- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

11 "Fästeman och fästemö
gå i stan att sopa snö.
Fästemö och fästeman
gå i stan att sopa sann."

Följande morgon tog clownens goda humör och sprudlande livskraft hart när oroväckande former. Han steg upp klockan fem, badade i simhallen, red halvnaken och barbacka i karriär kors och tvärs genom parken, frukosterade ensam och lät därpå åter kläda och maskera sig till Fredrik den store. Allt detta må betecknas som hans ensak men redan klockan sju lät han den omornade de Grazy blåsa revelj och väcka hela bungalowen. Denna ceremoni, som sällan förekom och därför städse träffade sina offer oförberedda, var i all sin enkelhet förfärlig. de Grazy som någon gång lett kejserliga jakter hade av Frans Josef fått som minnesgåva ett jakthorn med formidabel ljudstyrka Helt säkert hade detta horn klingat skönt bland de österrikiska alperna men här i den inbyggda mexikanska gården åstadkom det ett bröl som kunde få väggar att bågna och trumhinnor att spricka. Också satte majoren en ära i att blåsa med sina lungors fulla styrka - med tonens renhet var det däremot inte så kinkigt.

Som då man rör med en pinne i en myrstack myllrade nu fram ur gångar och dörrar tjänare och gäster huller om buller, yrvakna, skrattande några, förargade andra, sökande sig alla till gården med den stora ankdammen, ty just där stod den tutande majoren och där spatserade ock Fredrik lugnt av och an med sin trekantiga hatt på örat, den guldknoppade staven i handen. Yrvaken kom Axelsson med sin salig hustrus åbäkigt förstorade fotografi i famnen, yrvaken kom Benbé i pyjamas och rasande kom vackra Siv i en bärnstensfärgad morgonrock som räckte henne från fotknölarna till nästippen. I detta besvärliga plagg utförde hon verkliga akrobatkonster elektriserade av ett ursinnigt morgonhumör. I sanning - det krävdes en Fredrik den stores mod och sinnesstyrka för att inte ta till flykten vid denna attack av skymford, förebråelser, panterilsket glittrande ögon och hotfullt skälvande klor. Fredrik den store visade sig situationen vuxen; han sa:

Gå upp på er ateljé, zigenerska, och laga att någonting blir gjort. Före kvällen skall er tavla vara färdig. Jag är trött på den här kostymen.

Ske pris att ni lägger den av er, skrek zigenerskan. Den där masken gör er storhetsvansinnig, ni enfaldige komediant. Men jag behöver minst fyra dagar till och dessutom inbillar ni er väl inte att jag går till ateljén förrän jag badat och frukosterat?

Ni går genast dit, befallde clownen strängt, det vill säga - om ni vill ha er teckning färdig. Bada och frukostera!

Jag har aldrig hört på maken. Inte annat än jag vet går såna där målarjäntor omkring i nedkippade tofflor, nattsärk och målarförkläde, med en ostkant i ena mungipan och en cigarrett i den andra, smutsig och nerkletad. Och ni ska bada och frukostera! Min fru, jag börjar misstänka att ni saknar talang. Marsch upp med er bara. Ni ska få en kopp kaffe, smör och bröd och en korv.

Denna fräckhet imponerade en smula på den morgonilskna pantern och innan hon hunnit samla sig till ett nytt anfall, fortsatte Tracbac utomordentligt överlägset och uppnosigt:

För resten - som madame behagar. Blott vill jag fästa er uppmärksamhet på att detta är min sista lediga dag innan jag avslutat min om några månader startande turné - alltså min sista lediga dag på ett år ungefär.

Clownen tog sirligt av sig hatten och bugade för hela samlingen, folk som fä, inbegripet ankorna i dammen. Förklaringen mottogs med djupaste tystnad och orörliga ansikten. Endast Axelsson brummade och knäade med sin kära hustru bort genom någon av de mörka gångarna. Benbé hade försiktigt nalkats Siv, för vars vackra person han hyste en otroligt obesvarad böjelse. Han sa halvhögt:

Bra angenämt att ha med mr Tracbac att skaffa. Om honom kan man verkligen säga: en man ett ord. Vad han vill i dag, det vill han ock i morgon.

