I några av Staternas större städer började nu utsippra ett och annat rykte om den store konstnären och enastående publikfavoriten, Jac Tracbac.
Man började i tidningarna insätta små notiser enligt vilka den store clownen snart ämnade - efter tvenne års frånvaro - åter beträda arenan. Dessa notiser dementerades omedelbart. Jac Tracbac förklarades ej ha den allra lilla minsta tanke på att uppträda. Sedan tidningarna sålunda helt officiellt tillkännagivit att Jac icke ämnade uppträda, började de genast diskutera var han ämnade starta turnén och vem som skrivit eller möjligen skulle skriva den sketch i vilken han hade för avsikt att uppträda. Ett halvt dussin författare nämndes, och New York angavs som startplats. Varpå alltsamman dementerades och tidningarna tillkännagav att Tracbac insjuknat i en svår hjärtsjukdom som krävde flera månaders vård vid Bad Nauheim.
Sålunda skvallrades en smula tills plötsligen den första april en del tidningar bragte följande annons: Jac Tracbac uppträder på Capitolium i (stadens namn) onsdagen den 1 november, biljetter säljes först den 31 oktober och förutbeställningar mottagas ej.
Under denna högst anmärkningsvärda annons hade ett livförsäkringsbolag smusslat in följande annons: Försäkra edert liv, innan ni ställer er i JAC TRACBACs biljettkö - ni riskerar att dö av trötthet i kön och av skratt under föreställningen. Tänk på familjen - den vill kanske titta på Jac flera gånger.
Livbolagets annons retade hela syndikatet, som fann den "oanständig" - särskilt sårades mr Adam, herden för ett stort religiöst samfund, av detta dåliga skämt. Värre än deras sårbarhet var emellertid deras rädsla. Mr Cow sa: Om Jac får se det här, så tror han att det är på vår tillskyndan och då säger han nej till alltsamman. Då står vi där igen. - Bekymret delades av de övriga, men Abel Rush gjorde slag i saken. Han la tidningsnumret framför Jac och yttrade: Titta här, Jac, nu gör de både narr och reklam av er. - Tracbac läste uppmärksamt igenom annonsen och brast i ett riktigt hjärteskratt. Nej, såna filurer då! skrek han. Det må jag säga, det är att hålla sig framme. Minsann är det inte en annons, som jag kunde ha skrivit själv på den tiden jag var min egen direktör. Rush, livförsäkra också mig så att de faderlösa små måtte få en slant efter mig -
Abel! avbröt han plötsligt sin skämtsamma tirad på ett sätt som gjorde sekreteraren kuslig till mods. Abel, jag tror att syndikatet skulle göra klokare i att försäkra mitt liv än mina åskådares. Det är möjligt att den försäkringen utfaller tidigare. Med vinst, min gosse, med vinst för er alla. Utmärkt.
Denna anspelning skulle helt visst gått spårlöst förbi ifall ej Tracbacs hälsa de sista månaderna förefallit tvivelaktig. Han låg ofta till sängs ett par dygn i sträck och grälade då nästan oavbrutet på Longfellow, som knappast fick lämna hans rum annat än då han, Tracbac, skulle äta. Longfellow bar visserligen denna prövning med en sann kristens tålamod och besvarade de heta skurarna skällsord helt lugnt: Ja, ja, ja, herrn känner mig väl bäst eftersom herrn är min husbonde. För resten är det kanske nyttigt för en svag hjärna att ligga till sängs och illfänas. Det kan behövas det med. Så håll på, herrn, håll på! Genera sig inte för mig. Han har min förlåtelse. - Ut, morian! skrek Tracbac; varpå Longfellow stack in sitt grinande tryne och viskade: Utmärkt, sir, alldeles utmärkt.
Orsaken till Tracbacs dåliga lynne eller ohälsa eller vad man vill kalla det - Rush nämnde det självsvåld, läkaren O'Henny sa: Lite galna är vi väl alla - varför skulle clownen vara den ende kloke på klotet? - hans dåliga lynne alltså berodde helt enkelt därpå att datum för hans uppträdande redan annonserats i de tjugu städerna utan att han ännu bestämt sig för någon sketch eller komedi. I denna viktiga fråga hade hans och syndikatets intressen ohjälpligt glidit isär. Själv ville han spela en beskedlig, tankspridd lärd, som befinner sig på en expedition i Nordafrika. Denne gode professor ligger i sitt tält och sover samt drömmer om en älskad maka, kvarlämnad i hemmet. Bäst upptäcktsresanden ligger där och drömmer, insmyger i hans tält ett lejon - dessa av naturen så vilda djur vilka dock i händelse av behov kan dresseras - ett lejon insmyger och placerar sig på den sovandes bröst. Den grymma besten, som borde vara i tvåårsåldern och naturligtvis utmärkt dresserad, slickar clownen i ansiktet och han, halvsovande, smeker manen i tro att det är hans shinglade hustru. I rätter stund vaknar han, upptäcker sitt misstag varpå den verkliga Jacsketchen börjar, spelande på clownens speciella instrument, skräcken.
