- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

13 Lyckostölden på Sanna

"Rika nevön från Amerika" - som Längsäll skämtsamt benämnde sin unge frände - hade alltså ren på förhand försatt de goda sannaiterna i en viss både glad och orolig spänning. Den växte under de sista dagarna hastigt och oberäkneligt som en lavin - låt vara en lavin i miniatyr. De hetsade upp varandra med tokroliga förslag: hos några var munterheten äkta, hos andra var den kanske snarare ett medel att komma ifrån eller dölja oro och bekymmer. Mest uppsluppen var för ovanligheten den tunge patron själv som kom med alla möjliga triroliga påhitt, som vann åtminstone flickornas livliga gillande. Men alla putslustiga förslag motades milt men bestämt av fru Lillemor, som hyste en viss rädsla för muntra upptåg. I alla fall växte den glada upphetsningen med varje timme, som närmade sig kulmen - Benbés högtidliga mottagande. Tyvärr - kulmen uteblev.

Benjamin Borck sände från Göteborg ett kort meddelande att hans Sannabesök måste uppskjutas minst en vecka, kanske längre. Han måste först träffa vissa avgöranden, betydelsefulla för hans framtid. Alltså blott ett uppskjutande men ingenting är mer ömtåligt än en feststämning, som ställes på framtiden. Den glada, friska otåligheten surnar hastigt till trumpen, nedstämd väntan. Säg ett barn att julafton visserligen borde infalla i morgon men att den av viktiga orsaker uppskjutits en vecka, fjorton dar - det blir pannkaka av den julafton och de viktiga orsakerna kommer i ful dager. Så skedde här bland de vuxna barnen på Sanna. Naturligtvis låtsades man om ingenting eller försökte låtsas. En vecka eller två, vad betyder det? I själva verket betydde uppskovet ej blott förflyktigad feststämning, det sårade ock de beskedliga människorna i deras högst oskyldiga egenkärlek. De hade betraktat sig som enda eller åtminstone förnämsta målet för den unge frändens hemlängtan. Bort det, bort det! Fader Längsäll sökte lätta misstämningen med ett litet skämt, sägande: Där ser ni, kära barn, vi är inte alldeles så oemotståndliga, som vi inbillat oss: folk springer inte benen av sig för att få titta på Längsälls. - Skämtet var välment men Caroline, som stod inklämd i salens fönstersmyg, lämnade hastigt rummet högröd i ansiktet, tårögd och med misstänkta ryckningar i kinder och läppar. Benbé sprang inte benen av sig för att möta Caroline. Det var mycket sorgligt. Så sorgligt att ingen mer än hon förstod hur sorgligt!

Hon smög i vrårna och vankade allena i den nyss lövsprungna björkhagen; Sanna knyckte på den magra prinsesshalsen och fnös: Jag finner det mycket besynnerligt; jag undrar just, vad onkel Jonathan kommer att säga om Benbés uppträdande?

Väl kunde hon undra - onkel Jonathan, clownen, skulle själv komma att undra och grubbla mer oroad, otålig, pinad än hon.

Orsaken till Benbés uppförande var emellertid alls icke besynnerlig men väl av en ganska allvarlig och aktningsvärd art. Ombord på atlantångaren, där han gubevars färdades första klass och rörde sig "i de bästa kretsar", gjorde han bekantskap med en merkantil pamp från vår västra huvudstad. Det var en man i första medelåldern, ansedd, klok, kraftig, till yrket industriidkare och affärsman samt - vilket här fick betydelse - huvuddelägare i ett av Västkustens största tidningsföretag. De båda herrarna spelade däcksgolf samman och det dröjde icke många spel förrän den naive och självupptagne grannen hade meddelat sin splitternye vän det allra mesta av sina amerikanska erfarenheter plus åtskilligt annat rörande sina studier, sina kunskaper, sin hedervärda och förhoppningsfulla person. Vidare yppade han naturligtvis sina framtidsplaner: efter återkomsten till Staterna ämnade han på allvar ägna sig åt pressen och hans goda förbindelser skulle helt visst göra det möjligt för honom att vinna det första svåra insteget. Industrimagnaten, delägaren i ett stort tidningsföretag fattade genast intresse för den unge mannen, som föreföll tämligen kunskapsrik på åtskilliga både praktiska och teoretiska områden och som dessutom visade prov på livligt och påpassligt sinnelag. Helt visst kunde han i denne unge herr Borck finna en högst förträfflig Amerikakorrespondent för sin tidning.

