På Sanna hade vårbruket börjat, något försenat tack vare en hård vinter och en storblöt mars. Först i slutet av månaden kunde vårplöjningen ta vid. Patron Längsäll gick själv bak ena plogen av de fyra och det hade sin förklaring. På gården fanns en ung dräng, en tjuguåring av gammalt indelt husarblod: hans namn var Per Lans och han kallades för korthets skull Pellans. Vidare fanns där en tvåårig hingst vid namn Fingal och beträffande denne Fingal hade husbond Längsäll tills vidare ej fattat annat beslut, än att den ej fick inridas då djurets lynne gjorde risken för stor för envar som inte var ryttmästare eller mästerryttare. På gården fanns slutligen en flicka som vi redan känner, Sanna-Sanna, och kvinnan är, enligt vad bibliskan lär oss, upphovet till många av mannens dumdristigheter. Alltså gick denna Sanna-Sanna till Pellans och viskade i hans öra: Tänk att Pelle inte vågar rida Fingal. Det är väl ynkligt ändå? - Varpå Pellans funderade ett dygn och la sitt smörgula anlete i tankens djupa veck. Dagen därpå viskade han i sin tur till fröken Sanna, då hon gjorde sin stallrond: Visst kunde jag rida in Fingal, men patron har förbjudit. - Varpå Sanna svarade ungefär som Eva i paradiset: Får han bara se att du lyckats bukta Fingal, så blir han storbelåten. - Därmed var gärdet uppgivet: pojken slängde sig upp på hingsten och en halvtimme efteråt hade han tre revben knäckta och var stukad och blånad och sträckt här och var. Ynglingen las in på lasarettet och till flickan sas ingenting. Blott det att Längsäll i förbigående yttrade till Lillemor: Jag undrar om vi inte borde se till att Sanna finge komma ut en smula i världen. Jag är rädd att hon går här hemma och rotar sig till ett konstigt lynne. Det vore stor skada på tös. - Visst vore det så, medgav fru Lillemor och knäppte händerna i stilla undran.
Den enes smärta, den andres hjärta. Drängpojkens olyckshändelse beredde husbond hans lyckligaste vår på årtionden. Han ville inte skaffa sig ny dräng, då pojkens tillfrisknande blott var en fråga om några veckor, och därför beslöt han att själv ta fjärde plogen. Sen den tiden för snart trettio år sedan då han tjänstgjorde som inspektor på Ultuna hade han knappt en enda gång haft den fröjden att känna plogbillen skälva och arbeta under sina händer. Den skicklige plöjaren är en stor musiker och myllan hans mångstämmiga, tysta och likväl tonmättade instrument. Längsäll var gammalmodig nog att plöja med stutar. Hästens vekliga, ryckiga drag, som visserligen går raskare men som också kräver en vanlig körslas övervakning, drar plöjarens uppmärksamhet från myllan till dragaren. Oxen, framförd i en saktare men ock jämnare lunk, och utan behov av annan eggelse eller styrsel än de jämna tillropen låter plogbillen tala. I plöjarens händer känns svartmyllans lena smekning, märgelns fastare, sandens hårdare handtag och slutligen de retsamma hållfasttagen i blåleran eller åkerlerans stadiga sugning kring plogen. När den vidriga traktorn till sist kört över stuten, hästen och plöjaren, hur skall då jordbrukaren veta något om sin jord? Kemiska analyser ska förgäves söka ersätta de tysta rådplägningarna mellan plog och hand.
Fader Längsäll njöt en lycklig vår, hans präktiga bröstvidd tycktes hart när fördubblad, han gick över jorden med steg som skulle varit dansande om de inte ägt arbetets trygga tyngd. Om kvällarna då de raka fårorna glänste fett leverröda i aftondiset, vände han åter från åkern, där plogen stillnad bidade nästa soluppgång. En liten omständighet kunde kanske för iakttagaren berätta att nöjet i detta arbete hade nästan lika stor del som nyttan - återvändande från fältet gick plöjaren icke bakom sina kära dragare utan mellan dem med de långa, kraftiga armarna hängande över deras nackar som ett vänskapligt ok. Så lunkade de alla tre efter väl förrättat dagsvärv långsamt ned mot bås och kvällsvard.
