett par ord med
mildare röst.
— Nu äro vi ensamma! Då kunna vi tala friare.
Han reglade omsorgsfullt dörren.
Jag hade i ögonblickets förvirring glömt Dohms
anteckningar. Boken låg ännu uppslagen bredvid
korten på bordet.
— Oförsiktigt, mumlade den gamle och skakade på
huvudet. — Nu talade han tyska.
Utifrån hördes mummel och enstaka visslingar —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