Angår det er? fräste zigenerskan.

Tracbac hytte med fingret:

Var vänlig mot Benjamin, Siv. Han lämnar oss i morgon.

Benbé korsade armarna över bröstet, bugade djupt och sa: I så fall ska jag använda dagen till att packa och taga farväl -

Tracbac blev plötsligt blossande röd, han viftade ivrigt med händerna och ropade: Nej, nej, för guds skull! Någon annan får packa åt dig. Den här konstmålarinnan kommer att plåga mig hela dagen, jag måste ha någon att prata med och jag har mycket att säga dig, innan du far. Å ja då - mycket. Gå och kläd på dig, ät, kom. Jag är hos Siv.

Jag antar att mr Rush måste underrättas om förändrade generalorder? sporde de Grazy i givakt. Tracbac svarade: Bed Abel Rush infinna sig klockan sex. Men var snäll och lägg munkavle på honom. Han ska inte anstränga sin stackars röst i onödan. Det är alldeles nog att han lyssnar.

Den muntre clownen kastade sin trekantiga hatt högt upp i luften, fångade den på käppspetsen och tågade med den snurrande hatten över sitt huvud uppför trappan till ateljén. Siv följde, lika lydig som trumpen.

Då Benbé vid pass en timme senare, klädd och mätt, infann sig i ateljén, var rollerna i viss mån ombytta. Målarinnan var i full färd med sitt arbete och de vackra bärnstensögonen hade fått en livlig lyster. Tracbac åter var redan en smula trött av modellsittande och började göra fula grimaser. Benbés ankomst återkallade strax det livliga humöret och för andra gången denna morgon inträffade det ovanliga att clownens bleka ansikte blossade upp i en häftig rodnad.

Siv, sa han, för att inte på minsta sätt störa dig i ditt viktiga värv kommer Benjamin och jag att tala svenska. Jag hoppas att du inte misstycker?

Tala vad rotvälska ni behagar, svarade den vackra damen men rynkade samtidigt pannan, hon tillade buttert: För resten är det alldeles onödigt - ert pladder lär inte intressera mig. Tracbac smålog halvt skälmskt, halvt vemodigt och sa på svenska:

Nå, lilla Siv, jag är nu inte så alldeles säker på den saken.

Hur som helst, fortsatte han alltjämt på svenska och vändande sig till Benbé, som tagit plats utanför den öppna dörren för att ha ett skydd mot målarinnans missbelåtna blickar, hur som helst har det stort intresse för mig och kanske också för dig. Vårt samtal i går gav mig ånyo åtskilligt att tänka på och jag har försökt klara mina tankar i natt. Vad jag särskilt grubblat över är den där kuriösa tvisten mellan herr och fru Längsäll - huruvida hon skulle ha träffat mig eller ej. I alla händelser hade han orätt.

Så här kom det sig att vi möttes, fortsatte Tracbac efter några minuters fundering. När farmor insjuknade i sin sista sjukdom telegraferade man till mig. Jag for samma dag jag fått telegrammet. Det låter ju ganska rörande men uppriktigt sagt var det mycket litet för farmors skull jag for. Jag hade just då en liknande period av håglöshet och leda som den jag nyligen haft och farmors sjukdom blev mig blott en anledning att resa från alltsamman. Jag är i själva verket en människa med mycket svag vilja och dylikt folk behöver en eller annan knuff av ödet för att kunna fatta ett beslut. På den tiden kunde jag dock röra mig mera obehindrat än nu, jag var inte så infamt påpassad, jag kunde få nysa efter morgonbadet utan att man tillkallade läkare.