Under det att husfadern sålunda njöt arbetets sötma i dess renaste form, skötte fruntimren sina sysslor med icke mindre tillfredsställelse. Allt gick sin jämna lunk på fredligaste och bästa sätt och dessutom hade man Benbés öden och äventyr till extra prat- och funderingsämne på lediga stunder. En viss oro ingav dock Sanna-Sannas hälsa, som under vintermånaderna dag för dag försämrades, så långsamt och lömskt att hennes närmaste omgivning knappt gjorde sig reda därför. Blott när några mera avlägsna grannar eller de många gamla bekanta bland gårdfarihandlare, vispgummor eller ulluppköpare infann sig, spreds en viss oro tack vare deras välmenande utrop: Nej, men vad fröken Sanna har magrat! Vad hon har tacklat av! Hon måste äta järn och arsenik - hon måste söka den och den underdoktorn - hon måste göra det och det -
Vid dessa tillfällen blev Sanna-Sanna föremål för den övriga familjens oroliga, förstulna granskning. Magrat hade hon och dessutom hade hennes hud fått ett sjukligt tycke: den satt smetad på knotorna, glänste som om den varit sliten och företedde åtskilliga kvisslor och blemmor som tydde på ohälsa av ett eller annat slag. Den ungdomliga lyster som ännu ett halvår tidigare - vid Benbés besök - omgivit henne, hade slocknat eller tycktes nära att slockna. Även lynnet gav anledning till oro, nyckfullt, ibland tårdränkt dystert, ibland retligt, ibland överdrivet glättigt. Emellertid hade hennes lynne ända från de tidigaste tonåren varit så pass ojämnt och besynnerligt att man inte fäste stort avseende vid dessa växlingar.
Kusin Benbé var den lilla familjens nästan dagliga samtalsämne, deras korsordsgåta så till sägandes. Hur hade han det, hur gick det för honom, hur bar han sig åt? Med ledning av hans kända eller fritt uppfunna karaktärsdrag sökte man ställa hans amerikanska horoskop. Trots sitt lättsinne ganska samvetsgrann ansåg sig ynglingen skyldig att då och då sända sin långivare eller snarare välgörare, morbror Längsäll, en rapport. Det hade inte varit något särdeles nöje för ynglingen att avfatta dessa rapporter, som ständigt förtalde nederlag. Så småningom hade också familjen på Sanna fått den nedslående uppfattningen att det "barkade åt skogen med Benbé". Det bekymrade dem allesamman och de sände honom varnande, uppmuntrande och återkallande brev än under den ena, än den andra adressen, men alltid till ställen som den stackars jobbjagande ynglingen för länge sen lämnat. Under veckorna i Kalifornien, då hopp och misströstan skiftade tätare och tidigare än nånsin, hade han helt upphört rapportera och följaktligen kom som en sannskyldig bomb följande telegram, night-letter, avsänt från New York i medio av mars:
Reser till Sverige för kortare uppehåll, önskar träffa mina kära på Sanna för viktiga avgöranden, återvänder därefter till Staterna.
Hur skulle nu detta märkliga telegram tolkas? Man förstår att sannaiterna kände sig djupt gripna av detta på en gång dunkla och betydelsefulla språk. Först och främst konstaterade fader Längsäll, att Benbé som sist skrivit från Chicago och nu telegraferade från New York alltså icke begivit sig till Kalifornien och följaktligen inte heller träffat den berömde släktingen. Han fastslog denna slutledning med en viss halvdold tillfredsställelse, som tycktes delad av fru Lillemor, under det att Sanna-Sanna medelst kraftiga och ryckiga omröringar i kaffekoppen - man drack sitt eftermiddagskaffe - visade att hon var missbelåten.
Vidare påpekade fader Längsäll - som i egenskap av man ansåg sig böra sköta det logiska tänkandet - att Benjamin Borck med all sannolikhet och tack vare sin mångsidiga utbildning äntligen lyckats skaffa sig en förmånlig plats. Varför skulle han eljes efter ett kort besök i hemmet återvända? Han måste ha en plats och den måste vara synnerligen förmånlig eftersom ynglingen ansåg sig ha råd att före dess tillträdande ta Atlanten i tur och retur blott för att göra avskedsvisit hos kära släkten.