Clownen själv fann detta förslag så roligt, att "man kunde förgås av skratt vid blotta tanken". Syndikatherrarna däremot förklarade att det var något av det barnsligaste och dummaste de någonsin hört. - Barnsligt! skrek clownen ursinnig. Det är barnen jag vill roa, inga andra. Tänk er bara, tillade han plötsligt mild, tänk er då bara vad ungarna ska skratta när de får se mig pussa lejonet på nosen i den tro att det är hustru min. Å, ungarna kommer att skratta på sig så ni får hämta brandkåren, var säkra på det! - O'Henny sa: Låt gå för barnen men det finns ju också vuxna. Du begriper att i en komedi med ett lejon kan inte inläggas något som helst snaskigt eller otuktigt element. Och hur skulle den stora publiken kunna vara road av något, som saknade varje spår av snaskighet? -
Men clownen blev åter ursinnig. Han ville inte höra talas om något snaskigt. Han utbrast: Jag är väl inte någon skojare heller? - Så? Vad är du då? sa O'Henny med sin vanliga fräcka och slyngelaktiga nonchalans. Jac röck honom i örat och skrek:
Vad jag är? Tänk om jag verkligen skulle visa er vad jag är? Då bleve ni kanske ängsliga?
Och han gick ut på galleriet, hytte åt sina ankor och mässade högtidligt: Må du själv ditt väl besinna, korn skall ältas, agnet brinna, vart går du din lott att finna? Allt förtärs. Vad vill du vinna? Vartill änderna svarade med höga skrin och flaxande, skrämda kanske mera av det hotfulla bamburöret än av den hemlighetsfulla hotelsen. Emellertid hade O'Henny ett samtal med Siv. Han sa:
Det är nog gott och väl, det här, men fortsätter han ohejdat att jaga upp sig, sa blir jag helt enkelt tvungen att ingripa. Är det någonting annat än turnén, som oroar honom? - Vackra Siv rynkade onådigt pannan och svarade buttert: Han väntar ju sin dotter! - Sin dotter? upprepade O'Henny förvånad. Har han en dotter? Och vad är det i så fall för märkvärdigt med henne? Är hon konstig på något sätt?
Siv sa: Jag vet ingenting. Jag har inte hört talas om henne förrän häromdagen, då han plötsligt sa: Jo, det var så rätt - jag har en dotter, som snart kommer hit. Jag borde kanske talat om det, innan vi gifte oss, men nu kan det ju göra detsamma, eftersom vi är skilda. Nå ja, fortsatte Siv, illa berörd av doktorns leende, får jag tro Jac, så ska den där dottern vara ett under av skönhet och klokhet. Han går bara och räknar dagarna tills hon ska komma, men jag tror inte ens att det är säkert att hon kommer. Hon kanske betackar sig.
O'Henny hade i alla händelser rätt, då han oroade sig över clownens besynnerlighet. Turnén och alla dess svårigheter betydde nästan ingenting i jämförelse med dotterns ankomst. Medvetandet att helt plötsligt få så att säga "till skänks" en människa, mot vilken han hade stora och allvarliga plikter, gjorde den stackars clownen en smula högfärdsgalen. Känslor som slumrat blott alltför länge att vara rätt sunda och väl avvägda kom hans jämvikt på skam och gjorde honom i själva verket rätt löjlig. Så kunde han i spotsk ton säga till vackra Siv: Det ska verkligen bli bra angenämt att ha en sån där söt och behaglig flicka i huset. Nu ska du verkligen få se något, du blacka bärnstensöga. - Nu var ju Sivs skönhet av den art att varje dåraktig beskyllning för fulhet studsade tillbaka, men clownens orimliga på-förhandsbeundran för sin osedda dotter gjorde henne bekymmer och hon sa: Vad vet du egentligen om henne och hennes utseende. Du har ju bara sett några barnporträtt. - Jag har väl ändå sett hennes mor, genmälte clownen förargad. Siv smålog och sa: Du bör onekligen ha gjort det, men även om modern vore vacker som en dag, så kan man sannerligen inte skryta med ditt utseende, stackars Jac. - Mitt utseende? upprepade clownen häpen, gick genast in i Sivs budoar och granskade sig i spegeln. Anblicken tycktes lugna honom, han muttrade: Det är minsann inte något fel på det ansiktet. Det är kanske en smula magert och litet men det är ganska nobelt modellerat, skulle jag vilja påstå. - Nå ja, då är det ju bra då, medgav Siv och skrattade.
