Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. »Att sova...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
henning berger
Några långa steg och jag var utanför Sols
lumphandel. Ända ut på gatan steg en stark lukt av den
rökning, som gubben laglydigt företagit av sin lokal,
och som påminde om svett nöthår. — Bara den hade
bort vara tillräcklig för att väcka min uppmärksamhet,
då jag nyss passerade stället.
I den korta, men branta källartrappan, där man
måste luta huvudet för att icke slå pannan mot muren,
var jag nära att storkna av de uppstigande dunsterna
och vände mig ett ögonblick utåt för att få en näsa
luft. Och i det ögonblicket gick mannen utan ansikte
förbi uppe på gatan. Jag tyckte, att jag hörde ett
tyst kluckskratt inifrån den höga, styva, uppfällda
ulsterkragen.
En svindel grep mig, och jag måste hålla hårt
fast i den smala järnledstången. Nu var jag rädd.
Men jag ville ändå övertyga mig om, ifall jag sett
rätt, och vacklade uppför trappstegen.
Men mannen syntes ej.
Nedkommen till Solschinsky ropade jag så fort jag
stängt dörren bakom mig:
— Jag är förföljd!
Gubben såg iakttagande på mig.
— Ni har feber, sade han, är ni sjuk?
— Nej — jo, det vill säga, jag vet inte.
— Har ni huvudvärk?
— Nej, nej, låt mig bara berätta!
— Vänta litet! Jag har min dotterdotter här.
Han gick bakom skåpväggen, där sängen stod, och
sade några ord till den lilla flickan, som genast kom
fram ur sitt gömställe. Sol tömde en liten korg med
matvaror, vilka barnet medfört, gav henne den tomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
