- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

9 Hobby och handske

När Benbé vistats åtta dar i Tracbacs bungalow, skrev han ett brev till sina vänner på Sanna. Han skrev det egentligen för att kunna säga sig själv att han på åtta dar utfört åtminstone ett arbetsliknande företag. Eljes hade han ätit, sovit, spatserat i parken, tittat på aporna och botanen, växlat några ord med Longfellow, de Grazy, Axelsson. Tracbac hade han inte sett till.

Brevet till Längsälls var för resten inte så lätt att skriva. Han måste erkänna alla sina misslyckade jobbförsök alltfrån New York till Frisco - och vad som var värre: han måste berätta att han slutligen hamnat som en sorts snyltgäst hos rika onkel - fast naturligtvis endast tills vidare. Slutligen hade han, ehuru efter mycken tvekan, skrivit att familjen Längsälls hälsning till fränden framförts och att Tracbac bett honom hjärtligt besvara den. Båda delarna var ren lögn. Han hade visst inte framfört hälsningen men han ansåg sig inte skada någon genom att påstå det.

Alltså skrev han: Vår gemensamme vän och frände är glad att ni minns honom och hälsar så hjärtligt tillbaka.

Tänka sig! Jac Tracbac skulle minnas dem. Gud vet om han ens längre erinrade sig den släkting han hade i huset? En dag mötte Benbé Axelsson med fjädervippan. Gubben stannade, grinade tandlöst med ålderslappa läppar, som hängde som skrynkliga skinnsjok. Han sa: Såså, såså, unga herrn. Nu är man ställd i bås, kan jag förstå. Ingenting att göra men mycket att få. Mat och husrum och kläder. Fickpengar också - säg bara ett ord till sekreteraren så fås så mycket som behagas. Men inbilla sig inte att man betyder något. Inte ett dyft. För honom betyder ingen människa någonting. Saknar hjärta, si, det är knuten. Den pojken har aldrig haft hjärta, det vet väl jag som såg honom växa upp. Snäll kan han vara, gubevars, frikostig så det dryper av det. Men hjärta - nej då. Tro inte att man betyder något. Damma och sup, damma och sup. Det är det hela.

Och gubben singlade bort på krökande knän, sakta svängande sin vippa. Han var så dimmig i huvut att hela människan blev en dimfigur glidande omkring i det mångcelliga husets halvmörker.

Benbé var fullständigt ensam: måltiderna serverades i en liten sal, som stötte till hans sovrum. En dag bad de Grazy i en sirlig biljett om äran att få deltaga i hans kvällsvard. Erinrande sig österrikarens formella sätt sträckte Benbé upp sig i smoking för att värdigt mottaga gästen. de Grazy kom emellertid i nattrock och tämligen orakad. Han hade tydligen sovit hela dagen och föreföll omornad. Sedan han tömt en cocktail eller två gäspade han stort bak handen och tycktes tvärvakna. Han stirrade på Benbé med uppspärrade, allvarliga ögon.

Vet ni vad, mr Borck, ni borde lämna det här stället så snart som möjligt. Det är ingenting för en så ung man som ni. Med mig är det en annan sak. Jag närmar mig sextiotalet och efter allt vad jag genomgått kan jag gott säga att jag är en uomo finito, en man utan framtid. Min plats lämpar sig för en åldring. Jag är en sorts major domus, en överhovmästare som tjänstgör vid några högtidligare tillfällen. Det är inte ansträngande. Dessutom tycker Tracbac om mig, därför att jag är en gammal knekt, som insupit åtskilligt med krutrök. En av hans många skräckidéer är den, att han en vacker dag ska bli stucken i ryggen av någon illasinnad person. Därför känner han det tryggt att ha en pålitlig gammal krigsbuss till gårdvar. För mig är det en passande reträttplats men för er, unge man, är det här stället olämpligt. Laga att ni kommer härifrån, ju förr desto bättre.