Alltså - jag for och kom jämnt ett dygn för sent till dödsbädden. Så gott var det. Farmor hade säkerligen inte känt igen mig, och varför skulle jag då pina mig med att se henne dö? Men naturligtvis stannade jag över begravningen eftersom jag nu en gång var där. Huset blev fullt av Borckar och andra släktingar från alla håll och kanter. Jag kände just ingen av dem. Nå, där gick de nu omkring och grät och sibbade och suckade i vrårna och tryckte varandras händer och torkade varann om de blöta nosarna och pussade varann. Varför gjorde de det? Var det så sorgligt att en åttiosexårig gumma, som till på köpet de sista åren varit en smula svagsint, var det sorgligt att hon lämnat detta jordiska? Jag tyckte att det var alldeles utmärkt, jag. Nu visste man åtminstone var man hade den stackars gumman och att ingen människa kunde göra henne något för när. Själv gick jag omkring och såg ut som en självmordskandidat - men det berodde på att jag i min nervösa depression så gott som var en självmordskandidat fast ingalunda för farmors skull. Min djupa sorg gjorde starkt intryck på släktingarna, de betraktade mig i smyg, och strök mig lent över armarna och spädde upp sina tårar med kaffe och vin så att de skulle räcka lite längre. Jag stod och hängde med huvudet.

Då hände det något, fortsatte clownen plötsligt i ett annat tempo och han sprang upp och stod kapprak på tåspetsarna och höll båda pekfingrarna uppsträckta som två utropstecken på var sida om det smala ansiktet. Då hände det något. Ett litet flickaktigt fruntimmer om några och tjugu år kom och ställde sig framför mig och betraktade mig med smått föraktfull min. Så ryckte hon på axlarna och vände mig tvärt ryggen som om hon velat säga: Det äcklar mig att se er spela otröstlig, ni clown där. Jag blev perplex, det blev jag.

Nå, jag vill inte säga något ont om tårögda släkten. De hade haft gumman hos sig in i det sista och kände väl tomheten annorlunda än jag. Det har sin fördel att bo på mycket långt avstånd från den man håller av. Döden förmår ingenting. Om farmor bor i Wadköping eller hos Vår Herre det kan göra mig just detsamma. Jag resonerar med gumman ändå, när det passar sig. Men på mig verkade i alla fall deras sorg som det rena clowneriet. Clown är jag men jag har en god ursäkt - jag får rejält betalt och jag roar folk efter vad som påstås.

Men den där lilla människan, förstår du, hon clownade inte. Hennes efternamn hade jag inte uppfattat men förnamnet hörde jag titt och tätt: hon hette Lillemor. Det var rätt lämpligt eftersom hon tycktes ha åtagit sig värdinneplikterna vid begravningen och styrde och ställde med allt, flinkt och nätt. Inte grät hon och inte suckade hon. Jag påstår inte att hon trallade utvärtes, men jag tror att hon nynnade invärtes - så där - en arbetstrall. Gud give att den, som en gång begraver mig, måtte ha vett att göra detsamma.

Så tog då den sorgehögtiden slut, fortsatte clownen, och väl var det. Jag stannade emellertid några dar - jag hade ju kommit på den sentimentala idén att släpa en del av farmors möbler plus Axelsson över till Kalifornien. Vad det nu skulle vara bra för? Nåja, ingen skada skedd. De står lika bra här som annorstädes och kanske kommer någon forskare i framtiden att skapa sitt vetenskapliga rykte genom att förklara hur de icke kommit hit.

Så snart möbelhistorien klarats beslöt jag att köra bil till Göteborg och ta Englandsbåten. I sista stund fick jag en ny sentimental idé. Jag hade redan kört ut genom södertull då det föll mig in att jag borde titta på gamla borckska Sanna. Som barn hade jag vistats där åtskilliga somrar och det kunde vara roligt att återse vissa platser. Alltså vände jag -

Han avbröt sig, smålog, skakade på huvudet.

Ja, Benjamin, vet du vad det betyder att vända om, när man börjat en resa?

Olycka! förkunnade Benbé trosvisst.

Just det ja, smålog Tracbac. Tyvärr har man bra sällan reda på, vad som är olycka och vad som är lycka. Jag vände om, körde norr ut i det gruvligaste snöslask. Det var en smula äventyrligt, det hela. Jag visste att Anton Borck, din farbror, nyligen måste gå från gården, men jag visste inte vem som övertagit den. Jag tänkte: Är det hyggligt folk så kan jag kanske få bo hos dem en dag eller två, varom icke så finns där en gästgivargård på en halvmils avstånd. Nu ville det sig så att den dagen var den trettonde mars -

Å jemine, utbrast Benbé förfärad, trettonde mars - åter olycka.

