- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

4 Negern Longfellow ger lektion i modern psykologi

Äntligen ses vi igen, sa Benbé till Tracbacs grindvakt och fruktansvärde utkastare. Jag har längtat efter er.

Negern flinade.välvilligt: Ni kan tryggt gå fram till grinden, master Borck. I dag vankas inga färska bullar, glömt att grädda dem, sir. För resten har jag fått nog med ovett för er skull. Tio gånger mer än ni är värd -

Det gläder mig av hjärtat, betygade Benbé. Jag hoppas er husbonde gav er en duktig överhalning -

Min husbonde? upprepade negern, blundade och skakade på huvudet. Å nej då! Mr Tracbac personligen ger aldrig ovett. Behövs något i den vägen, telefonerar han till sin sekreterare i Los Angeles. Strax kommer den hurringen som en Jehu. Han är inte större än en ordinär hundloppa. Men han sticks, sir, han sticks som en vägglus.

Negern öppnade grinden. Slå er ned på bänken i skuggan. Ni är varm och behöver vila, innan ni startar. - Benbé tog plats och torkade sitt svettiga ansikte. Negern slog sig ned bredvid honom och bolmade makligt och smakligt på en stor svart cigarr. Han sa: Kanske kommer ni hit ofta, master Borck, kanske kommer ni aldrig mer. Vem vet? I alla händelser skadar det inte att ni får en smula hum om min salig far. Han var en märklig man och skolmästare i Florida. Han kunde mer vers utantill än någon annan jag träffat. Och bara fina saker, förstår ni, inga frälsningsvisor eller varietétrallar. Mor brukade säga att han levde för poesien och att han också mycket riktigt dog av den. Jag vet för resten inte, vad hon menade med det?

Inte jag heller, bedyrade Benbé. Men nu talar vi inte om er far utan om er husbonde.

Jag talade om min far, avbröt negern. Han var mycket frikostig mot oss barn, fast vi var elva stycken. Ingen mannamån, förstår ni, alla skulle ha lika. Särskilt var gubben frikostig på fina namn, de allra finaste på sitt område. Namn adlar, sir. Och de är billiga i inköp. Mig kristnade han till Edgar Allan Fennimore Longfellow Harriet Bret Hart Whitman Irving. Det är att välja på, master Borck. Och bara hundraprocentare, de största som finns. Bröderna fick nöja sig med Homer, Dante och annat mera dagoaktigt. Jag gillar mina namn undantagandes Harriet. Jag vet nog att fruntimret var gudaktigt och rättskaffens alldeles som jag men där stoppar likheten. I vardagslag kallar jag mig Longfellow. Det passar bättre till min figur.

Onekligen, medgav Benbé, men jag vill påpeka att vi talade om er husbonde.

Så att vi talade om husbond? sa negern Longfellow. Nå, det är inte så underligt eftersom vi befinner oss på hans mark. Huset som ni skymtar där bakom palmdungen är en bungalow i mexikanska stilen med femtioåtta rum och nio gårdar. Eller kanske det är hundrafemtioåtta - det får ni fråga pressen. Jag slår vad att ni skulle gå mer vilse i det huset än ni gjort i hela ert liv -

Topp! Låt oss pröva, sa Benbé och skvatt hastigt upp.

Lika snabbt högg honom negern i byxbaken och röck honom baklänges, varvid hans nacke törnade hårt mot väggen.

Håll er lugn, manade negern. Jag har sekreterarens befallning att underhålla er på angenämaste sätt den tid ni behagar stanna hos oss, och det hoppas jag att jag gör. Eller hur, master Borck? Men skulle ni ledsna på mig, så säg bara till. Tomten är stor och här finns mycket att beundra och roa sig med en dag eller två. Den där flocken japaner, som ni ser arbeta bland kullarna, är de skickligaste trädgårdsmästare i hela Kalifornien. De sköter Tracbacs botaniska trädgård; den har kostat över en kvarts million i anläggning.

Är han så intresserad av växter? sporde Benbé.

Vet inte jag, sa negern Longfellow. Men om ni inte är road av växter, så finns det annat. Tag vägen där till höger och gå i sakta mak en tio minuter så kommer ni till en konstgjord bäck, och ett stycke längre upp till en konstgjord fors, som är smockfull med foreller. Utmed stränderna står de styvaste och finurligaste kvarnar och andra vattenverk, som går och slamrar till ingen världens gagn bara man släpper vatten på dem. Det är ett underverk alltsammans och har kostat över en kvarts million i anläggning.