Lättare sagt än gjort, tänkte Benbé och suckade invärtes. Han led av den deprimerande sjukdom, som så ofta hemsöker personer av hans obetänksamma läggning - penningbrist. Denna sjukdom, som uppvisar betydande likheter med blodbrist, nedsätter krafterna och kan understundom verka omtöcknande såväl på intelligens som moral. I en stund av ärlighetens och hederns triumf hade unge Benbé, som återfått den famösa checken av Longfellow, rivit densamma i tu stycken och överlämnat dem åt sekreteraren mr Rush. Nu skulle han alltså se sig tvingad att åter vända sig till denne av hans stolta gest imponerade sekreterare och tigga om nya dollars. Han sa buttert:

Innan jag sluppit in i den här labyrinten visade det sig jämförelsevis lätt att träffa Tracbac. Han till och med sökte upp mig. Nu bor vi under samma tak och jag ser inte skymten av honom.

Tja, svarade österrikaren, för närvarande är det svårt att träffa honom. Jag känner inte mycket till saken, men jag vet att vågorna går höga inom syndikatet. Man har riktat ett ultimatum till mr Tracbac. Emellertid har doktor O'Henny tills vidare förbjudit alla underhandlingar. Och doktorn är allsmäktig. Ingen vågar säga ett knyst emot honom. Undantagandes Jac själv, naturligtvis. Han gör exakt vad han själv vill och ingenting annat. Olyckan är bara den - att han ingenting vill.

Benbé önskade sig bort. Han beslöt framtvinga en ändring, av vad slag den än månde bli. Han visste att Jac var förmiddag stod eller snarare gick modell för Siv. Alltså fattade han posto i gården med ankdammen. Han hade inte ringaste lust att stöta samman med målarinnan, vars högmodiga, kyliga bärnstensögon inte alls tilltalade en så rättfram och okonstlad ung man. Han dolde sig alltså under palmerna i avsikt att vänta ut clownen. Då Siv plötsligt steg fram till galleriets räck och böjande sig över räcket ropade:

Hör på ni där nere, master Borck. Hur länge ska ni sitta där och lura som katten på en fågel? Söker ni Jac, så ska jag skicka honom till er.

Skicka honom till mig, upprepade Benbé hart när förolämpad å sin store frändes vägnar. Jag förmodar att jag bör i all ödmjukhet anhålla om audiens.

Prat, prat! fnös Siv och gjorde en rätt ful grimas. Vad ni krumbuktar och konstrar kring denne beskedlige Jac. Det är väl för att till sist få honom på dårhus. Hur dags vill ni träffa honom?

Benbé svarade på måfå: Klockan fem. Flickan funderade ett ögonblick, sa därpå: Gott. Klockan fem kommer han. Men var god och håll er inne. Han får inte vänta -

Och hon återvände till sin ateljé.

Fast klockan blott var tre begav sig Benbé genast till sitt rum i det han gnolade: Kjortelvägen den bästa är av alla jordiska vägar! Hon har för resten rätt i det, tösen. Ju enklare ju simplare. Krumbukter är för kräk, hyggligt folk behandlar man som hyggligt folk. Basta.

Han slog sig således ned i sitt rum och väntade tåligt. Som han visste att Tracbac avskydde rökiga rum undvek han sina kära cigarretter. Han väntade tåligt, övertygad om att clownen skulle komma inslinkande utan ceremonier och punktligt. Fullt så enkelt förlöpte inte saken. Klockan halv fem infann sig en av de svarta tjänarna och började omsorgsfullt damma och vädra rummet, utan att fästa ringaste avseende vid Benbés bekvämlighet. Några minuter senare kom Denny O'Henny. Han nickade åt Benbé, slog sig ned och tände en stor cigarr, negern stirrade förskräckt på honom. Benbé protesterade. Den unge läkaren skrattade.