Jo visst, medgav clownen. Visst betyder det olycka, men det betyder också att dagen därpå är den fjortonde och fjortonde mars är, som du vet, fardag på landet. Mycket riktigt - när jag vid middagstid äntligen plaskat mig fram genom Sannaallén, fann jag gårdsplanen ockuperad av flyttlass. Alltså kunde jag inte tänka på att få logi men jag ville i alla fall ta reda på vem den nya ägaren var och jag frågade karlarna. Längsäll, sa de, patron Längsäll från Johannisberg. Själv är han utrikes men frun sköter flyttningen. Och kvinnfolk som hon är ska hon naturligtvis flytta den trettonde i stället för den fjortonde. För galet ska ju vara galet, förstår sig. Så sa karlarna och jag satt där med hand vid ratten och foten på gasen och undrade om det skulle vara alltför oblygt att be den där frun om tillstånd att kasta en enda hastig blick på de välkända rummen. Och då - och då - som jag sitter där - då kommer hon ut på trappan -

Han sträckte ut armarna och stirrade storögd på Benbé. Men Siv fnös och sa:

Är vi nu där igen med fåniga ansiktsuttryck. Se inte så häpen ut, Jac!

Än sen? fnös clownen förargad. Som om inte Fredrik den store kunde bli häpen någon gång under sin långa och växlingsrika levnad? Sköt du ditt, har jag sagt.

Han fortsatte;

Där stod hon alltså på trappan, Lillemor Längsäll, född Borck. Ja, släktskapsförhållandena känner du nästan bättre än jag. Naturligtvis steg jag genast ur bilen och hälsade på henne. Tal om logi kunde det som sagt inte bli. Men vet du vad? Hon tog emot mig på det allra onådigaste sätt, knappt att hon räckte mig handen. Nå, det förvånade mig ju inte. Där hon stod mitt upp i flyttningen; de stora, blöta flingor dråsade ner över hennes flyttlass och plötsligt dyker jag upp, på en gång frände och främling. Helt naturligt alltså fast mindre behagligt för mig att hon såg mig med oblida ögon. Sen fick jag emellertid veta att hon haft ytterligare ett skäl till onåd och rentav ett kraftigare: vid begravningsmiddagen lär jag ha blängt så kärligt på henne som en katt på en kanariefågel. Nåja, det kan ju vara möjligt. Och nu trodde hon att jag i min blinda passion haft fräckheten att följa efter henne.

Han småskrattade och riste på huvudet, han sa:

Ack, lillaste Lillemor, inte var jag så fräck, inte - slumpen kanske var fräck men inte jag - å nej då -

Nåja, där stod vi då och var inte vänliga alls utan truliga, jag av blyghet och hon av förargelse. Och vet du vad hon sa, den där lilla argbiggan? Hon sa: Vill ni vara vänlig att vänta i bilen tills vi hunnit bära in alla fem lassen och packat upp möblerna och fått det lite hemtrevligt så ska jag be er stiga in och dricka en kopp gott kaffe. Ja, det sa hon minsann.

Åter överväldigades clownen av sin sentima förvåning och vände sig bort för att inte få en ny anmärkning av Siv. Benbé sa med en viss stolthet:

Jo jo mänsan, moster Längsäll kan nog vara spydig om hon vill.

Clownen rynkade pannan och rev sig bak örat; tydligen var det något i Benbés ord som misshagade honom. Plötsligt gjorde han en liten bedjande åtbörd, sa:

Kära Benjamin, gör mig en tjänst. Kalla henne inte moster Längsäll. Det låter så gammalt. Hon var så ung den gången -

Benbé ryckte till: han kände sig på en gång skamsen och främmande för clownen. Åter stötte han blott i ett litet ord mot den mur som obönhörligt skiljer tvenne åldrar, tvenne generationer - gammal och ung. Hur mången söker icke överskrida denna gräns och hur ohjälpligt detsamma blir icke städse resultatet. Den unge som vill spela mogen, i ålder och visdom fullkomnad, väcker ett muntert löje: den åldrade som söker framvisa ungdomens naiva och frodiga livslust åstadkommer en pinsam förstämning. Tracbac hörde sannerligen ej till dem, som önskar föryngras - snarare tvärtom. Men han hävdade sin rätt att bevara sina minnen unga.