Förvånar mig inte, anmärkte Benbé, som erinrade sig att en annan av hans fars kusiner ruinerat sig på allehanda konstigheter vid Sannafors. Förvånar mig inte alls - vi har mekaniskt snille i släkten.

Vet inte jag, om det är snillrikt, bekände Longfellow bolmande och spottande, men nog är det mekaniskt. Skulle ni inte ligga åt det hållet heller, kan ni i stället ta vägen till vänster och gå i sakta mak en tio minuter. Då kommer ni till apstaden. Det är en väldig grop full med alla slags markattor och trän, som de fulingarna kalgnagit. Vidare finns det burar som liknar kristnas boningar och andra som liknar hedningars hyddor och åter andra, som liknar äggkläckningsmaskiner. I dem bor de finaste aporna, schimpanser, gorillor och såna -

Jag har läst det där i bladen, insköt Benbé, han är tokig i apor -

Vet inte jag, sa Longfellow. Kanske är han tokig och kanske inte. Att han är rädd för dem, det vet jag. Ibland vågar han sig in till någon av de stora - med vaktaren bredvid sig förstås. Då väser och fräser apan åt honom alldeles som en människa. Men jag tror att vaktarn ger apan ett hemligt frästecken för åt mig fräser de aldrig. I alla fall och hur som helst skulle ni se min husbonde. Han rusar baklänges in i ett hörn och klämmer hop sig och hukar ner och väser och fräser ackurat som en apa. Vore inte den ene ett kreatur och den andre kristen kunde en tro sig se syskon eller halvsyskon eller åtminstone sammanbragta barn. Det säger jag er, sir - på det här klotet finns ingen som kan göra såna apkonster som min husbonde. Han överträffar aporna. Men så tjänar han också millioner -

Underligt, underligt, mumlade Benbé.

Negern Longfellow sa:

Underligt och inte underligt, vet inte jag. Men jag har fått befallning att underhålla er så länge ni bara önskar och jag ska berätta saker, som jag inte berättar för vilken lumpsamlare eller oljekung som helst. Jag ska till och med hålla mig till sanningen -

Å, lova att ni inte överanstränger er, bad belevat Ben

Å nej, flinade negern, jag ska hejda min fars son i tid. I alla fall ska jag förklara, varför de här tre underverken - botaniska trädgården, mekaniska forsen och apstaden - blivit till, fast de kostat millionen och inte särdeles intresserar min husbonde. Det ska lära er ett och annat om den mänskliga naturen, master Borck, ifall den intresserar -

När jag kom hit för bortåt tio år sen, började Longfellow och tände sin andra två och en halvtums cigarr, när jag kom hit fanns förutom boningshuset bara ett stall och garage, gymnastikhuset, tennisbanorna och simhallen. Lite trädgård här och var men ingenting att skryta med. Mr Tracbac var nöjd med sin lott ändå, föreföll det. Men han var nöjd på ett okultiverat och omoraliskt sätt, så till sägandes. Folk i hans upphöjda ställning förstår sällan hur de bör ha det. Utan det måste bildas syndikat och tillsättas direktörer och sekreterare och andra såna för att utreda deras känslor och behov. Eljest vet de inte, att de har några.

Hit kom, förstår ni, så småningom massor av människor från alla unionens kanter för att skaka hand med Jac Tracbac och få hans namn och porträtt och så vidare. Inte ont i det så länge krafterna räcker till men min husbonde är ömtålig och hans konst ännu ömtåligare. Nå ja, struntfolk och skräp och särskilt stryktäcka personer med obildat sätt boxade jag ut alldeles som jag gjorde med er. Men det finns ju andra människor också, folk som man måste högakta för en halv dollar stycket eller mera. Utkastningsmetoden var för enkel, sir, det var felet med den. Populär blev den aldrig. Folk sa, att det här stället saknade civilisaschon och organisaschon och kulturisaschon och moral.

Allt det där på schon, fortsatte negern, fäste jag mig inte vid men moralen gjorde mig skraj. Moral är farlig, sir. Saknar man moral, så skadar man sig själv - har man moral så skadar man andra. Det visade sig snart - de utfösta fåren började bräka. Träffa Tracbac fick de inte med mindre sekreteraren synat dem och tagit temperaturen kroppsligen och andligen och utfärdat intyg att de var personer av hög betydelse väl värda att skaka hand med Jac Tracbac. Men hur många var det? Tio procent kanske. Resten fick friskjuts och bräkte. Sen spred de i pressen såna där prisgåtor, som eljes brukar sparas för presidentval, barnarov och högt stående mord.