Å, prata inte smörja! Siv och de Grazy tävlar om att skämma? bort honom. Jämt ska han passas som ett lindebarn. Å nej, vi ska pigga upp honom med lite extra stark havanna. Han får stanna här en halvtimme eller tre kvart. Dröjer han längre, kommer jag och hämtar. Prata om ditt och datt. Jag är egentligen mycket nöjd med det här besöket. Klockan sex skall han underteckna det slutgiltiga kontraktet. Han blir alltid nervös och oregerlig när stunden nalkas. Ni ska prata, så att han glömmer alltsamman - sen lägger Rush plötsligt kontraktet framför honom och han undertecknar utan att tänka på saken. Ja, ni ska inte tro, att ni är med om något rackartyg. Å, bevare mig väl! Rush och jag har kalfatrat det där kontraktet i en månads tid och där finns ingenting som kan skada hans välbefinnande. Alltså är vi på det klara.

Läkaren gick. Strax därpå infann sig de Grazy. Då han såg rummet uppfyllt av rök slog han samman händerna böjde huvudet bakåt och ropade: Vad har ni gjort, olycksfågel! Kan ni inte styra era passioner så pass att ni har frisk luft i ert rum, när ni väntar Tracbac? - Jag har inte dragit ett bloss, skrek Benbé förargad. Det är doktorn. - Majoren, som redan skyndat fram till fönstret, ryckte undergivet på axlarna och lät saken bero. Han såg på sitt ur. Han sa:

Ni kan vänta mr Tracbac om cirka tio minuter. Hans humör är ganska gott fast lite ostadigt. Jag mötte honom nyss vid ankdammen och han titulerade mig Belsebubs fältmarskalk. Han skämtar alltså men är antagligen i grund och botten en smula retlig. Nå, det är ju en stor dag. Kontraktet, ni vet kanske. Vi håller telegraflinjen klar. Om en timme sprids nyheten över staterna. Det här mötet är arrangerat i himlen. Han kommer att underteckna utan att ägna det en tanke -

Majoren gjorde plötsligt en tystande gest och smög sig på tå ur rummet. Benbé väntade åter några minuter. Nu som tillförne kände han sig fullständigt oviss om den roll han spelade. Det gjorde honom olustig. Så mycket visste han emellertid att han själv var ett fullständigt viljelöst och ovetande redskap i andras händer.

Luften i rummet var blågrå av rök och nu dök clownen fram ur dörrens mörker, grå också han, klädd i någon sorts vadmal. Röken kom honom att haja tillbaka och rynka näsan, men strax därpå ropade han muntert:

Här är jag, var är du, sa höken, slök göken. Piff och paff i röken och så sköt de höken. Det är inte Axelssons ord utan min salig ammas. Hon dog för förti år sen. Nå ja, människan dör men ordet lever. Och hur mår ni, min gosse? Jag har visst inte sett er på länge. Har ni tråkigt? Det har jag. Mycket tråkigt. Jag går här och driver, har inte något jobb. Det är vidrigt. Den som icke arbetar skall heller icke äta. Jag har lust att följa det ordet till punkt och pricka.

Han slog upp ett fönster och började flaxa med armarna för att bli kvitt röken. Han frustade, nös och sa:

Jag har känt många arbetslösa, artister och andra. Det är hopplöst, hopplöst. Jag tror att de är olyckligare än galärslavar. Själv är jag arbetslös - nå ja - inte på samma sätt. Jag har min rikliga utkomst och mer till. Men i alla fall. Det är hopplöst. De säger åt mig: det är ert eget fel. Nej, mina herrar. Det är det inte. Men det begriper inte ni, hur sluga ni än är.

Han satte sig grensle över en stol, nickade och smålog förnumstigt och vänlig som en beskedlig tomte.

Siv skickade mig till dig? Är det något särskilt du önskar? Eller vill du bara ha en pratstund i största allmänhet? Sjung ut.

