Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Mot livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 henning berger
inga ostron till frukost! Och så inga sura miner till den
rara doktor Heinz, som har varit så duktig och ihärdig
med herr Claudius! Nu går jag efter honom.
— Anni, sade jag.
Hon såg forskande på mig.
— I dag äro ögonen för första gången alldeles
klara — å, vad jag är glad!
Hon vände sig och sprang lätt som ett
skogsdjur över golvet.
Jag strök mig över pannan. Jag kände mig ljus
inom den. Det var som hade jag fått nya ögon, genom
vars rutor klar luft strömmade ut och in.
Någon närmade sig med korta, bestämda steg. Jag
såg upp.
Det var en liten man med stort huvud. Glasögon
och fyrkantigt skägg. Hög panna, skallig vid
tinningarna, som voro utstående, med en åderförgrening,
liknande siffran fem, skriven med blåpenna. Hyn var
blek. Han var iförd den obligatoriska vita kirtlen, ur
vars ena ficka Cammanstetoskopet sköt upp.
Han tog min hand, och nu såg jag, att hans mun
bar ett vackert och förstående, deltagande leende samt
att de bruna ögonen bakom de blixtrande glasen
strålade av intelligens. Pannan hade tidiga rynkor.
— Goddag, herr Claudius, sade han på välljudande
tyska, jag hör ju från fröken Skog de underbaraste
rapporter! Det har jag väntat länge på. Om ni visste,
vad det gläder mig. Han räckte mig sin hand, som
jag tryckte.
— Jag gratulerar.
Samlande alla mina innersta krafter satte jag mig
UPP-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
