- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

7 Labyrinten

Den unge juden stack knytnäven ner i fickorna och höjde skuldrorna som om han genom denna gest velat öka sin energi eller kanske övertyga Benbé om, att någonting allvarligt nu skulle avhandlas. Han sa:

Alltså, herr Borck, ni önskar veta, vad vi egentligen vill er. Jag ska säga det kort och gott. Vi önskar att ni omedelbart - helst redan i afton - lämnar Kalifornien och vidare att ni i New York tar första lägenhet till Europa. Jag har redan tagit mig friheten beställa en första klass på Gripsholm, som avgår om sex dagar. Jag har också beställt två biljetter på Santa Fe-linjen till New York. Om ni inte har alltför mycket däremot ämnar jag nämligen följa er till båten. Det är i få ord, vad jag har att säga er -

Ganska mycket i få ord, anmärkte Benbé lugnt. Och ganska älskvärt av er att göra den långa resan för att hålla mig sällskap. I trots därav ger ni mig kanske en kvarts betänketid.

För all del - ni kan tänka hela dagen. Även om vi inte kommer i väg förrän i morron kväll, hinner vi galant till Gripsholm. Att tänka står er fritt och tyvärr kan jag inte hindra er från att tänka ganska fula tankar om mig och mina principaler. Men att tänka över själva saken - uppriktigt sagt, herr Borck - jag är rädd att den redan är avgjord -

Utan mitt hörande, anmärkte Benbé fullständigt lugnt fast hans humör började bli tämligen grumligt. Ur flera synpunkter var förslaget eller befallningen fördelaktig. Efter sitt misslyckande i staterna måste han helt enkelt ta sig hem och att få åka gratis som schangtil herre på första klass var onekligen mycket lockande. Å andra sidan var det ogement förödmjukande att bli knuffad över diket av några rika knösar, som inte ens behagade klargöra orsaken. Han sa till sig själv: Klart besked ska jag ha om jag så ska tända eld på huset och leta bland ruinerna.

Under denna tankepaus hade sekreteraren slagit sig till ro i en bekväm schaggstol av yppiga former. Hans ögon, som var så mörkblå att de tycktes svarta som slipad stenkol, glittrade av otålighet. Benbé mindes negerns utrop: Han sticks som en vägglus. Och han tänkte: Antagligen kommer karln att bli obehaglig men jag ska nog knäppa honom med tumnageln. Plötsligt sa Rush med ett bittert och vemodigt leende.

Er värderade onkel, mr Tracbac, brukar säga att han är syndikatets slav. Nå ja, i så fall måtte det inte vara särdeles sorg- eller riskfritt att vara slavägare. För resten är det nu för tiden svårt att veta, vem som är herre och vem som är slav. När allt kommer omkring är de flesta av oss sina herrars herre och sina slavars slav. Det är kanske det, som kallas demokrati.

För att inte uppskjuta min avresa alltför länge, avbröt Benbé beskt, så behagade ni kanske först förklara, varför ni inte önskar att jag träffar mr Tracbac.

Helt enkelt därför, svarade den unge juden hänsynslöst, helt enkelt därför att vi hyser en tämligen låg tanke om er karaktär.

Ka-karaktär, stammade Benbé, vad har den med saken att göra?

Frågan är fullt europeisk, klatschade denne icke särdeles hundraprocentige amerikan. Har man i Europa ett visst mått av kunskaper eller skicklighet, så anses karaktären eller moralen vara någonting tämligen likgiltigt. Det är inte så hos oss. Vi amerikaner anser karaktären vara det viktigaste hos en människa. Ni européer påstår att vår mest framträdande egenskap är hänsynslöshet. Misstag! Det är sant att vi ibland använder metoder, som ni är för fega att använda. Eller för lata och stundom för dumma. Men därmed är sannerligen inte sagt att vi skulle vara mer hänsynslösa än ni. För resten är hänsynslöshet en egenskap på gott och ont. Att inte ta hänsyn till gamla fördomar eller till ultramodernt nolt är i sanning värdefullt. Finns det något nytt och gott hos oss - och det vet himlen att det finns! - så är det just var uppskattning av en god karaktär. Ni kan här i landet låna mer pengar på en välbyggd karaktär än på ett välbyggt hus. Om ni andra finner krediten skral just på den kanten, så torde det bero på att edra karaktärer inte är särdeles välbyggda. Vi vill basera våra affärer och hela vart samliv på ömsesidigt berättigat förtroende - det är det nya med oss, ifall det eljes finns något nytt under solen. Ni invänder kanske: Det där inbillar ni er, det är barnslig amerikansk högfärd. Även om så vore, min bäste herr europé, så skulle den inbillningen vara mer hedrande och gagnande än er senila och äckliga cynism.