I det korta telegrammet fanns en punkt som föreföll så mystisk-romantisk att man tills vidare låtsades förbise den: orden "för viktiga avgöranden". Vad kunde nu det betyda? Frågan diskuterades icke vid eftermiddagskaffet, men när fader Längsäll om aftonen dragit av sig sin stutdoftande dräkt och sina leriga stövlar och dolt sin grovbyggda, håriga lekamen i den rödbroderade nattskjortan, sa han till sin hustru: Det är ju alldeles klart. Pojken har fått ett bra jobb och nu kommer han hem för att hämta flickan.
Hämta flickan? upprepade Lillemor och spärrade häpen upp sina vackra, livliga, körsbärsbruna ögon. Vad menar du med det? Vilken flicka?
Längsäll suckade ofrivilligt, djupt och grundligt, som hans oxar plägade flåsa. Han sa:
Vilken flicka? Caroline naturligtvis. Man skulle vara bra nog blindstyre i höstas, när Benjamin var här, för att inte se, hur det stod till på den kanten.
Jaså, Caroline, upprepade fru Lillemor. Nej, men tror du verkligen det?
Ock, okk, okk, skrockade fader Längsäll högmodigt. Den ögon haver att se; det har sällan fruntimmer. Enkannerligen ej mödrar. Men fäder som rätt kan vara eftersom de bär ansvaret. Nå ja, jag behöver bara erinra mig kräftmetet, då jag försökte inpränta i dessa unga fårskallar kräftfiskets grundläggande principer. Vad gjorde då de där båda? Lyssnade? Åt helskotta. De skar pipor i vassen, som man säger. Trodde jag var blind och pussades bakom vassvipporna. Så är det på den kanten, mor lilla. Nu har pojken fått eller tror sig ha fått en bra plats och nu ska det giftas innan arbetet börjar på allvar. Vad ska vi göra åt den saken, mor lilla? Jag antar att det blir det minsta möjliga undantagandes bröllopsbesvärligheter och föräldravälsignelser.
Åter stutstånkade fader Längsäll, redde sitt läger med ett par kraftiga vältringar, drog täcket upp till näsan och mumlade, sömnfärdig efter arbetsdagen på åkern: Natt, Lillemor.
Utsikten att mista Caroline var honom i själva verket en påle i köttet. Den flickan förenade i sig faderns robusta glättighet och jämnmod med moderns mjukhet. Hälsan strittade fram ur henne och hon sken som en sol eller ett ungt nöt. Hon kunde berömma sig av en beaktansvärd aptit och visade aldrig någon tvehågsenhet inför rågade fat, hur tunga och svårsmälta ting de än månde innehålla. Fader Längsäll, som en gång i stilla och maskerad beundran sett henne förtära en halv terrin kålsoppa med motsvarande kvantitet fläsklägg och därpå en vidunderlig portion smörtårta och likväl levande och lätt springa upp från bordet, hade vid sagda tillfälle yttrat: Ett fat dynamit stuvad i blåsyra skulle knappt bereda henne magplågor, jag tror inte ens att hon skulle rapa -
Denna bondsunda natur stod fader Längsälls mycket nära: han hyste en obeskrivligt djuprotad tillgivenhet för den stöddiga jäntan, vars tjocka, gulröda fläta ej tillåtits falla för sax och mod. Följden av denna faderliga beundran - eller en av följderna - var emellertid den att den petiga, retliga Sanna-Sanna beständigt framhölls på systerns bekostnad utan att detta vållade Caroline ringaste bekymmer eller avund. Varhelst det kunde bli fråga om ett företräde flickorna emellan skulle Sanna-Sanna alltid gå först. Lillemor själv var ingalunda med på de noterna: hon brukade då och då förtretad muttra någonting om rättvisa och orättvisa. Då kunde den gode patronen utbrista med en faderlig högfärd, som han antagligen själv inte ville vidkännas: Rättvisa! Äsch, Caroline behöver min sju och själ ingen rättvisa. Hon reder sig ändå. - Beträffande Sanna däremot var "full rättvisa" en sak av allra högsta vikt och helgd även om rättvisan stundom kunde tyckas tvivelaktig. Flickan var visserligen godhjärtad men hennes sjukliga lynnighet gjorde henne esomoftast outhärdlig för omgivningen och inte minst för den godmodiga systern. Bragtes klagomål fram till fader Längsäll, vilket dock sällan hände, påtog han sin vördigaste patriarkmin och yttrade:
Nå ja, nå ja, må så vara men vi måste i alla fall göra Sanna den rättvisan att erkänna att hon - etcetera, etcetera i de mest finurliga utläggningar av den stackars flickans verkliga eller förmenta dygder. För en genomsund människa faller det sig helt naturligt att skydda den svage och sjuke. Detta kanske enda väsentliga moraliska drag som skiljer människa från djur, har många gånger klandrats och utmålats som ett farligt tecken av svaghet. Ingenting kan vara oriktigare än detta påstående vare sig det gäller teori eller praktik. Då den sunde och starke tjänar den sjuke och svage, tjänar han i själva verket sin egen sundhet, ärar den, stärker den. Det finns många sorters mod, de flesta helt säkert prisvärda, men ädelmodet är dock och förblir en av mänsklighetens vackraste klenoder, en hälsobevarande och lyckobringande ädelsten.
