Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Nina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 251
Ett enda försök övertygade mig om, att den stora
dubbeltrappans massiva och vackert snidade dörrar
voro omöjliga öppna utan nycklar. Min påk kröp
ihop till en trumpinnes storlek inför dem.
Jag lyste i vråarna med min lykta, men alla dörrar
voro stängda, stod någon olåst, ledde den blott till
ett litet kabinett, som i sig självt var återvändsgränd.
En köksväg? Nej, kök, och dylikt, låg på nedre
botten, åt parken, förmodligen i en av flyglarna —•
Här uppgav jag ett rop.
Jag mindes plötsligt frukosten i mahognymatsalen,
och det stora skåpet, ur vars innandöme den giftiga
fjäriln Bibi fladdrat — med andra ord: jag kände
den hemliga vägen, lönngången, som sammanband
tak- och grundvåning.
Därifrån kunde jag komma in i hallen — det
hoppades jag. Nu var endast tid att handla, jag hann ej
söka efter andra möjligheter. Och jag störtade uppför
huvudtrappan och in i gröna matsalen, bort genom
kabinettet i vitt och guld, genom salongerna i gult,
i rött, i blått och hän till den lilla runda ’vestibulen.
At Benny ägnade jag icke en tanke.
Vestibuldörren, som icke var större än en
elevator-korgs gallergrind, var stängd.
Den fjädrade sig dock under mitt handtryck, jag
skulle otvivelaktigt kunna spränga låset.
Men därtill behövdes båda händerna.
Mot salongens blå vägg reste sig ett kokett
rokoko-ställ i guldbrons — kanske en klädhängare, ett
hattdier parasollställ. En av snirklarna var som svarvad
för lyktstaken, varifrån ljuset klart föll över mitt arbete,
som hade någon stått och lyst mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