Vafalls? Är kanske jag cynisk! utbrast Benbé. Hans förtrytelse syntes så uppriktig att sekreteraren brast i ett pojkaktigt och förolämpande muntert skratt:

Jag måste kanske ta tillbaka för ert vidkommande. Ni är nog mera barnslig än cynisk. Tack vare mina förbindelser med släktingar i Sverige, visste vi att ni skulle komma hit och vi har hållit ögonen på er. Varför reste ni till Kalifornien sen ni misslyckats i östern? Jag ska säga er det. Ni hade kommit på den i och för sig inte tokiga idén att tränga er in i journalistiken tack vare er förbindelse med en stor celebritet. Har jag rätt?

Än sen? fnös Benbé. Ligger det kanske något orätt i det? Jag skulle ha skrivit några artiklar om Tracbac intim. Syndikatet kunde ha gnuggat händerna av fröjd över reklamen. Jag skriver minsann inte så illa ska jag säga er -

Oj, oj, unge man, suckade sekreteraren. Syndikater fröjdas uteslutande åt den reklam vi lyckas undgå. När en konstnär nått Tracbacs ryktbarhet är varje reklam av ondo. Mellan slagen bör han ligga lindad i tystnad alldeles som en dyrbar insekt i bomull. I trots därav kunde ni nog ha fått skriva några artiklar, som vi censurerat - men märk väl - om vi haft förtroende för er karaktär. En del av pressen har intresse av att motverka lagrar. Den skulle mycket snart ha lagt beslag på er. I själva verket har de redan gjort en god början -

Va falls? skrek Benbé. Jag bedyrar att jag inte sett röken av en journalist.

I alla händelser cigarrettröken, genmälte sekreteraren och klippte skämtsamt med ögonlocken. Vackra unga flickor, mr Borck. Jag har själv bilat förbi er ett par gånger och konstaterat att åtminstone två av dem är yrkesjournalister, de övriga deras väninnor och kanske pressvolontärer. Det hela skulle tas som ett skämt. Mogen till journalistisk behandling blev ni naturligtvis inte förrän ni trätt i närmare förbindelse med er onkel. Redan vid er landstigning i New York släpptes ut en notis: Mr Borck en släkting till Jac Tracbac, har anlänt. Utan att veta det har ni varit en berömd person men först er kontakt med onkeln gjorde er journalistiskt värdefull.

Hör på! ropade Benbé. Nu ska jag då äntligen slå er på fingrarna. Jag visade de där jäntorna min onkel och sa dem vem han var. De trodde mig inte ens och de gjorde inte ett försök att få tala med honom -