Förslaget dryftades snart fram till ganska fasta former och Benbé inbjöds till någon tids vistelse på affärsmannens gods några mil utanför Göteborg. Här vidgades ytterligare det amerikanska perspektivet. Vänner till Benbés värd, en handfull framstående affärsmän i olika branscher, gästade vid några tillfällen godset och den unge mannens framtidsplaner fördes på tal. En viss ungdomlig optimism och gåpåaraktighet väcker, om den hålles inom förnuftiga gränser, som oftast mognare mäns intresse och välvilja. Man diskuterade både farbroderligt och sakligt möjligheten av att anförtro Benbé, till en början på försök, vissa ej så obetydliga merkantila uppdrag. Benbé befann sig helt enkelt i sjunde himlen och hade all möda att rensa sitt värdiga uppträdande från alltför pojkaktiga uttryck av pur fröjd. Om någon skall kunna tävla med Venus i en ung mans tillgivenhet så är det lustigt nog den hedervärde Vulcanus själv om han notabene betraktar och behandlar ynglingen som en pålitlig like, väl värd en erfaren mans förtroende.

Ämnade ynglingen försumma sin berömda Kaliforniaonkel? Ingalunda! Den chansen skulle noga bevaras och bevakas. Men ett ord i själva den Heliga Skrift varnar oss uttryckligen att sätta vår lit till furstar, en varning som även världsligt sedd torde äga fog för sig. Visserligen var Kung Clown blott en arenans furste men vem kan väl fullgiltigt bevisa att en dylik är stort mer pålitlig än sina krönta kolleger? Benbé skulle i sinom tid återvända till clownen men han skulle kunna trygga sig till sin egen om än jämförelsevis blygsamma ställning men han skulle inte behöva böja sig för stormiga nycker och nyckfulla stormar. Man kan inte förneka att den unge mannens tänkesätt härvidlag var sunt och förnuftigt.

Likväl var det här som så ofta ingalunda det sunda förnuftet som ensamt fällde utslaget. En känslosak var vida viktigare. Benbé hade av clownen så gott som överrumplats med ett uppdrag av stor betydelse. För varje dagsresa han avlägsnade sig från Labyrinten och nalkades det enkla Sanna växte hans motvilja, hans rädsla, hans avsky för detta uppdrag. Han hade givit ett löfte, det kunde återtagas, men själva tanken på löftet och uppdraget pinade honom till den grad att han höll den i skymundan. Han kände på sig att han skulle komma som en olycksfågel till de beskedliga människorna på Sanna, kanske rentav stövla fram över känslor och öden som en niding i en örtagård.

Alltså gjorde han uppskovet så långvarigt som möjligt. Detta blev orsaken till en katastrof på en stillsam gård i svenska Bergslagen och förberedde långt ut i fjärran västern en världsberömd clowns fall

Händelsen på Sanna föregicks av en liten tragikomisk episod. Just under dessa trumpna missräkningens dagar fick Sanna-Sanna helt oväntat en friare. Den oförsiktige var en ung, vikarierande adjunkt i Ekersta kontrakt. Han var, som man säger, upp över öronen förälskad. Visserligen inte så alldeles i Sanna men i Caroline. Den vackra, vänliga, lugna flickan hade förtrollat honom och ville man figurligt talat söka efter hans borttappade hjärta, gjorde man klokt i att rikta sin uppmärksamhet mot den unga damens praktfulla hårkorg. Denna ovanliga prydnad hade dårat den lille adjunkten. Besynnerligt att våra dagars kvinnor, så angelägna om att behaga, envist fasthåller vid ett hårmod som kan vara klädsamt blott för en gossaktig flickslänga i de tidigare tonåren och dessutom passande för kvinnliga ungkarlar av mycket mogen ålder. Den stackars adjunkten hyste emellertid mycket blygsamma tankar om sitt eget värde och han avstod ödmjukt från att rikta sina tankar mot den hårfagra flickan - kanske hade han också hört något glunkas om en hemlig förlovning. Alltså riktade han sin håg mot systern, som han ansåg vara en godhjärtad och rättskaffens flicka, inte snarvacker precis och en smula nyckfull men just en lagom ledsagarinna och huskors för hans blygsamma person. Alltså friade han.