Lyckligtvis träffade han under denna tid få främlingar. Hans nypåkomna högfärd gjorde honom talträngd. Longfellow, till exempel, måste invigas i hemligheten. Tracbac gjorde sig ärende till grindstugan där negern makligt skötte sina sysslor. Tracbac låtsades vara på utväg men stannade tillfälligtvis vid grinden och sa: Longfellow, har ni hört att vi får besök - en ung, vacker dam. - Å, verkligen? sa negern fullständigt likgiltig. Ja, bara hon inte är så grann så att hon väcker tråkiga känslor i myladys bröst, så kan hon gärna komma. Jag tänker varken pussa henne eller bita henne. Jag är ofarlig. - Tracbac förtörnades av denna tröga liknöjdhet och yttrade buttert: Longfellow, kan ni månne gissa, vem denna unga damen är? - Har inga anlag åt gåthållet, svarade negern ännu mer likgiltigt. Tracbac gick ut på vägen, missnöjd, men vände plötsligt och ropade: Du kan väl ändå fråga mig, fårskalle! - Jo visst, jo visst, skyndade sig Longfellow, vad i all sin dar kan det vara för en dam, som kommer på besök si så där utan vidare? - Tracbac sträckte på sig, rodnade, pekade på sitt bröst och sa: Det är min dotter. - Va? sa negern. - Min dotter, upprepade Tracbac. Negern gapade fånigt, sa: Herrns dotter? Hur kommer det sig?
Å ditt nöt, skrek clownen till hälften ond, till hälften road. Jag säger att jag har en dotter och du frågar: hur kommer det sig? Stå inte där och.grina, du tandpastannons. Det var så tokigt så det måste jag berätta för Siv. Hur kommer det sig att folk får barn? Ja, det är snillrikt, det är utmärkt! - Han störtade uppför allén i avsikt att skvallra för Siv men snart ångrade han sig, rodnade på nytt och höll tyst med Longfellows dumhet.
Den glada och högfärdiga perioden blev för resten icke långvarig. Glädjen slocknade - icke hastigt men säkert, ungefär som då en lampa långsamt slocknar till följd av brist på olja. Siv märkte hans växande förstämning men var skamlig nog att föredraga den framför den tidigare uppspelta glädjen. Sannaborna lät inte höra av sig. Till sist sa Siv själv: Men när kommer hon då, den där flickan? - Tracbac gjorde en sur och uttråkad min: Hur ska jag veta det? - Du måste skriva eller telegrafera och fråga, rådde Siv, som till sist började oroas även av hans nedslagenhet. Men han ville inte. Å nej, sa han, hon kommer när hon får lust. Jag vill inte skynda på. Kanske skulle det blott bereda svårigheter. Först ett stycke in i juni lät han förmå sig att telegrafera.
Benbé svarade skämtsamt: Tålamod. Bröllop går före allt annat. - Svaret förbryllade Tracbac och gjorde inte hans lynne ljusare. Bröllop? De skulle alltså gifta sig? I och för sig var det ju varken bra eller illa. Naturligtvis kunde de få gifta sig men det föreföll honom meningslöst att det skulle ske just nu. Knappt hade han givit sig in på det vanskliga företaget att erövra den enda, som egentligen hörde honom till, förrän en annan var redo att lägga beslag på henne. Gång på gång sa han till sig själv: Utmärkt, naturligtvis ska de gifta sig om de har lust - men inte är det mycket mening för mig med det hela.
Hans tankar föll aldrig på den andra flickan. Han kände knappt till hennes existens och dessutom rörde sig alla tankar uteslutande kring dottern, Sanna-Sanna. För Benbé åter hade det blivit något otroligt barockt att man skulle kunna tänka på någon annan än Caroline i detta sammanhang. Möjligheten av en förväxling föll honom icke in.