Clownen fortsatte med ett urskuldande leende:

Den där lilla scenen på trappan var verkligen så komisk att jag vill ha den orörd. Där stod hon och jag och visste egentligen inte hur vi skulle klara situationen utan att verka alltför oartiga mot varandra. De stora mjuka tö-snöflingorna flagrade ned över oss och jag tycker att vi liknade en leksak som man förr i tiden köpte på Wadköping marknad - en glaskula fylld med vatten och sågspån och på kulans botten gick ett ungt fästefolk hand i hand och beväpnade med kvastar. Vände man på kulan så uppstod ett starkt yrväder av de vita sågspånen och på sockeln stod skrivet: Fästeman och fästemö gå i stan att sopa snö, fästemö och fästeman gå i stan att sopa sann.

Benbé skrattade. Siv rynkade pannan och frågade misstroget: Vad skrattar han åt? - Clownen svarade: Ack kära, jag försäkrar dig - åt någonting mycket barnsligt.

Ja, där stod vi alltså i leksakskulan och utanför glodde karlarna och undrade, vad vi skulle ta oss till. Nå, jag betedde mig ju så rådigt jag förmadde. Jag sa att jag tänkte bo en dag eller två på gästgivargården - att jag ingalunda ämnade besvära henne men att jag gärna ville titta på parken och på gamle Anton Borcks märkliga maskiner vid forsen - alltsammans barndomsminnen. Därtill gav hon något mindre onådigt sitt tillstånd och jag bilade bort till gästgivargården. Jag stannade där jämnt tre veckor - från den trettonde mars till och med den tredje april.

Tre veckor, ja. Än i dag kan jag känna den hemtrevligt unkna luften i gästgivargården. Den doftade lavendel, rent linne och ost. Clown som jag är och dessutom listig som en orm skulle jag naturligtvis spela en smula komedi. Jag skaffade från stan några lantmätargrejor, avvägningsinstrument och dylikt. Dem släpade jag med mig var gång jag for till Sanna - en komedi för populasen, inte för henne: hon förstod sig inte på sånt och jag vågade inte ens visa henne min rekvisita. Ibland gjorde vi åkturer, inte i bilen - i släde. Det blev bister vinter, nämligen. Snön låg fotstjock på grangrenarna, vit och fint glaserad. Tjugunionde mars blåste det bort alltsamman, storstädning med storm och störtskurar. När vi vaknade första april var snön så gott som borta och vid middagstid hade vi sexton grader i skuggan. Det var nästan som ett aprilnarri. Men det stod sig. Sipporna slog ut, träden vecklade upp hela det fina första ljusgröna nätet av blad. O, det var mycket vackert, mycket milt och lent och ljust och vackert. Den fjärde for jag.

For ni? upprepade Benbé nästan besviken.

Clownen nickade:

Jag for och det är egentligen ingenting mer att berätta. Varför berättar jag då? Vet du, min gosse, det är tjugu år sen den där snön smälte, de där bladen sprack ut, och jag har inte sagt ett ord. I tjugu år har den våren varit levande begraven.

Nå ja, fortsatte han betänksamt, en sak till bör jag i alla fall berätta så att du ska förstå varför jag just nu givit vika för lusten att tala. Dagen innan jag for, bad hon mig att ge henne en gåva, ett minne. Jag nekade. Jag kunde inte, jag ville inte, jag vågade inte lämna någonting kvar. Hon sa: då ska jag ge dig något. Och hon tog ett par handskar, som hon använt före farmors död och gav mig den ena. Hon sa: Tro om de båda ska träffas igen? Finns det någonting mera meningslöst än en ensam handske? En ensam människa kanske -

Benbé insköt lågmält:

Men hon är ju inte ensam -

Clownen nickade och log:

Nej, gud vare tack, hon är inte ensam. Men du förstår att jag grubblat och fortfarande grubblar över detta att flickan gav dig handsken. Varför inte hon själv, ifall hon därmed vill ge mig något tecken eller meddelande? Nå, det får jag kanke aldrig veta. Vi har aldrig brevväxlat och vi kommer inte att brevväxla. Jag är helt enkelt för feg. I det här fallet dock inte för egen del utan för hennes. Och andå - nu tänker jag göra något som kommer all försiktighet, tjugu års feghet på skam.