Sanna-Sanna blev utom sig. Den överspända flickan rusade omkring i huset, trappa upp och trappa ned, grät och gestikulerade, ropade: Mamma, mamma, jag måste gifta mig - å, så förskräckligt - jag måste gifta mig -

Vad är det du säger, utbrast fru Lillemor förfärad. Håll då inne med sådana dumheter! Varför måste du gifta dig?

Folke har friat, förklarade Sanna, den gräslige Folke. Han kan inte leva utan mig -

Fader Längsäll, som nu tillkom, yttrade barskt:

Han får väl fresta på i alla fall. Vad är nu det här för sätt att tjuta, därför att en pojke friar till dig. Tycker du inte om honom så ger du honom korgen rätt och slätt -

Visst tycker jag om honom, snyftade flickan. Han är så snäll med sitt fula, platta ansikte. Vem skulle bli kär i honom? Å, visst tycker jag om honom men jag hade ju andra planer -

Inga dumheter nu, genmälte Längsäll. Är du för blödig att ge den beskedlige pojken ord och avsked så ska jag göra det -

Plötsligt antog Sanna en stel, förnäm hållning, hennes tårar torkade, hon betraktade sin far med höghet och yttrade:

Anser pappa således att jag har rätt att för mina tyckens skull göra en annan människa olycklig för hela livet? I sin barnsliga självuppskattning och sitt grymma medlidande påminde hon ej obetydligt om en viss person på andra sidan Atlanten. Fader Längsäll sänkte sorgmodigt sitt stora huvud och ströp ett litet vemodigt leende i det han tänkte: Vore jag den kloke och stränge man jag borde vara, skulle jag naturligtvis säga henne: du har, min stackars flicka, bara en möjlighet att bidraga till dina friares lycka - och det är att giva dem korgen.

Men ingalunda var han den kloke och stränge man, han borde ha varit - han överlämnade saken åt sin lilla hustru, som också skötte den på sitt vanliga förståndiga och mjuka sätt. Att trösta den försmådde friaren tör väl inte heller ha varit så svårt, åtminstone ej att trösta honom över förlusten av Sanna-Sanna. I själva verket hade den blyge ynglingen drivits till frieri mest därför att han som Sannas fästman och man skulle ha kommit i ett nära, förtroligt, innerligt och likväl ända in i hjärteroten ärbart förhållande till den dyrkade Caroline. Emellertid skulle det överilade frieriet i alla fall kosta den stackars gossen något. Han måste pantsätta sin examensfrack för att på Sannas uttryckliga begäran skänka henne en förlovningsring. En likadan fick han av henne, de skulle tills vidare ej och kanske aldrig bäras offentligt utan blott i band om halsen under dräkten. Pojken fann utgiften betungande och överflödig men lydde. Då han gav henne ringen, kysste hon den och sa: Ser du, det är i alla fall så skönt att ha någon att hålla sig till i tankarna ifall alla andra skulle vända en ryggen till sist. - Denna naivt egoistiska hjärtesuck rörde den beskedlige pojken. För första och sista gången kysste han sin "hemliga fästmös" tunna, sammanpressade läppar.

Snabbt hade alltså den lilla känslostormen bedarrat men Sanna-Sanna förblev dock i ett visst exalterat tillstånd som oroade föräldrarna. Längsäll sa: Nå, hon blir väl lugnare, vad det lider, sen nu den här dumma historien är ur världen. Jag må säga att jag är den gode Benjamin tacksam att han nonchalerar oss. Vem vet, om inte hans besök skulle skärra upp flickan ånyo på ett eller annat sätt. Nu får hon tid att lugna sina upprörda känslor. - Ja, gudskelov, att han inte kom! utbrast fru Lillemor med en uppriktig tacksamhet, som kunde ha förkrossat personen i fråga.

Ungefär samtidigt sa Benbé till sig själv: Nej, stopp lite, det här går i alla fall inte an. Man har väl ändå fått en smula uppfostran av sin goda och stränga mor. Nu har jag varit efterhängsen gäst här i huset i hela fjorton dar och redan det är ytterst obelevat. Men vad värre är - jag måste helt enkelt göra ett besök på Sanna - må sen slumpen foga och ödet befalla, hur som behagas.