Varför törs inte Jac Tracbac öppna sin grind för fria och rättskaffens medborgare? Vad försiggår egentligen i denna mystiska bungalow? Finns där orgier och av vilka slag? Master Borck, det blev mycket orgier i rik sortering; dryckenskap och liderlighet och raffel och för resten vad orgie som helst som er smutsiga fantasi kan uppleta.

Folk är dumma, fortsatte Longfellow och blinkade eftersinnande. Jo visst är de det. Undantagandes vi två och våra aktningsvärda släktingar är människor dumma. Jag såg en film med skådespelare, som skulle föreställa berömda cirkusartister. Hur de levde, arbetade och älskade. Bilder ur verkliga livet, sir. Vet ni hur bilden såg ut? Om kvällen gick de på lina som ena överdängare och resten av dygnet tillbragte de i svalg och liderlighet, så att ingen svavelpredikant i världen kunde spåra upp läckrare kost.

Tror ni att en cirkusartist eller annan sportsman av rang lever som ett svin, figurligt talat? Tror ni att en karl eller fruntimmer med kopparslagare, konjakssvullna ögon och viskyskälvande kropp - tror ni att en sån kan arbeta i trapets eller målskjuta eller sparka boll eller göra någonting annat, som det är bevänt med? Det tror ni inte och inte heller jag, ty vi är två upplysta undantag i populasen. En kung, förstår ni, ja till och med en president kan berusa sig med framgång. Jag säger inte att sådant förekommer - å bevare mig väl! Jag håller mig till egen erfarenhet, sir, och jag har aldrig skakat hand med en berusad kung. Jag säger bara att det är tänkbart. En kung lånar helt enkelt sin förste ministers skalle för högre ändamål - sen kan han gladeligen tömma en gallon visky utan att hans visa styrelse blir nämnvärt sämre. En lindansare däremot - kan han låna ben eller bål eller ens skalle? Nix. Han får vackert reda sig med vad han har och förvalta sin kropp som en girig sin dollar och ett helgon sin själ.

Ja, så resonerar vi, master Borck, därför att vi är upplysta personer. Men det finns tjockskallar, och för att nu återvända till Jac Tracbac, så började folk viska och tissla och skriva i bladen: Varför håller han sig undan? Varför blir man utkastad? Den ene sa: Hans bungalow är smockfull med odalisker och annan synd. Den andre sa: Han far omkring på vägarna och rövar små oskyldiga barn. Den tredje sa: Han skulle göra det om han kunde, men han ligger mestadels stupfull i sin säng.

Ni förstår, master Borck, att de där ryktena hotade oss med död och fördärv och en fruktansvärd baisse i Tracbacsyndikatets papper. (I parentes sagt, sir, så är vi inte en människa, vi är ett syndikat. Vi har vår medelkurs på börsen våra svarta dagar och våra ljusa, våra baissebjörnar och haussetjurar.) Nu ska jag säga er, sir, att vår sekreterare är en karl, som förtjänar att hedras här i livet allra helst man med visshet vet, var han kommer att tillbringa den långa semestern, stackars karl. Han heter Abel Rush fast jag brukar kalla honom Kain för att på fint sätt antyda hans karaktär - men det ska erkännas att han blickar djupare i den mänskliga naturen än vi båda. Han sa: Folk får inte se Jac Tracbac i privatlivet för det är ingenting att se och skulle dessutom skada hans konst. Men inte heller går det an att låta dem ingenting se för då kommer de att se, vad vi inte vill att de ska se. Jag ska visa dem, vad Jac Tracbac är för sorts människa till själ och moral.

Han fyllde åtta de största salarna i bungalowen med gamla tavlor och marmorgubbar och trägubbar och järnbråte och böcker och andra lämningar av en död och vördnadsvärd kultur, som man plär säga. Sen beställde han en konstprofessor från Boston, för att ordna och förevisa och hålla tal för de horder, jag släpper genom grindarna. Professorn sa, att det var den mest kompletta och konsekventa samling han sett i Staterna näst Mogens J. Piergans - inget gammal skräp utan prima kurant vara med de allra sista finesserna beträffande maskhål och mögel och tocket.