Fader Längsälls teori beträffande orsaken till Benjamins återkomst och hans ärende på Sanna behölls far och mor emellan och diskuterades icke ens på tu man hand. Inte heller de båda systrarna avhandlade den mystiska punkten om ett "avgörande" förrän Sanna på morgonen samma dag Benbé väntades, gjorde en häpnadsväckande bekännelse. Hon satt framför spegeln och krusade sitt korta, askgrå hår, betraktande sitt blekiga, finniga ansikte med en viss naiv tillfredsställelse. Hon tyckte att hon var vacker. Plötsligt sa hon:
Jag vet precis, varför Benjamin kommer. Han vill träffa mamma. Ingenting annat än det -
Caroline rodnade. Det är möjligt att hon i sitt stilla sinne hyste andra fantasier beträffande kusinens besök och "avgörandet". Emellertid sa hon en smula trumpet:
Ja, det är väl klart att han vill träffa mamma och pappa, oss med för den delen -
Sanna tryckte samman näsvingarna och vädrade på ett sätt som betydde överlägsenhet och medlidande:
Vad du är dum, lilla du. Tror du kanske att han kommer för din skull? Nå ja, det kan ju också hända. Lycka till. Men jag vet att han kommer med en hälsning från Jonathan Borck till mamma. Det vet jag.
Hur i all sin dar - vad är det du pratar för tok? utbrast systern och släppte svampen plask i handfatet. Hennes friskt röda, nygnuggade ansikte dröp av vatten, som hon glömde torka bort i sin häpnad. Sanna svarade som om det varit den enklaste sak i världen:
Hur jag vet det? Helt enkelt därför att jag skött om alltsamman. Jag gav Ben ett litet paket och bad honom lämna det till den där Jonathan. Det har han tydligen gjort och nu kommer han tillbaka med något svar eller gåva eller vad det kan vara. Till mamma nämligen, eftersom paketet egentligen var ifrån henne. Jag hittade det i mammas chiffonjé.
Är du rent tokig? mumlade Caroline tillintetgjord. Tog du ett paket ur mammas chiffonjé? Och hur visste du att det var till honom?
Det stod skrivet: att lämnas till Jonathan Borck efter min död. Såna dumheter, vad? Vill hon verkligen att Jonathan ska ha det där paketet så varför vänta till efter hennes död? Han dör kanske före henne. Å, såna där schåperier kan jag inte tåla. Folk ska vara uppriktiga om de vill något annars kan de låta bli att vilja. Och jag känner att det kommer att bli en omvälvning av något slag. Kanske bjuder Jonathan oss allesamman dit ut och låter oss leva som prinsessor. Han har ju råd med det. Jag är bara rädd att pappa skulle säga nej och stanna hemma. I så fall stannar jag hos min fattige far. Mig skulle det aldrig falla in ett ögonblick att lämna honom ensam. I alla händelser ska du inte tro att Benbé kommer uteslutande för din skull -
Därmed hade hon gett systern den lilla snärten, som var henne unnad, och var därmed nöjd. Men plötsligt överväldigades hon av en stark rörelse och medlidande som hon själv trollat fram. Tänk om pappa skulle bli lämnad ensam på Sanna. Hon störtade upp som en fjolla och med halva håret krusat, andra halvan slak började hon rusa omkring i huset och på gården ropande: Pappa, pappa - som om det stått för livet. Äntligen fann hon honom i snickar- och målarverkstan. Hon kastade sig i famn på honom utan fruktan för hans målarfärg och halvsnyftade: Jag kommer aldrig att lämna pappa - aldrig - aldrig - aldrig -
Nå, men i all sin dar! utbrast fader Längsäll godmodigt och sköt henne ifrån sig, vem har bett dig lämna oss? Du har väl inte hemsökts av någon yngling på friarstråten och vem skulle det vara?