- Nej, de trodde inte, smålog sekreteraren, helt enkelt därför att de visste att det var han långt innan ni anade något. Att de inte försökte få en intervju med honom själv är verkligen min förtjänst. Ännu för några år sedan fick Tracbac inte intervjuas eller fotograferas utan syndikatets tillstånd. Det förskaffade oss en massa besvär och vi måste hålla en betydlig övervakningsapparat. På mitt förslag gjordes han fullständigt "fri". Vilken liten journalist som helst får intervjua honom - naturligtvis om han själv har lust. Och han är ju så fördömt beskedlig att vilken gammal käring eller osnuten glop som kommer och tigger om intervju får den ögonblickligen. Lyckligtvis vet han ingenting om sig själv, åtminstone ingenting av större vikt för pressen. Dessutom utsänder vi under olika former en intervju som vi nästan måste truga bort. Den offentliggöres nämligen samtidigt i ett par dussin blad. På så sätt har vi lyckats få honom journalistiskt värdelös. Tyvärr blir därigenom hans närmaste omgivning desto mer journalistiskt värdefull. Och om han skulle få i sin närhet en tämligen naiv - ursäkta - ung släkting som ni, skulle ni helt enkelt bli en dyrgrip. De där flickorna hade öst åmvis Tracbac ur er. Och det vore fullständigt ruinerande för oss. Ni kan ju till exempel tänka er vad det skulle betyda om dessa unga flickor pumpade er på alla detaljer rörande nästa Jac Tracbacturne. - Det skulle minsann inte vara någon konst för ett halvt dussin vackra och durkdrivna jäntor att kollra bort huvudet på en sån där pojkvask som ni.

Å nej, det är nog sant, medgav Benbé spak och förödmjukad. Men att tänka sig att de där söta jäntorna är en sorts lurendrejare -

Juden smålog beskt och sa:

Jag har talat så mycket gott om oss andra yankees att jag kan säga en obehaglig sanning: Några oskulder är vi inte - på sin höjd kan man hos oss finna halv oskuld -

Nu förstår ni kanske, återtog han affärsmässigt, varför ni måste bort. Om ni i Europa behagar skriva något om oss, betyder ingenting. Vi här i Amerika vet att allt vad som skrives om oss i Europa är lögn. Era tidningar och böcker angår oss överhuvudtaget icke. Frågan är emellertid om ni vill fara på vår bekostnad, dessutom försedd med ett skäligt skadestånd - eller på statens -

På statens, upprepade Benbé storögd.

Rush fortsatte i kylig ton:

Det vållar oss föga svårighet att få er utvisad. Ni är en icke önskvärd immigrant. Det behövs bara att några hedervärda och inflytelserika medborgare fäster polisens uppmärksamhet på er så - adjö Amerika. Adjö på ett mycket otrevligt sätt. För syndikatet vore naturligtvis utvisningsvägen både bekvämare och billigare men vi vill helst inte gå alltför bryskt till väga -

Han tvärtystnade. Å, så ädelmodigt det där syndikatet måtte vara, utbrast Benbé sårad och förödmjukad. Sekreteraren svarade icke. Från parken hördes trampet av en galopperande häst. Sekreteraren mumlade: Det är han. Antagligen rider han ut genom grinden. - Han gick hastigt fram och stängde fönstret som vette åt parken. Hans ansikte fick ett hätskt drag, som antagligen framkallades av oro. Benbé erfor en ljuvlig känsla av halvt om halvt tillfredsställd hämnd. Jo, jo, bäste herr syndikatssekreterare, för ögonblicket är ni kanske inte så tvärsäker att kunna sparka mig ut ur det här paradiset. Jag behöver bara öppna fönstret och ropa på min fars kusin -

Tracbac hördes skrika:

Hallå! Longfellow! Sover ni? Varför öppnar ni inte grinden? Ser ni inte att jag ämnar rida ut? Öppna för mig, ni svarta psalmbok.

Från grindstugans trappa svarade Longfellow med sävlig röst:

Till er tjänst, sir. Alltid färdig att öppna grinden, eljes blir jag avskedad av den där Rushen, som är en sann skam för mänskligheten.

Är mr Rush här? frågade Tracbac.

Den efterfrågade trängde sig ofrivilligt upp mot rumsväggen. Benbé njöt. Emellertid svarade Longfellow sin husbonde lika långsamt fast med höjd röst:

Begagna era ögon, sir. Kan inte ni se honom så kan inte jag se honom. Varför skulle jag vara mera skarpögd än ni?

