Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Djupet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 197
— Villa Waldenbourg, sade han.
— Ni har kanske rätt, mumlade jag.
— Och, smålog han triumferande, då får »borgen»
också sin betydelse. Kanske — fängelse. I alla
händelser heter sista pjäsen tornet.
Jag ville tala men han hejdade mig:
— Vänta. Här står nu till allra sist:
— »Nu håller man vad. — Kan publiken gissa
slutsumman? Inte det! Men det kan jag. Den blir alltid
densamma som ursprungstalet minus ett. En rolig lek,
som jag skall förklara närmare sedan.»
— Tyvärr, sade gubben och sände mig en tragisk
blick, tyvärr har Dohm ej meddelat vidare om sitt
parti. Det kunde annars ha varit intressant att följa
pjäserna, undersöka motdragen. Nu få vi draga
konklusionerna litet enformigt, på en hand. Spelet var 110g
också inom en färg, och svart och vitt passar ju, en
passant, bra för Waldenbourg... Slutsumman? Tja,
tja, det tyder på ett fall inom egen linje. Minus ett
— alltså sju. Det skulle med andra ord vid lekens
slut saknas en pjäs. — Men vilken?
— Ja, vilken! utropade jag i egendomlig exaltation
och glömmande var jag var, ha, vilken? Borsati,
Yanka, Nina? Eller ännu högre upp — de höga
herrskapen, va?
Juden reste sig häpen.
— Vad är det, ni yrar om? frågade han och slog
ihop boken med en liten smäll. — Och vad är det
för namn? Borsati, Yanka, vet ni, vad ni nu
uttalar?
Jag fattade mig hastigt.
— Solschinsky, sade jag, det erbjudande, ni gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
