Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. »Att sova...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 217
men dörrglaset var svart och speglade blott min egen
bild. Då stötte jag upp dörren och såg i detsamma,
hur ulsterryggen försvann bakom en gardin innanför
boddisken. — Det var i en liten obetydlig optikers
affär jag befann mig, och från väggarna stirrade kartor
med billiga pincenéer och glasögon på mig;
avståndstabeller med stora och små bokstäver hängde mellan
barometrar och termometrar. På disken låg en rad
av förstoringsglas.
En blek, ung man hejdade mig.
— Vem är han i ulstern? frågade jag ivrigt, helt
och hållet upptagen av min fixa idé.
Mannen skakade på huvudet:
— Det vet jag inte, han kom för att träffa min far.
Jag insåg, att jag icke kunde med våld tränga in i
bodkammaren — jag skulle ofelbart bli arresterad.
Mumlande en ursäkt om ett misstag, eller något
dylikt, gick jag förvirrad ut på gatan, denna gång
tvivlande på mitt förstånd.
Då jag kom fram till Isaksgatan, var jag så konfys,
att jag gick förbi Solschinskys källare och först märkte
min distraktion, då jag hunnit in i tvärgränden vid den
ohyggliga asylen. Här stodo fortfarande grupper av
åskådare, men publiken var en annan än gårdagens.
Det syntes, att den blivit utspädd med andra och
bättre kvarters sysslolösa invånare, även om de högre
klasserna saknades. Polisbetjänterna nöjde sig i dag
med att hålla trottoarbiten utanför dödsrucklet fri från
stockning, »och sjukvagnarna, som kommo och åter
foro med den hemska lasten av döda, ringde och
bullrade mindre.
Jag ryste och skyndade att vända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
