Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL LARSSON
169
»Nan tag’, wie bast da*i mit der Religion?»
frågar Gretchen Faust, och jag tror, att Carl Larsson
på samma fråga hade svarat lika svävande.
Jörgen omtalade på 1880-talet i sin tidning
Figaro den frikyrklige, liberale övervalmannen Jonathan
Olsson i Stockholm såsom havande för sig uppgjort
en s. k. privatreligion. Och med ännu mera fog
gällde detta om Carl Larsson. Inför mysteriet böjde
han sig med djupaste andakt. Han var på detta det
allra intimaste området lika öppenhjärtig och lika
förtegen som på det profana. Han berättar, hur han
kastade ut i rymden bönen »Fader, giv mig ett glatt
och modigt hjärta», och tyckes, så förefolier det oss
ha fått bönhörelse. Den blandning av realism och
fantasi, som utmärker hans konstnärskap, finnes också
i hans religion. Jag kan icke minnas mig ha sett hos
honom några spår av Kristustro men väl ett inslag av själa-
9
9
vandringsfunderingar, och han hade en skrockfullhet
som han tog hälften komiskt, hälften allvarligt och som
eljest brukar utmärka älskande och spelare men som
möjligtvis också är konstnärlig. Den viktigaste sidan av
hans fromhet var en sorts svensk shintoism, som jag
bra gärna skulle se grundligen spridd bland vårt
folks alla lager. Den japanska kulten av förfädernas
andar yttrade sig hos Larsson i den vördnad, med
vilken han såg på det historiska sammanhanget, och
även i den innerliga trevnad, med vilken han deltog i
gamla ärevördiga bruk och festvanor. Ehuru han
22—102884. Laurin, Människor„
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
