- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

2 Benbé i paradisets rännsten

Benjamin Borck for till Amerika och hamnade i rännsten. Naturligtvis inte genast. Så länge hans själs älskade - och därmed menade han vackra lilla plånboken med kreditivbrevet - så länge hon inte svek honom, gick det galant. Han trivdes en månad i New York och fick inte något jobb, han vantrivdes en månad i Chicago och fick inte något jobb, han började kallsvettas i det vackra Frisco och fick ändå inte något jobb.

Han saknade inte meriter: han var fil.kand., han hade genomgått ett tekniskt läroverk, en handelsskola, ett massageinstitut, en målarskola. Allt det där skulle inte ha skadat honom, om han bara hållit tyst med det. Tyvärr var han blott alltför stolt över sina meriter och rabblade troget upp dem vid varje kontorsbesök. Cheferna tänkte: Så mycket och ändå ingenting. Tack, min gosse. Good bye - Benbé svarade: Good bye själv, ni gamla Skinnstrumpa. Och så gick han till anfall mot nästa kontor alltjämt med samma resultat.

Från Frisco for han till Los Angeles och i denna fasornas stad svek honom hans själs älskade. Han steg in i Citizens Bank och slängde kreditivbrevet på disken med den frimodiga kläm, som utmärker storspelarens sista kast. Hundra dollars, if you please. En frodig man i bur, betänksamt tuggande som en gammal apa, gav brevet en hornbågad blick och summerade uttagen. Benbé själv hade inte summerat dem, han hade helt enkelt inte vågat. Den hornbågade öppnade långsamt och metodiskt sin gyllene mun till ett hest skratt, sa därpå: Unge man, gå själv till polisen och anmäl er för bedrägeriförsök så blir straffet lindrigare. Ert kreditiv är slut.

Benbé hade hamnat i rännstenen. Det betydde dock icke att han för tillfället saknade fast bostad. Redan vid sin ankomst till Syd-Kalifornien hade han hyrt rum i en liten kuststad några mil norr om Los Angeles. Hans värdinna var kanadensiska, en ståtlig, vacker, rödhårig, frånskild fru. Han hade betalat henne en månad i förskott, han hade rätt till sitt rum. Kanadensiskan vägrade honom icke denna rätt - tvärtom, hon ville dessutom skänka honom sitt varma hjärta. Benbé vägrade - ingalunda därför att kusinerna Längsäll existerade, men den vackra kanadensiskan behagade honom i själva verket alldeles för mycket. Han hade inte lust att inlåta sig i kurtis med ett fruntimmer, som han verkligen tyckte om. Han var för fattig.

För att undvika sin förtjuserska höll han mest till på gatan, satt vid rännsten.

Frånsett den något obekväma ställningen hade han det bra nog. Bakom honom sträckte sig en oändlig rad av noaks-arkliknande hus som så att säga låg förtöjda med stävarna mot asfalten. Vägen liknade mera en palmlund än en gata. Brokiga fåglar åt vilkas skönhet naturen ägnat så mycken skicklighet, att man kunde tro dem konstgjorda, lyste under de mörkgröna palmbågarna. Kolibrier roade sig själva och Benbé genom att stå stilla i luften framför praktfulla blommor. Barn på rullskridskor och sparkhjul, jordiska änglar så till sägandes, körde över trottoarsittaren bakifrån och framifrån och från sidorna, beredande en stimulerande omväxling. Äldre herrar, vördnadsvärda patriarker, beväpnade med golfklubbor, gled förbi i sina bilar. Han vinkade åt dem: de stannade och frågade vänligt om han ville följa med. Vidare frågade de honom om inte vädret vore vackert och Kalifornien paradiset. Han tog på sin ed att Kalifornien är paradiset och att det är en njutning och en ära redan att få sitta i paradisets rännsten. De gamla herrarna drog nöjda vidare. Andra bilar kom lastade med unga flickor iförda vackra baddräkter. Benbé vinkade och flickorna stannade och frågade om han inte ville följa med till stranden. Nog ville han men vågade icke:

När de såg honom sitta där dag efter dag på samma ställe, blev de nyfikna, stannade självmant, steg ur och satte sig omkring honom med uppdragna knän just som han själv. De frågade om det i hans religion funnes något, som bjuder en ung man att sitta så där dag efter dag. Han genmälte att hans religion var den urgamla kinesiska taoismen eller läran om vägen eller sjuhundrasjuttiosju sätt att göra flickor nyfikna. Enligt denna upphöjda lära skall en ung man, som i sju dar uthärdat vad han uthärdat, på den åttonde dagen rikligen lönas med besök av sju undersköna flickor i behagfulla dräkter och med betagande sätt. Flickorna utbrast i jubel - ty se! den urgamla kinesiska visdomen hade hållit streck även i våra dagar. Snabbt hämtade de ur bilarna frukter och sötsaker och rökelse samt vissa uppfriskande droger. Dessa blandade de i silverne kärl och välsignade dem genom kraftiga handskakningar, varefter de kredensade drycken med utsökt behag.

Namnet Benbé behagade flickorna och de gav honom också namnet Funnybunny, som betyder Tokroliga Kaninen. Flickornas namn hade alla någonting blomlikt och honungsdoftande över sig men då den ena flickan lika gärna kunde heta detsamma som den andra - ty de var alla lika fulländat sköna och väl målade - föredrog Benbé att döpa dem efter deras bilar, vilkas utseenden dock var lättare att hålla åtskilt. Han kallade dem sålunda miss Nash, miss Ford, miss Cadillac, miss Packard och så vidare.

Efter någon tid anlände ytterligare bilar med damer som visade sig vara de andras mödrar och mormödrar. Även de kom från badstranden iförda baddräkter, smakfulla liksom flickornas fast av ett luftigare snitt. De slog sig ned bland ungdomarna och då de hörde berättas om den urgamla kinesiska visdomens hållbarhet, brast även de i jubel och förnöjde sig med de övriga som om icke ett kvartsekel skilt dem åt - ty i paradiset existerar som bekant ingen tid; kvinnorna är där eviga av den enkla orsaken att de är änglar. Men Benbé, som var en oförstående nykomling, iakttog med bävan de sistkomnas relativt åldriga lemmar och fick liksom på känn att de vördnadsvärda kunde förkyla sig. Han hämtade allt vad kanadensiskan ägde av schalar och mantiljer samt pälsverk och insvepte med öm omsorg de kära gamla. Någon tack varken fick eller begärde han för denna ringa tjänst men hans eget samvete prisade hans belevenhet. Också sökte han draga nytta av deras mogna erfarenhet men de fruktade kanske att tråka ut den unge mannen genom sin visdom och pratade därför samma nojs som de muntra flickorna fast mera barnsligt.

Emellertid gav dessa paradisiska fester i rännstenen kanadensiskan någonting att tänka på. Hon trädde alltså ut till honom och yttrade:

Benbé, polisen här på gatan har lagt märke till er. Vore han inte rädd för de gamla damerna, som allesamman tillhör kvinnoklubben, så skulle ni för länge sen fått obehag. Och vad är det nu också för ett sätt att sitta här och vänta på flickor -

Benbé svarade sorgset och värdigt:

Mrs Canadian, jag väntar ingalunda på flickorna och deras ice-cream-soda och drinks som redan gett mig magsyra. Jag sitter här för mina synders skull. Jag väntar på mr Jac Tracbac.

Bevare mig väl! utbrast kanadensiskan hånfullt. Jag trodde ni väntade på president Coolidge eller mr Edison eller käre gamle John D. Rockefeller -

Nej, jag är inte släkt med dem, sa Benbé, men naturligtvis är herrarna välkomna.

Kanadensiskan tog nålen ur sin bröstduk och petade omsorgsfullt sina vackra vita tänder. Därpå sa hon:

Menar ni verkligen att ni väntar den riktige Jac Tracbac?

Benbé svarade: En tradition i familjen berättar att han inte är riktig. Men det gör detsamma. Han är min fars kusin och jag har skyldigheter mot honom. Jag bleve förtvivlad om han ginge förbi min dörr i ren distraktion.

Kanadensiskan satte sig bredvid honom och funderade.

Tracbac, sa hon, bor i Beverly Hill. Ni borde göra honom ett besök. Det vore säkrare än att sitta här och vänta -

Jag har gjort honom ett besök, svarade Benbé dystert. Det vill säga - jag har besökt en neger som bor i hans grindstuga.