Benbé suckade av förlägenhet och ovisshet allt under det clownen gav honom finurliga och uppmuntrande grimaser - sjung ut bara, var inte blyg. Slutligen yttrade Benbé:

Ja, mitt kasus är ungefär detsamma som ert. Saknar jobb. Mat och husrum har jag men inte arbete. Det drögar ihop sig i lederna och i hjärnan. Jag börjar bli tung.

Just det ja, mumlade clownen. Det drögar ihop sig. Säger man så eller är det din uppfinning? Det drögar ihop sig -

Vet du vad? fortsatte han plötsligt livligt som om han med våld brutit sin egen tankegång. Det finns två stora olyckor här i livet. Att behöva en leksak, en hobby och att icke ha någon. Otaliga gånger har jag försökt skaffa mig en men aldrig lyckats. En gång trodde jag nästan att jag lyckats. Du har kanske märkt att många av rummen här är fyllda med gamla mexikanska möbler: kyrkmålningar, husgeråd och sånt. De inköptes utan min vetskap men en dag slog det mig att det där mexikanska bråtet påminde om dalamålningar och gamla kistor och möbler, som jag mindes från landsbygden därhemma. Då fick jag en förstklassig hobby av allra förnämligaste art - en vetenskaplig. Jo, jag tackar. Jag ställde upp en teori. Den löd: alla är vi smålänningar inför Vår Herre. Den mexikanska konsten härstammar från den spanska, den spanska från den västgotiska alldeles som den sicilianska från den normandiska och båda delarna från de sydskandinaviska stammarna. Åjemine vad jag var glad åt min småländska teori. Den kunde med varsam skötsel bli en verklig livshobby, förstår du. Det var någonting att sömma på om nätterna och en anständig vardagsdräkt tillika. Du förstår - man kan inte ständigt gå klädd som clown - man härdar inte ut - man måste ha ett civilt byte för att tala beväringsspråk.

Nå ja, fortsatte han och grinade listigt, du tror kanske att folk skrattade åt mina dumheter. Ingalunda. Jag var ju clownen Jac Tracbac och när en så trirolig prisse för en gång skull tar någonting på allvar, så måste det vara rent oroväckande allvarligt. Jag kan visa dig svart på vitt att jag är hedersdoktor vid tvenne ansedda universitet allt för mina kistors skull. Jag inköpte nämligen från universiteten en vetenskaplig gumma, premierad vid otaliga utställningar, och försedde henne med sex vetenskapliga pojkar och lika många flickor av prima kvalitet. Flickorna utbytte hon mot lika många pojkar och la väl något lite emellan. Hon påstod att det manliga arbetet verkar mera befruktande än det kvinnliga därför att den manliga själen är mera okultiverad och ursprunglig. Dem sände jag ut att inköpa de här vetenskapliga möblerna och dubbelt mer, som jag sen skänkte till universiteten. Det hade varit en strålande hobby om jag inte plötsligt kommit att tänka på, hur gruvligt likgiltigt det är, om den mexikanska kulturen härstammar från den småländska eller från någon annan kultur i vida världen. Den där likgiltigheten är ett grundläggande karaktärsfel hos mig och därför blir jag aldrig någon god hobbyman.