Plötsligt spratt Benbé till. Han stirrade på sin fiende Abel Rush, han gick på tå fram till honom. Han hade upptäckt en frans av svettpärlor på hans panna. Den unge judens förskräckelse gjorde honom häpen. Rush märkte hans förvåning och smålog generad, han viskade: Jag är en smula nervös - det behövs bara att han upptäcker er - jag har ju fått i uppdrag av syndikatet att hålla er borta - jag blir avskedad både av honom och av syndikatet - det går förbannat snabbt att bli avskedad - ni förstår -

Han stod med nävarna hårt nedtryckta i fickorna så att rocken stramade och knakade över de smala skuldrorna. Benbé ryckte upp hans högra knutna hand ur fickan, skakade den och sa:

Vad som än sker, Abel Rush, så reser jag i kväll. Ni ska inte mista er plats för min skull, inte.

De lyssnade vid dörren. Negern hade börjat öppna grinden, i det han mångordigt bedyrade att det var något fel med mekanismen. Tracbac smackade otåligt åt sin häst, ett varmblodigt, svart, spensligt, lågväxt sto. Plötsligt ropade clownen: Hallå, Longfellow, vad är det där? Är det inte mr Rushs bil?

Abel Rush sjönk plötsligt samman i en suck, han mumlade: Så där ja - nu är det gjort - nu är det färdigt -

Longfellow svarade: Lägg er inte i mitt trassel. Så länge jag inte lägger mig i ert så kan ni tryggt hålla er norr om tröskeln till de svartas världsdel, sir -

Utmärkt! skrek clownen. Men var är min käre vän Rush?

Gå genast ut till honom, viskade Benbé upphetsad. Jag har gett er mitt hedersord att inte visa mig. Ljug så bra ni kan.

I hans oförbätterliga pojksjäl flammade den ädlaste entusiasm för lögn och list. Abel Rush torkade svetten ur pannan och steg hastigt rakt fram mot det dansande stoet. Utmärkt! ropade clownen, fortsatte därpå hövligt och torrt: Söker ni mig, mr Rush? - Sekreteraren skakade på huvudet. Redan hunnen utanför grinden vände sig Tracbac i sadeln och sa:

Vet ni av att min nevö varit här? Det vet ni naturligtvis eftersom ni vet allt. Jag såg honom bolla med sin hatt på jasminvägen. Han var vid gott humör. Jag bad honom inte stiga in. Han behövde mig inte. Nå ja, nu rider jag till hans bostad. Ödet får avgöra. Är han hemma - utmärkt. Träffar jag honom inte - också utmärkt. Ödet har talat och då är allting utmärkt. Farväl.

Farväl. Farväl, mumlade Benbé som stod och lyssnade vid fönsterspringan. Det är en katten så fin chans som rider från mig på det där svarta stoet. Farväl.

Han suckade rätt tungt men i detsamma förnam han bakom sig en ännu tyngre suck. Den kom från negerynglingen Hiawatha. Hans röda gap stod vidöppet och ögonen flackade upp och ned. Benbé lade tystande handen över den gastande gossens gap. Vissa orsaker förmådde honom dock att hastigt dra tillbaka handen. Gossens jämmer och en stark doft av ananas, kanel och ingefära fyllde rummet. Dörren slogs upp och mylady Longfellow rullade in skrikande och med stora åtbördor. På trappan skrek Longfellow, tjöt i kapp med sin stackars telning. Benbé sa till sig själv: Här kan jag inte stanna. Jag lovade att inte visa mig, men då levde jag i okunnighet om ananassyltens verkningar på ett negerbarn.