Å, bevare mig väl, utbrast kanadensiskan försmädligt, ni blev kanske inte insläppt?

Nej, men jag blev utsläppt, bekände Benbé rodnande. Jag sa den där negern att han möjligen kunde kallas svart lymmel. Tyvärr var han starkare än jag. För resten sa han, att Tracbacs släktingar är talrikare än håren på mitt huvud och att hans forna skolkamrater räknas i tiotusenden samt att deras ålder varierar mellan tjugufem och sjuttiofem. Ja, ni förstår, vad han menade, det svarta kräket.

Jaså, på det viset, log kanadensiskan förstående och medlidsamt. Det var alltså den dagen då ni påstod att ni fallit av spårvagnen -

Just den dagen, muttrade Benbé. Jag ljög. Ursäkta.

Genera er inte för mig, uppmuntrade kanadensiskan och klappade honom retsamt under hakan, genera er inte för mig. Jag är uppfostrad i flickpension.

Benbé sa: Jag skrev till den där store clownen, framförde rentav hälsningar från gemensamma släktingar och vänner. Min fars kusin behagade inte ens svara. Vad tycks?

Ack, ni dumma gröngöling, svarade kanadensiskan medlidsamt. Begriper ni inte att hans sekreterare öppnar posten och att han har order att inte lämna fram tiggarbrev.

Benbés bronsmörka hy mörknade ytterligare, han muttrade:

Hur kan ni gissa det? Att det var tiggarbrev?

Kanadensiskan ryckte på axlarna och slöt ögonen.

Plötsligt sken Benbés ansikte upp i ett tjuvpojksleende: !

Vet ni, vad jag gjorde sen då? Det kan ni aldrig gissa -

Berätta! berätta! ivrade kanadensiskan och spärrade upp ögonen. Och kom ihåg att jag har varit i flickpension - ni kan berätta allting för mig -

Det är bra, sa Benbé, för det här ni får höra, är rackartyg och förfalskning. Men lyssna och lär något. Jag har läst i bladen att min släktings hobby är apor. Han ska ha fullt med såna i sin bungalow. Nå, jag gick till den finaste djuraffären i stan. Inte hade jag råd att köpa någon apa, förstår sig, men jag köpte en reskorg för markatta med fönsterglugg. Vidare satte jag affärens reklamkort kors och tvärs över korgen för det är en mycket välkänd affär. Sen for jag till Beverly och där mötte jag en pojke. Jag viftade honom om nosen med en dollarsedel och bad honom strala en stor, vacker katt -

På några röda minuter var han tillbaka med en stor, livskraftig, argsint hankatt. Pojken och jag lyckades stoppa in den i korgen, men jag vill lova att vi blödde samman som ett par antika fosterbröder. Nu ska ska du få göra Tracbacs grindneger lagom nosig, sa jag och gav honom instruktioner.

Snyggt? fnös kanadensiskan.

Ja, det var inte så illa uttänkt, medgav Benbé blygsamt. Pojken satte åstad och sällan torde ni ha sett en ilsknare katt eller en sällare pojke. Här är en apa från vår affär, sa pojken åt grindnegern. Er husbonde har beställt den och vill ha den genast. - Negern stack ansiktet i gluggen och blev fasligt illa klöst. Det är en katt! skrek han. - Det är en av de nya kattaporna från Orangutangien, förklarade pojken enligt sin instruktion. Var rädd om honom och låt honom gärna klösa er en smula. Det ska pigga upp er båda två och mr Tracbac är angelägen att han ska trivas. Och sannerligen stack inte negern in ett finger och lät katten bitas -

Också gav jag honom de amplaste lovord, försäkrade Benbé okonstlat. Det är klart att negern inte skulle glömma den katten utan så snart som möjligt beskärma sig inför sin husbonde i hopp - i hopp om - i hopp om -

Benbé tystnade. Kanadensiskan skakade honom otåligt:

Nå, ni tokstolle, vad tror ni er vinna med det där? Tror ni att Tracbac kommer hit därför att ni behagat spela hans grindneger ett spratt -

Benbé viskade:

Ser ni mannen som kommer där borta i hörnet Washington avenue. Ser ni honom? Det är han.

Det var lunchdags. Den breda vägen, solvit och het i mitten, palmskuggad på sidorna, låg fullständigt folktom så när som på de båda trottoarsittarna och den ensamme vandraren. Kanadensiskan stammade andfådd av sinnesrörelse:

Tracbac? Hur - hur - vet ni det?