Det är alldeles nödvändigt att ha någonting sånt där, fortsatte han allvarligt och ruskade på huvudet. Förr eller senare måste man tvinga sig att bli barn på nytt. Få människor är så starka att de orkar vara fullvuxna hela livet. Österrikaren, du vet, han stiger upp ibland mitt i natten och tassar in i ett rum, som han använder till bibliotek. Jag trodde mig förstå att han hade en hobby och av pur avundsjuka började jag spionera på honom. Jag smög mig en natt efter honom och försökte kika genom nyckelhålet. Jag såg ingenting men jag hörde honom i en sorts dyster extas rabbla siffror: tvåhundra, sexhundra, tusen, tiotusen och så vidare. Då slog mig en hemsk tanke - jag tänkte: Den arma människan har fört befäl i kriget, han har kanske lett någon blodig fäktning och genom en eller annan försumlighet blivit orsak till stor manspillan bland de sina. Nu sitter han där och räknar och räknar och söker föreställa sig hur det skulle varit om han i stället gjort så eller så. Arma människa, arma människa. Vilket tragiskt öde, inte sant? - Nå ja, så tänkte jag. Vid ett senare tillfälle lyckades jag lura ur honom att hans nattliga promenader gällde hans frimärkssamling. Det är inte ens någon fin samling, han har inte råd att köpa dyra märken, han köper de vanligaste men i massa. Och när oron sätter åt honom och tomheten, då stiger han upp mitt i natten och räknar sina tusenden och exercerar dem och gläder sig för varje nytt tillskott i sina truppers styrka. Nå ja, den stackars de Grazy - helt visst var hans öde i kriget tragiskt. Men han känner det inte längre. Det ohyggliga är den gränsen, där det tragiska upphör att vara tragiskt, gränsen där smärtan vissnar ner. Då är det tid att fylla bröstkorgen som en gammal papperskorg med frimärken och annat skrot.

Den allvarlige clownen brast ett tu tre i skratt och utropade: Nej, låt oss tala om någonting annat, käre Benjamin. Jag känner mig så munter i kväll. Det är roligt att sitta samman med en person som man kan anförtro sina djupsinniga spekulationer utan vidare spisning. Aha, avbröt han sig plötsligt men i ännu vänligare ton: Vem kommer här? Minsann är det inte vår gemensamme vän, Abel Rush -

Sekreteraren steg in och Tracbac reste sig. Benbé, som visste, vad saken gällde, greps av en barnslig spänning. Sekreterarens spänning var säkerligen inte mindre; Benbé kunde se hans adamsäpple glida upp och ner, upp och ner som om han med all makt sökte svälja sin oro med saliven. Antagligen berodde hans ställning och karriär av de närmaste minuterna.

Ursäkta om jag kommer olägligt, men jag bleve tacksam för er underskrift. Våra kontrahenter väntar.

Tracbac bugade och svarade omedelbart:

Det gör mig ont, Abel, men jag undertecknar ej kontraktet. Jag har använt de sista dagarna till att inventera mina inälvor alldeles som mina förfäder inventerade sina lager. Tomt, min käre Abel. Jag har ingenting att sälja.

Sekreterarens magra kinder sögs in till gropar; han genmälte fortfarande dämpat, hövligt, affärsmässigt:

Skall jag förstå ert svar så, att ni önskar turnén uppskjuten eller så att ni helt avstår från den?

På det senare sättet, Abel, svarade clownen med en ny bugning. Sekreteraren stod några ögonblick tyst; därpå yttrade han i en skamsen ton som om han själv skämts över sina upprepningar:

Och ni har också betänkt att ert beslut kommer att vålla många människor förluster och missräkningar?

Tracbac svarade med en ansats till häftighet:

Det har jag betänkt, mr Rush, mycket grundligare än ni anar, mr Rush. Och var så vänlig och beskyll mig inte för att vara en samvetslös människa, mr Rush, ty jag är icke någon samvetslös människa. Skriv upp det och sätt ett obs. i kanten.

I så fall, fortsatte Rush grönblek i ansiktet, men fullkomligt lugn, i så fall är mitt uppdrag avslutat.

Han nickade åt Benbé och avlägsnade sig. Tracbac sjönk ned på stolen, han pustade tungt, slog med handen framför ansiktet som om han viftat bort en näsvis fluga.

