Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Boy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 henning berger
— Drick, fader Mathias, sade han, här kommer
min kamrat med tilltugg.
Jag hade nått fram till fordonet och sträckte ut
min hand med några silvermynt.
Gubbens ansikte, vilket var nästan djuriskt avskyvärt,
lyste upp i ett fårat apgrin, och jag tänkte på, hur
väl typen passade till den djurplågare, han var —
det var hundarna, jag mindes.
— Sitt upp, sade han litet vänligare.
Min plats blev på bocken till vänster om bonden,
och Benny lade sig raklång på magen över lasset,
hållande sig fast med båda händerna i sätet. Knappt
hade vi hunnit placera oss, förrän mannen släckte
lyktan, vilken endast använts i passet, och gav hästarna
var sitt kraftiga rapp. De ryckte våldsamt stegrande
till, och så rusade vi i väg, så det susade om öronen.
Det var en nästan hemsk färd.
Jag hade så när fallit av vid den oväntade starten
och måste hela tiden krampaktigt klamra mig fast
vid britsen. Vi foro rakt in i nattsvart mörker, vagnen
stötte mot stenar och stockar, hjulen hoppade med
brak över dessa hinder. Det var en vanvettsfärd. Ibland
slogo kvistar mig i ansiktet, hårt som piskrapp, ibland
såg jag gnistor, om från hovarna eller hjulringarna,
vet jag icke. Rakt in i kolmörka natten, rätt fram, över
broar, diken, vallar... Ångesten steg inom mig, jag
var ute och åkte med en vansinnig, detta måste sluta
illa, med en förfärlig smäll, en skräll, kanonskott,
åskslag! Jag inbillade mig, att vi körde rakt emot ett
berg, en alpvägg.
Slutligen blev det outhärdligt. Jag fick lust att släppa
taget och låta mig handlöst slungas ut ur vagnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