Benbé svarade stillsamt: Jag har det på känn.

Mannen närmade sig. Benbé tyckte att han gick långsamt; kanadensiskan tyckte att han gick fördömt långsamt. Benbé viskade:

Jag har i vårt familjealbum sett några porträtt av honom men bara som pojke. Jag minns dem inte. Men jag har det på känn -

Kanadensiskan viskade:

Jag har bara sett honom på film och i journaler. Jag tror inte jag skulle känna igen honom med mindre han gjorde någon av sina grimaser. Han har ett sånt där utseende som inte är något utseende.

Nå, den här då? viskade Benbé alltmera upphetsad. Är det kanske något särskilt med honom? Ja, han saknar bil, golfklubba och tuggummi. Det hör till hans jobb att vara originell, inte sant. Han har antagligen gått till fots ända från Beverly eller tagit spårvagnen till Ocean Park. Jag trodde att han skulle ha skjutit en skottkärra framför sig eller kommit på sparkcykel. Det var dumt tänkt. Från hans upphöjda världsclownsynpunkt sett är det naturligtvis mycket originellare att inte vara originell. Men min fars kusin är det. Jag har det på känn -

Hans spänning grep också kanadensiskan som stirrade framför sig under kraftigt rynkade ögonbryn. Benbé med huvudet mellan knäna viskade åt henne: Mrs Canadian, låt bli att glo på honom. Visa att ni har fått uppfostran. Och kom ihåg - han har första ordet - vi säger ingenting -

Så satt de alltså båda i den största spänning, den ene med huvudet mellan knäna, den andra med ögonlocken hopknipna för att inte verka ouppfostrad. Den långsamme vandraren hade nått fram till dem och passerade bakom deras ryggar förbi utan att ens dröja. Det retade Benbé. Han hade ändå haft på känn att det var clownen. Plötsligt rätade han upp sig och ropade på svenska:

Å, käre gamle vän, min fars kusin! Varför så brått?

Främlingen vände sig hastigt om och stirrade på den unge mannen med stora mycket ljust blå ögon, som i skuggljuset glittrade nästan som opaler. Han föreföll förargad och muttrade någonting på engelska. Kanadensiskan dolde ansiktet i händerna. Benbé lyfte lite på mössan och smålog med vinnande ödmjukhet.

Jag ber om förlåtelse, sa han nu på engelska. Jag tog fel. En obetydlig likhet eller ett tillfälligt värmeslag förvirrade mitt omdöme. Kan ni förlåta?

Naturligtvis, naturligtvis, mumlade främlingen och avlägsnade sig hastigare än han kommit.

Benbé var snopen. Det är otrevligt att ha på känn och känna galet. Förståndet kan få ta fel men har man känslan till rådgivare bör känslan vara ofelbar. Kanadensiskan å sin sida var förargad. Hon tyckte att Benbé var ett nöt och tyckte alldeles för mycket om honom för att tycka om, att han var ett nöt. Osjälviska kvinnor har lättare att överse med egna fel än med vännens. Hon yttrade med stränghet:

Benbé, ni har alltid någonting på känn och jag har märkt att ni alltid har galet på känn. Skulle ni inte i stället vilja bruka det lilla förnuft som Vår Herre kanske ändå givit er?

Till exempel, fortsatte kanadensiskan fundersamt, hur kan ni tro att Tracbac skulle uppsöka er, därför att ni sänt honom en katt?

Katten kom inte ensam. I ett snöre kring halsen hade han ett brev från mig och dessutom ett litet paket, förklarade Benbé.

Än sen, sa kanadensiskan, ni har ju skrivit till honom förr utan att få svar.

Visserligen, medgav Benbé och hans tjuvpojksleende stack fram. Jag har skrivit förr men jag har aldrig skickat brevet med en arg katt. En katt som brevbärare väcker uppmärksamhet, förstår ni, och allting beror på reklam här i världen. Dessutom har jag ju sagt er att där fanns ett paket också -

Och vad innehöll det? sporde kanadensiskan. Inte för att jag är nyfiken på era dumheter men lätta ert hjärta i alla fall.