Ack, vad du är dum, sa flickan högdraget. Men jag känner att något ska hända. Och om nu Benbé skulle fria till Caroline och ta henne med till Amerika, så vill kanske den idioten att vi allesamman ska följa med dem och inte reser du?
Nej, det kan du sätta dig på, svarade fader Längsäll med en vresig styrka, som om det tokiga infallet inte blott varit en nyck hos den överspända flickan.
Plötsligt yttrade Sanna i det hennes kropp genomfors av några nervösa ryckningar:
Tänk du, pappa, nu har jag varit och snattat hos mamma igen. Jag tog något som låg i hennes innersta låda. Och gav bort. Det är för resten längesen men jag kom att tänka på det i dag. Om hon märker, vad jag gjort så blir det tråkigheter förstås. Vad ska jag göra, om hon blir ond? Ska jag säga att det inte är jag, som tagit det?
Men Sanna, Sanna, utbrast den stackars fader Längsäll med en suck vars bedrövelse var både luggsliten och kantstött. Vad menar du? Kommer du verkligen till mig och frågar på fullt allvar om du ska ljuga för din mor? Och vad är det egentligen du har tagit?
Ah, sa flickan och ryckte på axlarna. Pappa kan väl begripa att det var en struntsak. Pappa tror väl ändå inte att jag går och tar någonting av värde? Fattas bara det.
Ässes då, fräste Längsäll, prata inte flera dumheter nu - jag vill ha mitt eftermiddagskaffe.
Han tänkte: Mor får väl ta reda på det här tokiga infallet. Hon är i alla fall noggrannare än jag beträffande flickans nycker. Behöver hon en tillrättavisning, så får hon den nog. Och tröstande sitt samvete med detta bekväma argument, slängde han av sig snickarförklädet, tvättade händerna och stegade med flickan under armen upp mot byggnaden.
Eftermiddagskaffet var patronens käraste måltid och försvarliga bullar, ansenliga skorpor avverkades långsamt och metodiskt. Nu när han plöjde från arla morron dröjde han gärna en stund vid bordet för att som han sa "ge latmasken i ryggbastet tid till hedersamt återtåg". Så satt han även denna dag en stund stilla vid bordet, lekte tankspridd med teskeden. De båda flickorna hade lämnat salen, han var ensam med hustrun och han funderade huruvida han borde nämna vad Sanna sagt. Men han lät det vara - skam till sägandes iddes han inte.
Fru Lillemor satt mittemot honom på andra sidan bordet och tittade gång efter annan upp från sömnaden, funderande över vad han månde fundera över. Så såg hon honom småle lite, och då smålog också hon och sa nyfiket:
Vad är det du tänker på, där du sitter och myser?
Han log ännu ljusare och svarade:
Ja, gissa det du! Jag tänker på något som jag gärna skulle vilja bli innan jag dör en gång i tiden (han dröjde några sekunder som om han haft lite svårt att få fram sin önskan, så fortsatte han)
- jag skulle vilja bli en riktigt from människa. Lillemor lät sitt arbete sjunka och såg på honom lite häpen, lite vemodig och lite spydig, hon sa:
Ja, se det vore väl ändå väl! Du som har varit så illa ogudaktig i all din dar.
Han skakade på sitt stora huvud och svarade:
Nej, det lyckas inte, Lillemor. Särdeles ogudaktig har jag aldrig varit. Mina föräldrar, farföräldrar, morföräldrar, hela min släkt kan jag säga, har ju varit läsare, pietister. Då jag var ung, reste jag nog borst mot det där fromleriet, jag tyckte. Men jag vet inte riktigt hur det har gått - borsten måtte ha lagt sig. Nu tycker jag att jag skulle vilja vara ackurat som dom. Det fanns en målarkunnig gubbe i släkten - min fars farbror - han var liksom lite mer spelevinkig av sig och han tog sig för att rita av alla gubbar och gummor i släkten, både dem han själv sett och dem han bara kände efter hörsägen. Jag vet inte var de där porträtten hamnade om inte möjligen hos syster min. Nå, alla de där gubbarna och gummorna var ju inte varann så värst olika. Varierade bara lite på tjocklek och längd och kläder. Men torskögon hade de allesamman, stirrade stort rakt fram som om intet funnits på jordenom att iakttaga. Och alla höll de i famn en stor bibel eller postilla eller psalmbok. Nej, särdeles ogudaktig har jag inte varit och för resten just inte "särdeles" i någon annan riktning heller. Men jag skulle vilja bli som en av de där gubbarna - med intet annat än himmelens härlighet inför mina enfaldiga ögon och med Herrens heliga ord och löften i min famn. Och ingenting annat, ingenting.