Han tog tåget till Wadköping och telefonerade därifrån med Sanna för att tillkännagiva sin ankomst dagen därpå. Längsäll själv svarade i telefon. Benbé sa, moloken och kylig: Jaha, nu är jag här, kära morbror, och om ni kan ta emot mig på en dag eller två, kommer jag ut i morgon. - Patron Längsäll svarade lika kyligt och torrt: Naturligtvis är du välkommen, kära Benjamin. Det gläder mig, att du vill göra oss ett besök. - Vartill Benbé i sin tur genmälte: Fattas bara att jag inte skulle vilja. Dessutom har jag ju en skuld att reglera och jag ser mig i stånd till det nu.

Så torra, hövliga och maskerat ovänliga föll orden mellan dessa släktingar, som sänt varandra så många vänliga och tacksamma tankar under vinterns lopp. Vad skulden på tretusen kronor beträffar, så var det helt naturligt att Benbé ville återgälda den, allra helst Kung Clown försett sin ambassadör med ett mäktigt kreditiv. Icke förty fann fader Längsäll den punkten i det korta samtalet "alldeles särskilt läcker".

Härligt! ropade han till sin hustru och gned frustande sina stora, plogvalkade nävar. Tänk att pojken verkligen har så mycket vett att han betalar igen, vad han är skyldig. Knappt att jag trodde honom om det. Det hade varit lite obehagligt att behöva påminna min systers son om den saken.

Och han spankulerade omkring och frustade av en mycket välgjord förtjusning och upprepade gång efter annan det redan välkända och av ingen bestridda faktum att tretusen kronor inte är snutna ur näsan på en tupp. Plötsligt stannade han framför fru Lillemor, knep hoppfullt samman ögonen och brummade:

Tro om han tänker betala halvårsräntan?

Nå, men käre då, vojade sig milt fru Lillemor, du kan väl nöja dig med kapitalet. Inte ska det vara så noga släktingar emellan -

Noga, upprepade Längsäll, och grinade kannibaliskt. Jo, just noga. Jag hoppas, jag hoppas verkligen och innerligen att han kommer med räntan. Då ska här vina en orre, vars make inte spelat förr i de här skogarna.

Så yttrade sig med mordiskt välbehag den något inkonsekvente mannen och klumpade ut ur salen. Fru Lillemor suckade och mumlade: Ack, att han varit och farit, Benjamin. Här ligger så mycket oro och obehag i luften.

Det gjorde så och om det festliga mottagandet hördes ingen längre tala. Sådant var lynnet på Sanna. Gästens lynne var inte bättre. Han satt i en gammal Ford, hyrd i Wadköping, och skraltade fram över de just vårgrusade vägarna. Vädret var visserligen vackert men väglaget var uselt, bilen uslare och uslast Benbé, ängslig och förargad över det stundande mötet. När den skraltiga Forden äntligen stannade utanför Sannatrappan fanns det för resten ingen Benbé i vagnen, blott chauffören och packningen.

Därmed förhöll det sig sålunda. Caroline, som var en flicka med gott huvud och klar tankeförmåga, hade denna morgon resonerat med sig själv och kommit till följande fullt logiska resultat:

Ben bryr sig inte ett dyft om mig men det är mig absolut likgiltigt eftersom jag älskar honom, vare sig han vill eller ej. Tänker nu ingen ta emot honom på ett vänligt sätt, så tänker jag ta emot honom. Det nöjet ämnar jag kosta på mig. Därför gick hon i björkhagen och plockade samman ett helt litet hjul av blåsippor och hästhovsört, en imponerande bukett i de svenska färgerna och med den i hand väntade hon tåligt på landsvägen vid nedgången till den långa Sannaallén. När alltså bilen äntligen hunnit så långt stod den unga kvinnan där med sin praktfulla hårkorg, i vilken adjunkten tappat sitt hjärta, och med den praktfulla buketten i vilken hon gömt sitt eget hjärta. Benbé steg naturligtvis belevat ur bilen, som sändes i förväg utför allén, varpå de båda unga fortsatte till fots. De anlände cirka två timmar senare än bilen, ty allén var som sagt ganska lång, därtill vårgrusad och svårframkomlig inte minst för parhästar.