Vad har hänt? skrek i detsamma clownen och tog ett skutt från hästryggen tvärs genom grinden rakt i famn på negern. Benbé steg ut och stängde dörren bakom sig. Utan att hälsa på Tracbac ställde han sig vid sidan av Rush. Från grindstugan trängde alltjämt Hiawathas klagan, som dock för varje minut dämpades och så att säga kultiverades. Man vågar antaga att de omedelbara och naturliga följderna av en olämpligt använd kruka ananassylt så småningom efterträddes av moraliska. Hur som helst så befann sig den olycklige lille svartingen i sin mors händer och det övriga världsalltet saknade anledning att inskrida. Icke förty blev Tracbac stående på trappan, tyst och orörlig. Longfellow kvarhöll eller låtsades kvarhålla hästen som dock efter husbondens cirkushopp förhöll sig alldeles stilla. Hur länge ska vi stå så här? viskade Benbé till Abel Rush. Sekreteraren avbröt en stillsam vissling och viskade tillbaka: Vi måste låta honom tala först. Han är ursinnig, det ser jag på hållningen. - De båda unga männen, ungefär jämnåriga, hade genast slutit ett visserligen obestämt förbund mot Tracbac, som i det närmaste innehade deras sammanlagda ålder. Många gränser suddas ut i var tid - gränsen mellan gammal och ung: aldrig.

Tracbac hade till hälften vänt sig mot de båda unga männen och stod nu med ögonen slutna, näsvingarna skälvande som på en vädrande hund. Rush torkade åter pannan och viskade halvkvävt: Måtte det bara inte ske en olycka. Jag visste inte att han skulle bli så upprörd -

I detsamma sa clownen utan att öppna ögonen:

Besynnerligt. Folk brukar fråga vad jag tänker på. Jag kan inte svara ty vanligen tänker jag inte alls. Men just nu då jag står och tänker, finns ingen till hands att fråga.

Nå, vad tänker herrn på? utbrast negern förbittrad. Stå inte där och se otrevlig ut. Tänker herrn på mr Rush så sjung ut och mät honom skäppan full. Snåla inte på hundsnuset. Den karln tål vad han får och dubbelt upp. Sticks som en vägglus, gör han.

Tracbac slöt ögonen och kommenterade sin grindnegers tal med små bugningar, han harsklade sig och sa:

Utmärkt, Longfellow. För hästen till stallet och torka henne väl. Eftersom du inte kan sköta grinden, får du bli stalldräng. Ger du min vän Hiawatha stryk, blir du avskedad. Är du ohövlig mot mr Rush, blir du avskedad. Är du ohövlig mot master Borck, blir du avskedad. Är du ohövlig mot mig, får du fet fårstek som är din livrätt. Sticker du kniven i mun, får du stå i skamvrån. Försvinn, du svarta rimlexikon!

Jag tänker på min turné, fortsatte clownen och mr Rush sänkte med en tung suck sitt huvud. Jag tänker på turnén och jag skulle vilja veta om det här uppträdet kanske är sketchen till min nya komedi.

Å, vad är det ni säger, utbrast mr Rush förtvivlad. Av barmhärtighet, sir, blanda inte ihop de här tråkigheterna med turnén.

Varför inte? genmälte clownen och ryckte på axlarna. Idén är inte dum. En man hålles fången av sjuttio svältande millionärer - det så kallade Tracbacsyndikatet - som ämnar slakta honom till julen. En frände spårar upp fången för att befria honom. En skurkaktig tjänare, nämligen ni, mr Rush, stänger in den unge fränden jämte ett till synes ofarligt barn, som emellertid laddats med ananas. Barnet exploderar men i stället för att spränga fången i luften rämnar fängelsets murar och de båda fränderna återförenas. Det är en urkomisk idé och slutet är lyckligt.

Som ni vet, mr Tracbac, genmälte sekreteraren lugnt, brukar ni aldrig spela i komedier med enbart lyckligt slut. I den här komedien kommer alltså den skurkaktige sekreteraren att hängas av de sjuttio svältande millionärerna. Blir det inte bra?

Utmärkt, alldeles utmärkt, svarade clownen och klappade sakta i händerna. Därefter vände han sig mot Benbé sägande:

Ni flyttar till mig. Jag behöver en ny sekreterare.

Nå, på det viset, utbrast den förut villrådige Benbé med lättat hjärta. Clownen ämnade ersätta hans nyförvärvade vän Abel Rush med honom själv. Det bröt hans tveksamhet och han fortsatte:

Tackar förbindligast men jag måste avböja. Er sekreterare väljer visserligen inte jag men en kandidat till platsen kan jag i alla fall utesluta - mig själv. Jag har gett mitt hedersord att resa. - Han försa sig och tvärtystnade, bet sig i läppen.