Han muttrade trumpet:

Det gör mig ont om pojken, men jag rår inte för de obehag och bekymmer han får. De försöker pressa mig med det där - all oreda och förlust jag vållar. Som om jag inte visste det ändå? Aha, mina herrar, jag har erfarenhet, stor erfarenhet. Jag har själv haft ett sällskap i många år. Inte så allra värst stort, men inte heller så litet. Vi räknade tjugufyra man med hästskötarna. Inte så lite, skulle jag tro, upprepade han med stolthet. Och vilka bekymmer, vilket ansvar, vilken omsorg om stort som smått. Jag hade en liten ballerina - å, hon var för söt. Jag brukar reta Siv med henne. Men en sån rackarunge, när lynnet föll på. Jag har aldrig sett maken till begåvning i fråga om sensträckningar och ledvrickningar och muskelbristningar. Tårna och fingrarna kunde hon spreta med åt alla håll. O, du gode! Hon var vår stjärna och jag fick inställa gång på gång, betala igen kassor, gu vet allt. Jag kallsvettades ibland om nätterna så att mina lakan var blöta som under den allra oskyldigaste barnaåldern. Och så ska de komma till mig och säga, att jag inte vet vad jag gör, när jag inställer en turné. Jag skulle gå in om jag så hade sju dödliga sjukdomar men jag kan inte gå in tomhänt - det är vad jag inte kan. Och så kommer de och gör sig viktiga inför mig - en gammal, erfaren cirkusdirektör. De borde blygas. Å, såna apor, såna löss rentut sagt. Men jag säger bä!

Han räckte förtretad ut tungan åt Benbé, som om han tillhört denna skara av apor och löss. Benbé måste knipa ihop munnen för att inte skratta eller le. Den stackars clownen var onekligen komisk där han satt och vaggade av och an, själv icke olik en orolig apa. Men han var också en smula rörande i sin barnsliga, buttra bedrövelse. Tracbac slog åter bort den där envisa flugan som tycktes surra framför hans ansikte och efter några minuter återtog han samtalet:

Jo. En hobby, det vore naturligtvis någonting utmärkt för mig liksom för alla som så småningom upphört att leva. Men det går inte. Jag har också prövat känslohobby så till sägandes. Jag lät föra hit farmors möbler och gubben Axelsson som också var farmors möbel. Nå? Vad glädje gör de mig? Säg det? När man är helt ung som du, hyser man vördnad, kärlek, intresse för minnen. Å, käre vän, den där aktningen och kärleken förbleknar med åren. Man märker att man själv börjar glida in i det grå och bli ett minne. Därmed är också vördnaden bruten. Du ska kanske ännu i våra dar se en yngling visa gubben sin vördnad men aldrig ska du se gubben visa en annan åldring någon särdeles vördnad. Å nej då! Å nej då! Framtiden är det bästa om man så ligger på sotsängen. Därnäst kommer den stund som är. Men dött är dött. Må man glömma sin barndom så snart som möjligt och i tur och ordning sin ungdom och sin mannaålder. Var den olycklig, må den glömmas. Var den lycklig, må den tiofalt glömmas. Att leva i minnen, är att leva bland lik. Ska vi balsamera våra kära och sitta till bords med dem och tända elektriska lågor i deras ögon och sätta grammofon i deras bröstkorgar. Å hu. Ren den dag i går bör glömmas.

Nå ja, Benjamin, avbröt han sig ånyo i nykter, vänlig ton, vi skulle ju egentligen tala om dig. Hur kom du hit? Vad hade du för planer? Du har själv låtit mig förstå att du är fattig? Är du skyldig någon där borta? Var fick du respengar?

Benbé sken upp. Äntligen skulle han få tillfälle att framföra den försummade hälsningen, som förut tyckts honom meningslös. Han sa:

Reskassan fick jag av en hygglig släkting, patron Längsäll på Sanna. Ni har visst träffats någon gång. Minns ni honom?

Tracbac satt orörlig en rätt lång stund och stirrade framför sig, som om han letat i ett trögt, kanske dött minne. Benbé granskade ivrigt hans ansikte för att spåra någon glimt av igenkännande. Han kunde icke upptäcka den ringaste skiftning men efter någon minuts tystnad nickade clownen och yttrade:

Längsäll. På Sanna. Å jo, jag minns honom. Visst minns jag honom.