De båda ungas senfärdighet hade på den retlige fader Längsäll en inverkan, så sällsam att vi avstår från varje psykologisk förklaring. Sedan han undersam och otålig väntat en stund, började han sjunga och beslöt plötsligt att äreporten strax skulle resas. Det hela fick gå i fart och fläng allra helst man på förhand icke kunde veta hur slösaktiga med tid de båda vägvandrarna skulle bliva. Även fru Lillemor for med förnyad iver till sina sysslor, som närmast rörde festmåltiden. Lite emellan sprang hon dock ut på trappan och undrade varför i all sin dar de inte kom och om de möjligen fastnat i diket. De kommer när de kommer, snäste fader Längsäll, håll dig i styr, gamla människa, det är ju ändå inte din fästman som väntas.

Som sagt - vi avstår från att förklara dessa egendomliga omkastningar i Sannalynnet. Vi hänvisar blott till att det var vår och vackert och att kanske Carolines logiska och heroiska tankeverksamhet smittat av sig. Hur som helst - Benbé fick ett storslaget mottagande, vida bättre än han förtjänat.

Frågorna haglade och han berättade vid middagsbordet sina öden och äventyr i det han icke minst uppehöll sig vid sin vistelse i Göteborg. Som alla sunda ungdomar levde han helst i framtiden och han skildrade med mycket pondus de betydelsefulla planer som avhandlats. Längsäll kände personligen eller genom hörsägen sin systersons nya vänner och prisade bullersamt hans tur.

Det må jag säga, utbrast han förnöjd, det här blir någonting annat än när du i höstas gav dig ut på vinst och förlust utan något egentligt stöd eller mål.

Han gnuggade ivrigt händerna, men plötsligt blev han alldeles stilla, lade händerna på bordet och sa fundersamt:

Men hör du - alltså - vår släkting - vår berömde clown - du sökte aldrig upp honom?

Vid bordet fanns det blott en som ej i spänning avvaktade svaret - Caroline som just då förstulet lekte med Benbés fingrar under bordduken. Den unge mannen var själv så upptagen av leken att han knappt uppmärksammade frågans betydelse. Han svarade halvt förvånad:

Visst har jag träffat honom, jag har ju bott tre veckor i hans ståtliga bungalow. Nog har jag väl skrivit något om det - ?

Jo, jo, det har du, skyndade fru Lillemor att bekräfta. Men du skrev helt flyktigt några ord och det undgick kanske din morbrors uppmärksamhet.

Uppdraget med alla de farhågor och obehag, som låg lik en dunst omkring det, dök åter upp i hans medvetande. Han betraktade i smyg Sanna och blev ännu mera obehaglig till mods då han såg hennes glänsande, nästan extatiskt uppspärrade ögon riktade mot sig. Men den lilla handen som lekte med hans under duken hade en förunderligt lugnande och styrkande inverkan. Han sa sig trotsigt att ingenting i världen skulle förmå honom att utföra detta uppdrag och i denna fullständigt falska förvissning började han livligt och utförligt beskriva Tracbac och hans omgivning. Alla lyssnade med största intresse - inte minst fader Längsäll som hade hjärtans roligt åt Benbés första fruktlösa finter och försök att komma i kontakt med den store mannen. Vidare berättade han, hur han till sist blivit mottagen som en kär släkting, omhuldats som en sådan och mått som en prins i en bagarbod. Munterheten steg och blev alltmer otvungen. Gubben Axelssons uppträdande som en annan gammal Wadköpingsvålnad där borta i fjärran land både rörde och roade - han var ju en gammal bekant liksom farmorsmöbeln och mycket annat. Korteligen - clownen, denna orosfågel, verkade åtminstone någon timme som det behagligaste, oskyldigaste samtalsämne vid denna glada familjemiddag.

Och när du vänt tillbaka, sporde Längsäll, kommer du då att åter uppsöka honom?

Naturligtvis! Självfallet! utbrast Benbé ivrigt. Det förstår väl morbror att jag som blivande journalist kommer att odla den remarkabla bekantskapen så intensivt den bara odlas kan. Dessutom är det ju Tracbac som på ett för resten mycket frikostigt sätt bekostar hela den här resan både fram och tillbaka.

Plötsligt hickade han till av skrämsel och släppte den lilla handen under bordet. Om nu Längsäll frågade. Varför bekostade han resan. I vad syfte? Har du kanske något uppdrag i Sverige för hans räkning? - Vad skulle han svara?