Till vem har ni gett ert hedersord? insköt Tracbac snabbt. Abel Rush sa:

Till mig naturligtvis. Gör inga onödiga frågor och stå inte där och smacka. Ni är obehaglig nog ändå. Vad ert hedersord beträffar, Benjamin - så får ni det tillbaka. För resten vill jag å egna och mina principalers vägnar be er antaga platsen. Vem vet i vilka rövarhänder han eljes skulle råka. Ni har i alla händelser visat er vara en person som fäster någon vikt vid hedersord och det är redan mycket, det.

Hör! Hör! hojtade clownen och viftade med händerna över sitt grinande ansikte. I avskedets bittra stund ger han sin efterträdare de amplaste lovord. Ack, vad dessa ädelsinnade unga judar ändå är förtjusande.

Han tog några höga språng ut genom grinden och fram till sekreterarens bil. Han öppnade dörren och bugade fjäskande:

Glad åt ert besök, mr Rush. Tyvärr förrinner er dyrbara tid under ett alldeles penningfritt samtal. Välkommen, välkommen igen när det blir sju torsdagar i veckan. Inte en dag senare, sir.

Abel Rush ryckte på axlarna; i det han gick förbi sin nyvunne vän Benbé, viskade han hastigt: Ni kan bara göra mig en tjänst - stanna hos honom.

Utan att låtsas om den bugande clownen sprang han upp i bilen och startade. Tracbac dröjde några sekunder, handen lyftad till vänlig viftning. Därefter återvände han hastigt till Benbé och tog honom under armen men släppte ögonblickligen sitt tag då han förnam en viss ovillig tröghet i ynglingens kropp. Han gick raskt mot bungalowen i det han sa: Kom med. Jag vill visa er huset, vi ska se ut en bostad åt er.

Benbé följde förbryllad, tveksam, olustig. Ehuruväl han på ett eller annat sätt gripits av en viss rädsla för sin frände - samma rädsla som man lätt får inför allt, man icke lyckas förstå - vågade han likväl säga: Inte sant, ni överilade er? Mr Rush får behålla sin plats? Ni ångrar er?

Clownen svarade lugnt:

Jag ångrar mig aldrig. Ånger är inte min genre. Som bekant är min genre rädsla och medlidande. Jag lyckas inte bra i andra branscher.

I den mörka porten till bungalowen satt en nyckel stor som en kyrknyckel. Tracbac vred om den och en liten klocka som hängde under portbjälken började ringa. Tracbac rynkade pannan och muttrade:

Nej, jag ångrar ingenting men här inne i huset finns ett litet fruntimmer som är förälskad i Abel Rush. Tro, vad hon kommer att säga mig för obehagligheter. För resten kan hon ju lika gärna förälska sig i er. Kär som kär - inte annat än jag sett är föremålet tämligen likgiltigt.

Klockan tvärtystnade. Tracbac steg in, skjutande Benbé framför sig. Han sa: Gud bevare din ingång och din utgång, gosse. - Spridda takljus flammade upp, en gammal vit tjänare och två svarta kom skyndsamt in i det stora förrummet som alldeles saknade fönster. Utmed väggarna stod stora brokigt målade kistor, mexikanska brudkistor. Tracbac sa: Se er omkring. Jag måste ha fatt i det där fruntimret innan jag gör någonting annat. Det är en gammal vana, hon har varit min hustru -

Benbé började ströva omkring i sällskap med den gamle tjänaren, som var så åldrig att knän och händer skakade oavbrutet. Gubben sa på svenska:

Välkommen, herr Borck. Husbond har väntat på er. Laga nu bara att han inte stänger in er i något bås och glömmer bort er. Ni får vad ni vill och ni har er fullständiga frihet, men bortglömd blir ni i alla fall. Jag heter Axelsson och var gårdskarl i Borckska gården i Wadköping. Jag fick befallning att fara hit över med möblerna, pojkmöbeln och salsmöbeln och salongsmöbeln och möbeln från gamla fruns rum. De finns här allesamman och jag finns här också men vem bryr sig om oss? När inte han själv gör det, så vem ska bry sig om oss? Jag högg ved förr i världen och snickrade och hade uppsikt över gården därhemma. Nu går jag omkring med den här.