Benbé suckade och mumlade: En ring -

En ring? upprepade kanadensiskan nyfiket. En dyrbar ring?

Benbé svarade efter några ögonblick oändligen dystert:

Mig har den kostat samvetskval. Nu vet ni det.

Å, bevare mig väl, fnös kanadensiskan. Hon tillade: Kom in och ät lunch. Ägg och skinka, vad säger ni om det?

Jag är inte inackorderad i maten! röt Benbé. Tanken att få utbyta sötsakerna mot ägg och skinka var pinsamt förledande. Men han hade inte en cent och han ville inte ta någonting gratis av en flicka, som han höll av. Dessutom var han rädd att lämna sin plats. Tracbac kunde likvisst komma: det var inte alldeles orimligt.

Kanadensiskan steg in och smällde igen dörren så att husets papptjocka väggar bågnade utåt. Husen i paradiset är så beskaffade. Benjamin Borck omfamnade ånyo sina knän och lyssnade med hungerkväljningar till det behagliga fräset från kanadensiskans kök. Efter några minuter kom hon åter ut på trappan, vippade behagfullt med kjolen och nynnade förföriskt:

Ägg och skinka, ägg och skinka - passar det?

Utan att lyfta sitt huvud svarade han:

Söt och efterhängsen, söt och efterhängsen - passar det?

Hon funderade och sa:

Röd rostbiff med gurka och sallad, föredras det?

Han svarade tjurigt:

Rödhårigt fruntimmer, sturskt och inbilskt, föredras det?

Kanadensiskan återvände in till sig med en dörrskräll som kom väggarna att bågna rätt igen.

Bilarna återvände med sötsaker, flickor, mammor och mormödrar. När de varsnade hans dystra uppsyn fördubblade de sin älskvärdhet och sina gottransoner. Han bet ihop tänderna och stjälpte ut cocktailen. Han erfor ett obehag i denna kvinnoskock, ett obehag som bra nog liknade rädsla. Han satt uppkrupen mot en palmstam vars nedersta, avsågade grenar skar honom i ryggen. Stammen tycktes honom en tortyrpåle och han erinrade sig att han vistades i ett gammalt indianland. Barndomens ädla indianer hade varit tappra och grymma. De ädla damerna var också ädla och grymma. Ju bistrare hans panna blev, desto mer glänste flickornas vackra ögon av en olycksbådande glädje.

Du milde, ropade Benbé, vill ni låta mig vara i fred, ni tokor! - Men det ville de inte. Miss Cadillac, den vackraste, kastade sig om ynglingens hals. De andra slöt allt tätare ring kring honom och betraktade honom kannibaliskt eller kanske moderligt. Funnybunny var deras hobby, deras docka. Han tänkte: Ni ska få se att de börjar klä av och på mig och ge mig smäll i stjärten - det är ju nöjet med dockor. Vad var han egentligen för ett strunt och flarn? Om en bunt vackra flickor behagade roa sig med honom så borde han sannerligen känna sig tacksam och hedrad. Mången lärd man, stor konstnär, genial skådespelare delar denna tvivelaktiga ära.

Leken kvalde honom alltså och han behövde en syndabock. Kanske var det i längden lite svårt att ilsknas över sju vackra flickors smek. Plötsligt upptäckte han sin fiende, den långsamme mannen, stadd på återtåg mot Washington avenue. Försiktigtvis hade han nu valt den andra trottoaren. Benbé drog den vackra miss Cadillac till sig, kysste henne och viskade något i hennes öra. I hennes ögon uppflammade genast utrops- och frågetecken. Hon viskade: Vet ni vad Funnybunny säger? Mannen som går där är Jac Tracbac.

Benbé tillade med utsökt list: Bra synd i alla fall att ingen av er ska ha en kodak till hands. Det vore ändå ett enastående tillfälle att knäppa honom.

Denna vädjan till en av de starkaste drifter, som den moderna kulturen alstrat, gjorde ögonblickligen verkan. Medvetandet att möjligen ha ett storvilt inom skotthåll väckte deras otyglade jaktlust. Inom några sekunder satt var och en vid sin ratt med en kodak uppfälld bredvid sig. Benbé andades ut. En polis kom fram till honom och yttrade:

Ni är trött, unge man, och jag undrar inte på det. Tyvärr måste jag nog tala med er värdinna för det här levernet går inte på min gata. Men det är otrevligt att tala med henne: hon har ett häftigt humör. - Mycket häftigt, bekräftade Benbé medlidsamt.