Benbé fann denna minnesgodhet utomordentligt tillfredsställande fast han inte rätt visste varför. Han erinrade sig också att han någonstans hade en gåva från Sanna-Sanna till hennes berömde frände. Det gjorde den gode ynglingen en ogemen fröjd att få framföra flickans gåva och kanske i gengäld sända henne ett porträtt och några rader från Jac Tracbac i egen hög person. Alltså ropade han i den pojkaktiga upphetsning, som tyvärr var ett mycket starkt drag i hans karaktär:

Håll, Tracbac! Människa! Jag har ju en present till er! En present från en söt flicka. Det är minsann inte alla dar man får det, inte. Ett ögonblick, ett ögonblick -

Han började sno omkring som en tosing i rummet, drog ut alla lådor, letade över högt och lågt; ett ögonblick stod han sten stilla och rev sig förtvivlad i håret, därpå ljusnade hans drag sakta men säkert som en morgongrymtning och han yttrade självbelåtet:

Säg sen att inte Ben Borcks bankfack är de bästa i världen. Presenten ligger förstås i fodret.

Han gick med värdighet bort till klädskåpet, grävde i den trasiga fickan och fann sitt lilla paket. Han vände sig åter mot Tracbac. Clownen satt i samma ställning som nyss, stirrande tomning. Men det föreföll Benbé som om hans vita ansikte blivit ännu mera blodlöst och genomskinligt och som om han icke utan skäl kunde jämföras med den bild han nyss själv använt - en död med konstgjort sken i ögonhålorna. En smula tafatt och tveksam räckte han fram det lilla paketet. Clownen spratt till, han smålog och tog paketet. Han läste med halvhög röst sitt namn. Så vecklade han långsamt upp papperet. Benbé sträckte sig fram, till synes betydligt mera nyfiken än mottagaren.

Paketet innehöll en liten damhandske av brunt mockaskinn, varken mer eller mindre. En underlig present. Också undersökte clownen denna gåva, vände den mellan fingrarna, strök den mot kinden som om han velat uppdaga dess hemliga egenskaper. Benbé utbrast skämtsamt:

Vad nu då? Jag tror hon kastar er sin handske. Sicken en djärv jänta - !

Ansiktet med de utstående, starkt kupiga, ljusblå ögonen med stänk av opalfärg vände sig långsamt mot honom. Tracbac sa:

Vem? Vem är det, som sände mig handsken?

Benbé svarade: Å, det är en av töserna på Sanna.

Clownen la handen över ögonen och skakade långsamt sitt huvud. Han yttrade lugnt men undrande: Säg mig en sak, Benjamin - här står överlämnas efter min död. Är fru Längsäll på Sanna död?

Å nej då, å nej då, utbrast Benbé ivrigt. Jag säger er ju att det är flickungen som hittat på det här tokeriet. Men ni känner henne inte, ni. Hon är trirolig minsann -

Åter satt clownen några dryga minuter tyst, därpå reste han sig och sa: Vänta ett ögonblick, Benjamin, dröj här. Jag ska visa er något. Han gick. Benbé tänkte: Vad i all sin dar kommer han att visa mig och vad ska det här betyda? Fullständigt glömt de goda Längsällarna har han tydligen icke.

Efter några minuter återvände Tracbac. Bredvid den lilla handsken som han lämnat på bordet, la han nu en andra, en högerhandske, en vänsterhandske, ett par. Han strök över dem med fingertopparna, han sa lågmält:

Jag vet just inte om jag handlar rätt. Å andra sidan måste jag ha en förklaring. Det är nödvändigt. Som han sa härom afton, O'Henny: Clownens force majeure - fatalité du coeur.

Benbé utbrast, stirrande storögd på handskarna:

Men Jac - det är ju ett par! De hör ihop.

Clownen nickade och svarade lågmält:

Jo. Visst. De hör ihop.


Project Runeberg, Thu Dec 28 21:46:31 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free