Han höll upp en sån där nätt liten fjädervippa som franska farsens små kammarsnärtor floretterade med i kurtisdueller. Skälvande i gubbens torkade, grova vedhuggarnäve tedde den sig hemskt löjlig eller löjligt hemsk. Gubben böjde sig fram, stötte ut andedräkten, viskade: Jag super, det är vad jag gör. Låtsas inte om det, herr Borck. Dammar och super. Ingen fäster sig vid oss, varken vid mig eller möblerna. Man inbillar sig att man har någon betydelse för honom. Pyttsan, herrn. Damma och sup, slut sen.

Gubbstrutten försvann på skälvande ben genom en av hallens otaliga dörrar. Benbé valde på måfå en annan av dem och började ströva omkring i huset. Han erinrade sig Longfellows spådom att han skulle gå vilse och han fann den snart besannad. Rum av alla storlekar och former klungade ihop sig som cellerna i en bikaka. Samtliga var sparsamt försedda med små förgallrade fönster och dagern var skymning men mellan rumsgrupperna låg större eller mindre gårdar som strålade i desto intensivare solljus. Ett par av gårdarna var voljärer; väldiga fågelburar med starkt färgade invånare. Andra var vinterträdgårdar, överflödiga kan tyckas i detta subtropiska klimat.

Benbé hörde ett par gånger Tracbacs röst ropa: Siv, Siv! En gång såg han honom genom en rad av dörrar men när han sökte upphinna honom var han försvunnen. Han kände sig sannerligen som ett vilsegånget barn och föreföll sig själv rätt löjlig i sin rädsla att aldrig hitta ut ur denna labyrint. Plötsligt dök en herre i riddräkt upp i en av de skumma dörröppningarna. Hans hår var mörkfärgat fast färgen gått ur här och var. Mustaschen var bättre lyckad, oklanderligt helsvart och vaxad. Han frågade efter mr Tracbac. Benbé svarade att han var främling på stället och att han gärna skulle vilja säga farväl åt husets herre. Den färglagde presenterade sig på ett formellt men älskvärt sätt - hans namn var Ilois de Grazy, före detta major i österrikiska armén. Han sa:

Jag är också främling fast jag bott här i sex år. Jag tillstår att jag fortfarande har en smula svårt att hitta. Ändå var jag betrodd rekognosceringsofficer vid Götz-armén 1916. Nå ja, kanske var det därför det gick som det gick. Nu hittar jag skapligt i huset men husets herre hittar jag aldrig. Jag förmodar att han låtit bygga den här labyrinten för nöjet att få gå vilse. Den naturliga följden har blivit, att han själv är den ende som hittar här med förbundna ögon. Farväl, min herre, och hälsa vår värd, ifall ödet skulle före er samman.

Österrikaren gjorde en fulländad bugning  la Schönbrunn och försvann i andra ändan av rummet. Benbé larvade vidare och råkade in i en fil av rum där möbleringen var äkt-amerikansk, det vill säga otroligt veklig och fantastiskt ful. Han steg uppför en trappa och kom in i ett stort, behagligt sovrum av engelsk tycke. Han var trött och kastade sig raklång på den bekväma sängen. Han sa till sig själv: Nu sover lille Benjamin ett slag, så är han vid bättre humör när han vaknar.

Emellertid hade han inte ens hunnit sluta ögonen förrän clownen slank inom dörren, smågrinande. Tracbac satte sig på sängkanten och tryckte ned Benbé, som ville resa sig. Han sa:

Ligg ni, unge man, och ta igen er efter själsskakningen. För resten har vi ju åtskilligt att prata om -


Project Runeberg, Thu Dec 28 21:45:21 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free