Han satt med händerna stödda mot knäna, ansiktet lyftat och stirrade stint och tankfullt framför sig. Siv sa:

Det där är ett bra uttryck, Jac. Behåll det så länge du kan Du ser just ut som om du vore färdig att ta språnget -

Tracbac sa:

Vad jag ber dig om, Benjamin, är helt enkelt det att du reser hem, reser till Sanna, reser till Lillemor och att du - att du - om det kan ske utan skada - utan för stor skada - att du för flickan till mig, jag menar Sanna - som du kallar Sanna-Sanna - den flickan som jag inte sett - jag har bara några fotografier i olika åldrar - men inte senare än från hennes fjortonde år - sen dess har Lillemor inte sänt mig något porträtt av henne. Jag vet inte varför. Hon vill kanske att jag ska glömma eller tror att jag har glömt. Det vore kanske också det bästa för alla parter. Åtminstone för dem båda, Lillemor och flickan. Men jag kan inte längre. Det har blivit en fix idé hos mig. Hon är min och jag vill ha henne, jag måste ha henne. Hon är min dotter och kanske att det är en fix idé men jag vill inte längre vara utan henne -

Minut efter minut satt de alla tre tysta, Tracbac orörlig som om han tålmodigt lytt målarinnans maning att behålla sitt uttryck; Siv ivrigt arbetande; Benbé rullande tummarna och med en överjordiskt obesvärad min som skulle dölja hans häpnad och förvirring. I själva verket var han så häpen, att han inte förmådde tänka någonting alls. Han tänkte för ögonblicket blott i bilder och bilderna var rena minnesfotografier av Sannagården och dess folk. Plötsligt såg han sig själv tränga sig in i denna lilla förtroliga krets och spränga den. Det föreföll honom fullständigt orimligt.

Clownen sa:

Jag ser, vad du tänker. Det är omöjligt. Nå, jag har själv sagt dig att jag tror mig ha en chans på tusen. I varje fall är den chansen förknippad med dig. Jag kan själv inte resa dit över. Även om jag försökte och lyckades slinka dit utan uppståndelse så skulle jag i alla fall dyka upp som ett stort frågetecken på Sanna gård. För resten skulle jag inte lyckas slinka över i tysthet. Syndikatet och pressen skulle slå på stortrumman om inte för annat så för att skrämma och förarga mig. Inte heller kan jag skriva. Vi har inte träffats på över tjugu år - hur skulle jag då kunna skriva till dessa människor - jag menar till honom och säga: jag har hört att ni har en dotter, skulle inte hon kunna komma till mig? Du förstår - då kan jag ju lika gärna skriva: hon är min dotter, jag vill ha henne. Den brutaliteten tilllåter sig inte ens en amerikansk rikeman.

Å nej, fortsatte han än mera eftertänksam, det är nog så att du är den ende, som kan hjälpa. Tänk, det föll mig genast in redan då du kom med din dumma katthistoria. Här finns en möjlighet. Men riktig klarhet fick jag först med handsken -

Och hur vill ni då egentligen att det ska gå till? undrade Benbé och slog sig med handflatorna för pannan. Siv rynkade ögonbrynen och mumlade: Låt bli att trötta Jac.