Polisen sträckte upp sin lekamen, man kunde se hederliga gamla Lings system skälva i de kraftiga musklerna. Han spottade ut tugget och stegade in i mrs Canadians hus.

Samtidigt återvände med rasande fart bilarna. Benbé kröp ihop och dolde ansiktet i händerna. Miss Ford tvärstannade, och ropade: Funnybunny, ni är en skurk. Den beskedlige karln var inte någon artist alls. Han gav oss sitt visitkort. -

Hon kastade åt ynglingen ett visitkort och samtidigt bombarderade hon den olycklige med apelsiner, grapes, konfekt och gud vet allt. Damerna uppgav härskri. De körde flera varv runt, runt och bombarderade Benbé med allehanda. En halv ananas träffade hans huvud och det mjuka köttet rann ner över ansiktet. Därpå flydde den vilda horden.

Kanadensiskan följd av polisen kom ut och beskådade Benbé. Han såg löjlig ut där han satt nedsölad och omgiven av en vall med frukt och sötsaker. Mrs Canadian rynkade dock pannan, eftersom det inte var hon, som gjort honom löjlig, utan andra kvinnor. Hon sa till polisen: Jag är verkligen ledsen att jag nyss skällde ut er, sir. Ni hade alldeles rätt. Den där gentlemannen skräpar. - Jag är glad åt ert erkännande, svarade polisen tacksamt. Den här gatusittaren är inte lämplig för staterna, han bör fara hem till sitt land igen. - Bjuder ni på resan, Noak? sporde Benbé och sträckte fram handen som en tiggare.

Några människor samlades kring gruppen och gjorde ställningen obehaglig. Även den långsamme främlingen hade sällat sig till de andra. Polisen, som tagit sig en funderare, sken nu upp och sa: Är ni medellös? Benbé svarade lakoniskt: Det ser så ut. - Då är allting klart, förklarade Noak lättad. Är ni medellös blir ni deporterad. Här i landet får ingen lida nöd - det strider mot staternas grundsatser.

När människorna, som samlats av tom nyfikenhet, hörde att de hade en medellös inför sig vände de sig med avsky bort, skakade sorgset sina huvuden och avlägsnade sig. Blott polisen, kanadensiskan och främlingen stannade hos Benbé. Kanadensiskan som med allt mildare blickar sökt locka sin stackars skyddsling till avbön och underkastelse vände sig nu retad mot polisen och sa: Jag undanber mig att ni ställer till med bråk utanför mitt hus. Avlägsna er genast! - Jag ska gå, mumlade polisen men tillade med ett försök att visa yrkesmässig fasthet: Den här unge mannen ska i alla händelser följa med mig. Han är anhållen. - Nu ingrep i sin tur främlingen och erbjöd sig medlidsamt att ställa borgen. Och vem är ni? sporde polisen med mycken stränghet. Kan ni legitimera er?

Främlingen började leta i sina fickor och ju mer han letade, desto mer brydd syntes han, rodnade och grimaserade. Jag hade ett kort nyss, mumlade han. Plötsligt gjorde Benbé ett kråkhopp in bland sötsakerna och fumlade fram det begravna visitkortet. Polisen läste högt och avmätt: Mr Jonathan Borck, Beverly Hill. Är det ni! - Främlingen nickade. Benbé tog fram en fickspegel och började snygga upp sitt nedsölade ansikte. Plötsligt sträckte polisen upp sig, det lingska systemet i hans muskelspel kom åter till synes under kakin, han gjorde stramt honnör för främlingen och yttrade: Jag är mycket glad att se er, sir. Vågar jag behålla det här kortet som ett minne? - Därmed hälsade han artigt kanadensiskan men tog ingen som helst notis om anhållne Benjamin Borck. Han avlägsnade sig med steg som verkade nästan piruetterande.

Borck, upprepade kanadensiskan. Är ni släkt med den här gossen? - Benbé betraktade sig alltjämt i spegeln. Han sa: Om vi är släkt? Ser jag inte ut som en clown, kanske? Och den här herrn är min fars kusin, den store Jac Tracbac.


Project Runeberg, Thu Dec 28 21:42:55 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free