Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Nina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 henning berger
— Men, herre, invände den lilla bruna slyngeln,
n i har ju inte träffats av någon sten...
Jag löste snaran, och gav den till Benny.
— Kvicka på, Boy!
Han lyfte något från marken.
— Det är ett skjutfönster, sade han, som icke går
att låsa och som aldrig blir lagat. Men nu har det
visst frusit fast — hjälp mig.
Benny tog ensam tag och höjde en karmslå i luften
ungefär till knäet.
— Sen går det icke mer, förklarade han.
— Det är nog, sade Boy, som kravlat ned på
marken. — Hans röst dog bort i jorden.
— Vart tar han vägen, muttrade Benny, jag slår
vad om, att vi aldrig mer se honom!
— Det kan vi knappast säga att vi ha gjort
hittills i natt, sade jag, men vi ha hört honom, och nu
hör jag honom på nytt.
I själva verket stod mulatten bredvid mig.
— Till vänster är en liten låg port, som jag öppnat
inifrån. Därinne är också en lykta. Här i flygeln äro
alla fönstren täckta med luckor — vi kunna gärna
tända.
Det var tydligt, att han ogärna inomhus ville vara
i mörkret.
Benny frågade efter elektriskt ljus — icke för att
tända det, men för att vara säker mot en
överraskning.
— Det finns inte värre, menade han, än när
oförhappandes en sån där glasdingelidang lyser till i taket.
Vi smögo in i porten, som lämnades öppen — det
vill säga tillskjuten, men olåst — i händelse av bråd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