Men ändå, master Borck, var det en dumhet, fortsatte Longfellow och tände sin tredje cigarr. Kain hade tänkt för mycket på konsten och för litet på moralen. Jag hörde ärevördiga mormonpredikanter yttra att de knappt kunde undgå köttets anfäktelse vid anblicken av forntidens sedefördärv och renläriga prohibitionister kunde sannerligen inte känna sig uppbyggda av att se holländskt lantfolk ideligen tömma krus, slå krokben och bete sig som grisar. De sa, att en människa som dagligen vistades bland styggelsen till sist skulle falla offer därför. De sa att miljö och exempel skapar karaktären och att de nu hade någonting högklassigt att berätta för sina åhörare.

Så sjöng de lärde, förstår ni, och populasen stämde in i refrängen. Den ende, som levde i ljus okunnighet, var Tracbac själv, eftersom han varken läser tidningar eller vaktar grinden. Sekreteraren däremot satt illa i kläm och syndikatet hotade att avskeda honom. Men våran Kain har inte hyrt i de avskedades stadsdel, sir. Han begärde en rund million av syndikatet och slag i slag anlades Botaniska trädgården, Konstgjorda forsen och Apstaden.

Jag begriper inte meningen med det, erkände Benbé stukad.

Negern Longfellow log triumferande:

Hoppas väl det, master Borck, att ni inte begriper meningen. Om förste bäste dumbom förstode meningen med trädgården, aporna och forsen skulle alltsamman inte ha någon mening. Men jag, som vallar hjordarna, ser hur välgörande de kainitiska idéerna verkar. Hör på! När mina små lamm bräkt ah och oh i botanen och beundrat stort och smått, finns det alltid något fruntimmer av aktningsvärt utseende och permanentad poesi, som stiger fram inför menigheten - finns det någon sten i närheten, klättrar hon upp - och yttrar: Att odla blommor är att dyrka skaparen i naturen - eller också säger hon: Örtagården är en ädel människas poesi - eller någonting annat i den stilen. Och hela välsignelsen och äran faller över Jac Tracbac fast han sällan sätter sin fot i botanen. Om en stor person här i landet och i andra land med, tänker jag, om han också hade hundra eller tusen skickliga japaner i sin trädgård, skulle folk ändå tro att han själv gick omkring och petade ned lökarna, vattnade dem och pysslade om dem. På så sätt har kloke Kain gjort oss till en gudsdyrkare i naturen och en poet i paradisets lustgård. Vi har skenet för oss -

Och apstaden? sporde Benbé. Hur verkar den?

Longfellow svarade:

I samma riktning fast ännu mera solitt moraliskt. Poesien får maka åt sig en smula. Sen hela församlingen, män, kvinnor, gubbar, gummor och barn skrattat sig fördärvade åt aporna och retat dem efter bästa förmåga, träder även här någon besjälad kvinna fram och yttrar: Kärleken till djuren är den civiliserade människans adelsmärke. Och därmed, master Borck, är husbond civiliserad -

Har hon betalt för det där?

Kvinnfolket? Ingalunda. En karl kan man betala för sånt men inte en kvinna. Hon måste besjälas, sen kan hon inte tiga, även om hon ville. Vid Konstgjorda forsen är stämningen från början allvarlig och envar anstränger sin stackars hjärna för att lista ut meningen med alla dessa hjul och tillställningar. För resten har husbond själv intresserat sig för de där maskinerna och ordnat dem efter några papper, han tagit med sig från gamla landet. Vid forsen är det alltid någon gammal överste som fäller det förlösande ordet, sen alla grundligt förstått att de ingenting förstår. Han tar av sig hatten och säger: Edison. Ingenting mer.

Nå ja, sir, fortsatte Longfellow och tände fjärde cigarren, efter Konstgjorda forsen är det ingen risk längre att föra karavanen vidare till konstrummen. Ofta nog höjes effekten och pricken sättes över i. Men konsten får inte komma först. En konstnär är alltid lite misstänkt och en konstälskare knappt bättre än han ifall han inte har papper på att vara en solid person. Nu är det annorlunda. Det händer ganska ofta, sir, att någon äldre, fin gentleman sen han strävat igenom vår unika samling, utstöter en pust av aktning och utbrister: Sannerligen - detta är någonting som kan tävla med Mogens J. Piergan, varken mer eller mindre.

Det var som sjutton, det, utbrast Benbé högaktningsfullt.