Han såg ned på teskeden, alltjämt lekande med den och alltjämt smålog han. Fru Lillemors ansikte hade vitnat ett uns och hon var för ögonblicket inte så alldeles olik sin kusin, den store clownen, i hans trötta stunder. Efter ett par tysta minuter reste hon sig och gick långsamt och med ena handen stödd mot bordsskivan bort till mannen. Hon for med händerna över hjässans mäktiga välvning, hon sa skämtsamt och lite, lite tårsjukt:
Jaså, ingenting annat i famnen, ingenting annat. - Var ska jag vara då?
Han svarade skämtsamt även han men icke tårsjukt:
Å, kanske finns det en smula plats för dig också. Jag nästan tror det. Jag är ju en stöddig karl - med bred bringa.
Likafullt, fortsatte han, skulle jag vilja bli som en av de där gubbarna, mina förfäder. Jag har varit lite trött på sistone och de föreföll att ha det så stillsamt.
Nej, avbröt han sina tankar och tömde i ett drag påtåren som fru Lillemor skänkt, nej, upp nu, latmåns, och laga att någonting blir gjort innan mörkningen. Kritterna har bättre förstånd än jag - de bölar ren vid grinden. Muuuh, jag kommer.
Han reste sig och stegade ut, kavat och tung. Knappt hade han lämnat salen förrän Sannas smala ansikte stack fram ur förstugans mörker. Hon viskade:
Mamma, har pappa sagt någonting?
Sagt någonting? upprepade fru Längsäll. Vad skulle han ha sagt?
Någonting om mig, förstås, viskade flickan ivrigt.
Modern rynkade pannan, hon sa rätt barskt och beskt.
Min kära lilla Sanna, du tror bestämt att pappa och jag när vi är på tu man hand aldrig talar om någonting annat än dig.
Gör ni inte det då? avbröt flickan nästan häpen.
Fru Lillemor högg i ännu barskare:
Nej, det försäkrar jag dig att vi inte gör. En så utomordentligt viktig person är du verkligen inte, min docka. Din far och jag har åtskilligt annat att tala om och stundom kanske angenämare ting än din lilla person. Du är tjugu år, min unge, och då får man inte längre vara så barnslig att du tror att hela världen rör sig kring Sanna-Sanna. Å nej, tro dig inte så märkvärdig, upprepade hon strängt, det stiger bara åt huvut.
Märkvärdig, upprepade flickan i en ton som var så modlös och skamsen att den kramade modershjärtat bittert. Den ena människan kan ju vara av betydelse därför att hon är god och duktig som pappa och du, och den andra därför att hon är söt och snäll som Caroline och den tredje därför att hon är obehaglig och besvärlig som jag. Kan jag hjälpa att jag tror ni beklagar er så fort jag vänder ryggen till -
Sanna! utbrast modern förtvivlad. Men flickan svängde tvärt och försvann springande.
Fru Lillemor skakade på huvudet, gned sina händer, suckade. Hon gick långsamt bort till fönstret. Mannen kom från lagårn, gående mitt mellan sina kära oxar. Han såg upp mot fönstret och vinkade åt henne. Hon svarade. Med armarna över djurens nackar vankade han i sakta mak genom grinden ut mot den fettglänsande, nästan köttfärgade trädan. Solen stod mittemot dem från Lillemor sett och gjorde trion svart och skarptecknad som en silhuettklippning.
I ett par veckor hade hon sett mannen vanka åstad så där,
kamrat med sina djur. Denna afton föreföll det henne som om han
hängt tyngre och tröttare än vanligt mellan de trygga, tröga,
stadiga bestarna.