Skrämseln visade sig sakna grund. Längsäll gjorde inga frågor, han skrattade blott helt fryntligt och sa:

Det kan jag väl tänka mig, att han var frikostig. En sån där mångmillionär sticker väl inte till sina släktingar ett par tre tusenlappar som jag och de andra bondkaninerna hemma i Sweden -

Och han klippte finurligt med ögonen och gjorde allehanda lustiga grimaser. Så steg man upp från bordet. Den glada, hemtrevliga stämningen höll i sig. Benbé och Caroline placerades i salongens lilla hörnsoffa just som fästfolk brukar placeras. Fru Lillemor satt vid bordet bredvid dem, som vanligt med en sömnad i händerna. Fader Längsäll vandrade av och an med tummarna i västens armhålor, han gnolade helt sakta för sig själv som om han den dagen rakt inte kunde komma ur de musikaliska tagen. Benbé höll alltjämt målron vid makt och lät sina mångahanda upplevelser flöda, ej utan att krydda dem med någon liten matsked fantasi.

Lyckligast i den lilla församlingen av lyckliga var dock Sanna-Sanna. Tyvärr är lycklig icke rätta ordet - hon var salig. Den långa och modlösa väntan på Benbé hade pinat ut henne. Hon trodde sig ha sett sina töckniga men ack så kära fantasier skingrade och se sina förhoppningar om att något stort och underbart skulle inträffa krossade. Den blyge adjunktens oväntade frieri hade tyckts henne som en himmelens bekräftan att alla de luftslott hon byggt i guldlandet väster ut var de tommaste bland inbillningar. Faderns misshumör, moderns och Carolines nedslagenhet, alltsamman hade pressat henne tungt. Nu åter började hennes drömmar besannas. Benbé hade kommit och kommit från Tracbac för att till honom återvända. Sammanhanget började klarna.

Hon vankade som fadern av och an men i den nu mörka salen, där hon i fred kunde lyssna till kusinens berättelser. Om någon av familjemedlemmarna sett henne, skulle hon helt visst väckt dess oro. Hon smålog saligt, hon höll de knäppta händerna tryckta mot kinden och tårarna flöt ymnigt. Plötsligt trädde hon in i salongen, händerna utsträckta med uppåtvända handflator, huvudet tillbakakastat, ögonen halvslutna i extas. Det ömkliga, magra, sjukliga ansiktet strålade av fröjd. Det gick en ryckning genom dem alla och Längsäll tvärstannade.

Hon sa: Å - jag är så lycklig - jag är så lycklig - jag är så lycklig därför att ni allesamman är lyckliga -

Nå - det hedrar dig, det hedrar dig, brummade Längsäll buttert. Hon vände sig mot honom och fortsatte:

Och vet du vad, pappa, jag tror att jag har stor del i detta. Inte sant, Benjamin, onkel Jonathan tog väl emot dig, när han fått det lilla paketet? Jo, så var det, jag vet det. Och det var paketet som gjorde att han sände dig hit till oss kanske för att hämta oss alla till sig. Är det inte så?

Vad är det hon säger? mumlade Längsäll.

Sanna fortsatte, vänd till modern: Nu vågar jag bekänna för dig, lilla mamma. Det var jag som tog det lilla paketet i din chiffonjé och sände det till onkel Jonathan. Jag förstod att du ville säga honom att du inte glömt honom och varför skulle han inte få veta det förrän efter din död. Inte sant, pappa - det hade varit meningslöst?

Svaret dröjde kanske en minut; den föreföll lång. Därpå hytte Längsäll lite med pekfingret och sa:

Min kära flicka, du har en otrevlig vana att jämt vilja tränga dig fram och göra dig viktig. Det är inte klädsamt. I dag är din kusin Ben huvudpersonen och därnäst kanske Caroline, eftersom det är något liksom förlovningsaktigt mellan de båda. Men du, min flicka, får vackert stanna i andra ledet. Det blir kanske din tur en annan gång.

Benbé riktade en nästan skrämd blick mot fru Lillemor.Hon åter tog inte blicken från sömnaden och hennes hand arbetade lugnt och jämnt. Men han märkte att munnen var halvöppen, och att hakan hängde som den plär göra på mycket gamla och sjuka människor.



Project Runeberg, Thu Dec 28 21:48:14 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/13.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free