Jag menar det, instämde negern och blundade av pur stolthet. Slutsatsen är den, att omgivningen är betydligt viktigare än mannen. Dölj er själv, om ni har en eller annan förarglig skavank, men skapa er en omgivning. Folk vill veta någonting om er, i all synnerhet ifall ni är en stor pajas. En ädel omgivning adlar. Han är adlad. Världshistorien känner många exempel på tocke där adelskap. Vi behöver bara erinra oss honom, Napoleon, som tillverkade så många grevar, hertigar och kungar att både han själv och närmaste släkten kom att räknas till den finare societeten.

Och när får jag träffa Tracbac? frågade Benbé, tilläggande allvarligt bedjande: Hör på, Longfellow, var resonlig - jag måste helt enkelt träffa honom personligen -

"Måste" är ett kraftigt skäl, medgav negern. Måste man så måste man, sa tjuven, tog ner månen. Men vet ni vad; master Borck, jag tror inte att tjuven tog ner månen. Jag tror att det stannade vid den goda föresatsen. Hans stege var för kort, se. Min tro är den, att var människa har sin stege honom given av begynnelsen. Somliga har korta, andra långa. Och den där födelsestegen bestämmer levnadsloppet så att de kortstegade håller sig nedanom ära och allt det där medan de långstegade stiger mot stjärnorna, som man säger. Det kan tyckas orättvist men jag ska säga att det jämnar liksom ut sig. Med en liten gesvint stege kilar man gladeligen omkring var som helst och finner lätt sitt mål. Men det tör vara besvärligt och tungt att släpa omkring med stjärnstege. Jag tänker att innan man rest den på rätter plats och säkrat den och klivit upp för alla stegen, så har man liksom förtagit sig. Jag tänker att många av de där som sitter på sina högstegar och tar sig präktigt ut i stjärneglansen, jag tänker att många av dem sitter där med knäckta ryggar klamrande sig fast vid den sviktande stegtoppen.

Plötsligt böjde negern sig fram och la handen på Benbés knä, sneglande till höger och vänster viskade han:

Master Borck, er ärade släkting, min husbonde, han är just en sån där stjärnsittare med knäckt rygg. Ingen vet det och ingen får veta't. Men jag har ögon som ser -

Benbé strök sig med pekfingret under näsan och snörvlade. Folk i knipa lockas stundom till denna fula åtbörd, som kanske är ett rudiment av den tankeställande snusningen. Han tog fram sin check.

Hör på, sa Benbé beslutsam i rösten fast tung i bröstet. Det är en hemlighet med den här checken som jag inte ids berätta för er därför att den är mindre hedrande för mig. Så mycket kan jag säga att jag ovillkorligen i egen person måste återlämna papperet till er husbonde. Lyssna till mig, Longfellow. Jag talar sanning.

Negern funderade några ögonblick, därpå sa han vänligt:

Jag förstår, unge man, ni har gjort något hokus pokus och nu har samvetet börjat gnissla tänder. Ni har inte bedragit ännu men vill ändå lätta ert hjärta. Det hedrar er. Ni kommer att bli en George Washington med tiden - naturligtvis i billighetsupplaga. Vänta så får jag se, vad jag kan göra. Gå och titta på aporna och forsen. Saken tar sin tid. Man kan inte bjuda på förfalskning lika lätt som man bjuder barn på sviskontårta. Den där vägen - master Borck - tag forsen först, den är sevärd -

Benbé reste sig en smula ovilligt och larvade fram den utvisade vägen. En skock japanska småttingar dök upp bland kullarna, klängde sig fast vid de arbetande männen och drog dem med sig. Ett halvt dussin negerbarn stack fram sina svartkrulliga huvuden ur en dunge av vit jasmin. Från grindstugans trappa lockade mylady Longfellow. Elynor! Sinclair! Carra! O'Neal! Idel skönandar. Familjen Longfellow upprätthöll sina poetiska traditioner. Antagligen lästes det aldrig i den familjen. En tradition utan innehåll är outrotlig. De små svartingarna störtade ned mot grindstugan. Det var lunchdags.

Min affär får vila tills löksoppan makligt och smakligt förtärts, tänkte Benbé. Den enes nöd får inte förbittra den andres bröd. Det är en sund princip.

En smula missmodig vandrade han upp mot Konstgjorda forsen. Emellertid misskände han negerns nit. Longfellow höll visserligen soppsleven i ena handen men med den andra skötte han telefon.


Project Runeberg, Thu Dec 28 21:44:04 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free