Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
CARL LARSSON
stötar bakifrån med en förgiftad dolk. Det var
August Strindberg, mästaren ej minst i att smutsa
och såra, som den gängen hade lyckats ovanligt bra.
Jag fick vara med om att erfara, hur djupt han
träffat den, som enligt Strindbergs eget ord var »en sån
där djävul, som går och talar gott om folk». Larsson
talade visserligen hellre gott om människor än ont,
och han hörde, vilket är rätt sällsynt, med nöje pi
andra, som gjorde detsamma. Men han sjöng också
ut om och till både vän och fiende, om det behövdes,
ty all sorts människofruktan var fullkomligt okänd för
honom. En så på en gång skygg och öppenhjärtig
person har jag aldrig sett Han talade om sig själv
med sådan självhumor och med ett så rättframt erkän*
nande av sina fel utan något förskönande av de
senare, att man tänkte för sig själv: gudskelov för
felen också!
Jag blev bekant med Carl Larsson i Konstnärs*
klubben, där jag någon gång var gäst och där han
var den dråpligast tänkbara ordförande. Vi hade
samma väg hem, ty han bodde också på Söder, Stora
Glasbruksgatan 15, och jag minnes hur förljust jag
blev, då jag kom upp i hans pittoreska rum, ett med
oerhört dyrbar gammal holsteinsk träpanel, inköpt
. med konstnärligt ekonomisk oförsiktighet för ett högt
belopp. Det visade sig dock sedan vara en god affär.
Vad man trivdes i denna ateljé! Larsson höll då på
med kartongerna till Nationalmuseifreskerna, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