Clownen sa:

Egentligen är det ganska enkelt. Du reser hem, du besöker dina släktingar, du berättar om din resa och om mig. Mycket om mig naturligtvis - hur jag har det och så vidare. Dessutom säger du att jag känner mig mycket ensam - och när du det säger, säger du ingen lögn. Du säger att du skall resa tillbaka och du framkastar att Sanna kunde följa dig och att hon säkert skulle vara välkommen. Alldeles säkert. Nå ja, då får du se, om flickan lystrar, om hon har lust. Det är ju ändå inte otänkbart? Inte sant? Inte alldeles otänkbart? En ung flicka vill gärna ut i världen och se sig omkring. Inte sant? Nog är det så? Det kan åtminstone vara en möjlighet. Du säger: onkel Jonathan skulle helt säkert bli förtjust -

Han böjde sig fram och smålog trött, han skakade på huvudet och upprepade:

Onkel Jonathan skulle helt säkert bli förtjust. - Det finns ju en del lögn i ditt uppdrag, Benjamin, men i gengäld får du också säga många sanningar.

Ser ni inte att ni tröttar Jac, inföll Siv missnöjd. Varför låter ni honom tala i ett sträck? Berätta någonting själv?

Ack du, han är mållös, genmälte clownen och klippte finurligt med ögonen. Jag sitter och berättar mina etthundraen kärleksäventyr för honom och ynglingen är imponerad. Han tänker: Måtte jag ock kunna bli en sådan don Juan och prydnad för mitt kön!

Naturligtvis, fortsatte Tracbac vänd till Benbé, naturligtvis och åter naturligtvis förfaller alltsamman om Lillemor inte vill. Men varför skulle hon inte vilja? Hon bör väl förstå att jag skulle göra allt för flickan? Allt! Och säg henne - ja, du har ju själv sett att här inte föres något lättsinnigt liv. Glöm inte det! Du har själv sett. Och varför skulle hon då inte vilja? Dessutom - varför sände hon mig handsken, om hon inte ville något? Säg det?

Besynnerligt, tänkte Benbé, fast jag nu två gånger sagt honom motsatsen, tror han alltjämt att det är modern, som sänt honom handsken. Är det ren slöhet eller vill han helt enkelt inte fatta, vad jag säger? Och varför vill han inte det?

Plötsligt lade Siv bort sitt stift och reste sig. Hon sa lågmält men bestämt:

Nej, det här går inte. Jag vet inte vad ni talar om men Jac är trött. - Å, se, å, se, utbrast hon plötsligt skrämd och störtade fram till Tracbac. Hans huvud vacklade som en sömnig barnunges och ögonlocken glappade. Hon grep hans huvud mellan sina båda händer och höll det upprätt. Så småningom drog sig clownens slappa mun till ett illfundigt grin. Han sa:

Släpp huvut, flicka, det sitter fast ändå. Jag var uppe lite för tidigt i dag. Jag red som en tosing i parken för att visa gott folk att Jac Tracbac inte lider av ålderdomssvaghet eller andra krämpor. Longfellow säger åt pressgossarna: Å, kom får ni se hur han rider! Skulle den vara sjuk? Inte. Å nej, mig pressar man inte med sjukbetyg. Klara papper. Här finns friska tag. Känn bara, känn!

Han grep Siv med båda händerna kring den smidiga midjan och skakade henne tills hon brast i skratt och sjönk ned på hans knän med armarna kring hans hals. Benbé föreföll sig överflödig och gick utan att bli återkallad.

Han la sig på sängen i sitt rum, tände en cigarrett och började granska saken. Från sina funderingar uteslöt han emellertid - frivilligt eller ofrivilligt - själva berättelsen, clownens förhållande till fru Lillemor. Sanningen att säga hade den givit hans ungdomliga och tämligen naiva sinne ett duktigt klubbslag, som pinade och verkade förvirrande. Den saken angår mig inte, tänkte han, jag stryker helt enkelt ut den.

