Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Nina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN CLAUDIUS’ ÄVENTYR 253
tryckte tummen mot den — dörren, det vill säga
spegeln, svängde.
Och där voro alla skåpgardinerna, de luktade litet
av damm och instängd luft, och — sannerligen! —
fladdrade ej en mal ut och skyggade för skenet,
en symbol av Bibi. Men vad var detta? Här var
ännu varmare — jag trevade med handen mellan
gardinerna efter låsvredet — nu — nu hörde jag ett
lätt buller — klangen av silver...
Hastigt släckte jag lyktan.
Då sken en matt guldstrimma genom en springa
i skåpdörren.
På andra sidan var upplyst, och där befann sig någon.
Vilken?
Någon svarsreflexion hann jag icke med. Min hand,
som höll käppen, hade ofrivilligt rört vid låset, och
den tunga skåpdörren gled upp med en liten
luftpust. Framför mig låg den vackra matsalen, möblerad
som förut, uppvärmd till överdrift, men i stället
sparsamt belyst av fem vaxljus i en metallkandelaber, vars
röda lågor drunknade i den mörka mahognyn och
skeno matta i silvret.
Jag hörde ett skrik och såg en kvinna resa sig
från bordet. Staken stod emellan oss, men i det jag
kiev ur skåpet, omslöt min blick sekundsnabbt Ninas
vackra gestalt, vita hals och huvudet med det mörka
håret, i vilket silverspännen fångade ljusgnistor.
Jag kastade käpp och lykta i ett hörn och sprang
fram, innan hon hunnit nå halldörren.
— Nina, ropade jag, glömmande all försiktighet vid
att känna henne i mina armar och se in i de svarta ögonen,
Nina, jag har Dohms bok — notisboken — å, Nina!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