Förslaget att resa över och inbjuda Sanna-Sanna till ONKEL Jonathan, den berömde artisten, föreföll honom däremot inte oävet ur någon synpunkt sett. Flickan borde mänskligt att döma bli stormförtjust över att få göra en dylik resa och hur länge hon sen komme att stanna hos sin ONKEL finge bli en senare fråga, som för resten inte angick Benbé. Vad slutligen honom själv, Benbé, beträffade så var han själaglad åt båda resorna - hemresan, därför att han på sista tiden plågats av hemlängtan - utresan, därför att han nu var säker att med Tracbacs eller Rushs hjälp få ett jobb och kanske även därför att han på denna utresa skulle få uppträda som flickans beskyddare eller med andra ord komma i åtnjutande av en ung mans kanske allra käraste privilegium: att malla sig och vikta sig inför en ung kvinna! Ur dessa synpunkter sett var alltså Tracbacs uppdrag i hög grad angenämt och de allra behagligaste tankar och bilder vaggade i rökmolnen, som kraftigt utslungades ur de energiskt tillspetsade läpparna.

Så småningom började emellertid energien dämpas, rökmolnen kom alltmera sällan och slappt, han slängde slutligen från sig cigarretten och började vanka av och an i rummet med händerna på ryggen och huvudet modlöst sänkt.

Klockan sex kallades han till middag i Sivs matsal. När han steg in satt redan Tracbac, Siv och Rush till bords. De båda herrarna pratade så ivrigt att de knappt märkte honom. Abel Rush ryckte spasmodiskt på axlarna och gestikulerade ovanligt livligt. Han sa:

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I går skulle alla kontrakt sägas upp. I dag ska de förnyas. Törs jag fråga: hur blir det i morgon, hur blir det i övermorgon, om en vecka, om en månad? Ah, det är ju omöjligt att ha någonting att göra med en människa som ni. Vad ska pressen säga, när ni kommer med nästa uppskov? Ni gör er löjlig

Och den unge juden åmade sig mot vanan, skrek och gestikulerade. I själva verket gjorde han det för att något så när maskera sin glädje. Clownen hade nämligen hälsat honom med orden: Herr sekreterare, jag går in den första november. Nu vet ni det.

Ett bestämt datum alltså - och ett bestämt datum var just den fasta påle varvid clownen brukade oåterkalleligen tjudra sin nyckfullhet. Icke förty skrek clownen, överröstande sin sekreterare:

Tusan hakar - första november - andra - tredje - fjärde vad vet jag? Ska ni låtsas vara cirkusdirektör, ni? , du store - vet ni inte att en världsberömd person har sina nycker? Vad vore han utan dem? En medelmåtta med ömkligt gage. Ju flera nycker desto högre gager. Vet ni inte det, ni krabbsaltare? Svimmar jag en dag eller vecka eller månad så kasta in ett extranummer för tusan! Gift er på arenan med henne där, frånskilda frun! Bröllop, kanoner, fyrverkeri, allt vad ni behagar bara publiken hålls varm tills jag hunnit sminka mig -

Plötsligt tystnade hans svada. Hans blick hade fallit på Benbé, som satt mittemot honom missmodig och hängsen. Tracbac stirrade på honom, först häpen, så förskräckt. Han reste sig från bordet och vinkade åt den unge mannen att följa honom in i rummet bredvid. Han frågade: Vad är det, Benjamin? Har du ångrat dig?

Benbé svarade lågmält: Jag är rädd att jag har det. Jag har kommit att tänka på något, som gör det nästan omöjligt för mig. Ser ni, jag har ju varit så gott som barn i huset hos Längsälls.

Han pressade hårt samman käkarna och teg några sekunder, därpå fortsatte han: Ser ni, jag tror inte jag skulle stå ut med att veta att hon - fru Lillemor - att hon visste eller bara trodde - att ni berättat -

Clownen ackompanjerade hans ord med små nickningar. Han funderade mycket allvarsamt. Ett litet löje gled fram i ena mungipan.

Han sa: Hör på, min gosse. Du skall ingenting säga till fru Lillemor, naturligtvis inte. Du ska bara berätta om mig så som jag sagt dig och tala om hur ensam jag känner mig. Om då Lillemor ej självmant kommer till dig och förtäljer vad hon vill förtälja i denna sak - nå ja -

Han lyfte högra handen vågrätt till munnen och blåste sakta - nå ja - då, min gosse, var allt detta blott ett fjun, ett tankefjun - ett fjun från en utblommad, vissen tistel. Glöm då allt.


Project Runeberg, Thu Dec 28 21:47:24 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free