Missräkningen beträffande dottern hade likvisst det goda med sig att Jac Tracbac ägnade sig helt åt sina planer. Syndikatsherrarna fann honom ständigt redo att rådgöra; han hade visserligen alltjämt svårt att bestämma sig för programmet men hans invändningar mot det eller det förslaget var inte längre nyckfulla eller orimliga. Abel Rush sa till sin vän O'Henny: Vår käre apekatt är minsann klokare och mera omtänksam än vi andra tillhopa. - Kanske det, medgav O'Henny men skakade samtidigt på huvudet och tillade: Jag tycker i alla fall bättre om när han är så där lite konstig - tokig i småportioner om jag så må säga. Det är inte alla, som tål vid att vara normalt normala. Jag tror att han kommer att överraska oss med någonting obehagligt.
Det gjorde han också fast inte i den riktning doktorn förmodat. Det var inte längre fråga om nycker, utan om olycksfall. Tracbac brukade varje morgon arbeta i sin gymnastikhall, som oftast även några minuter i taktrapetsen. Det hände inte sällan att en större eller mindre skock bytingar, svarta, gula och vita, insläpptes och bildade en tacksam publik. Denna morgon hade clownen emellertid föst ut barnen, försäkrande dem, att han inte ämnade göra några märkvärdiga konster. Alla lät sig lugnt avspisas med den förklaringen, undantagandes hans favorit, negergossen Hiawatha. Den lille svartingen klättrade upp i ett träd som gav möjlighet att se in genom de högt sittande fönstren. Rätt vad det var såg han Tracbac efter några inledande rörelser hissa trapetsen så högt som möjligt. Plötsligt fick pojken för sig att en olycka skulle inträffa. Han skuttade ur trädet och rusade ned mot grindstugan, ropade: Far, far, han är allra högst upp utan säkerhetslina. Ingen är hos honom.
Än sen, röt negern. Det har väl hänt förr? - Han gav pojken en hurring men störtade, själv gripen av rädsla, upp till gymnastikhallen. På golvets tjocka sågspånslager låg Tracbac, sanslös och blödande ur näsa och mun. Negern bar honom upp till Sivs sängkammare. Sen han lagt sin alltjämt sanslöse herre på sängen brast den store negern i gråt; till sist viskade han: Det gjorde han med flit; var säker på det.
Så när som på ett underbensbrott visade sig skadorna obetydliga. Siv satt hos honom, när han vaknade. Han låg en god stund tyst och tycktes fundera på saken; därpå sade han:
Du sitter och funderar över att jag inte hade linan. Jo, jag ser att du gör det och likaså funderar Rush. Kanske ni tror att jag gjorde det med flit? Jag ville bereda er ett litet obehag genom att bryta nacken? Nej, tänk så roligt är det ändå inte att förarga folk. Det var ren olyckshändelse.
Siv genmälte en smula kärvt och misstänksamt:
Var det också en olyckshändelse att du skickade bort barnen och att du glömde kalla på Longfellow.
Barnen! Barnen? utbrast clownen otåligt. Skulle jag kanske riskera att dimpa ned i skallen på någon av ungarna? Och Longfellow tål jag inte - en karl som frågar hur det kommer sig att jag har en dotter? Och säkerhetslina tål jag inte heller. Jag gjorde min lysande debut som clown genom att hänga en man i en säkerhetslina. Ska jag göra min sortie genom att hänga mig själv? Vacker början, vackert slut, härlig bana. Nej, men jag medger att jag gjorde orätt i att gå upp. Jag var trött, jag var nervös, jag hade sovit mycket dåligt. För resten råkade jag verkligen tänka på den där stackars hängde då jag stod där uppe i trapetsen. Kanske var det just minnet som gav mig svindel. Jag tyckte att det var han, som föll. Jag rusade fram - och plaff, där låg jag. Sådana fantasier kan drabba den bäste. Var därför så innerligt snäll och jaga bort alla fula misstankar. Jag skall uppträda. Det står i mitt kontrakt - olyckshändelser hindrar inte lagfarten. Blir benet inte bra till dess, ska jag uppträda sittande i en länstol och vara lika ypperlig och storartad ändå. Jag är gammal praktikus, jag kan konsterna och knepen.
Kan du också säga varför du var nervös och varför du sovit illa? fortfor Siv i samma stränga ton just som en mor den där utfrågar sin son om något ofog. Tracbac låg en stund tyst och stirrade upp mot taket. Och han sa till sist lågmält:
Om jag kan säga varför jag var trött? Jo, Siv lilla, det kan jag. Men jag vill inte.
Han slöt åter ögonen och antydde med en åtbörd att han ville vara i fred. Senare på dagen fick Siv en mycket obestämd och oviss förklaring av hans ord. Hon berättade yttrandet för Abel Rush, som snart svarade eftertänksamt och misslynt:
Så där ja, när allt kommer omkring har jag skulden till kullerbyttan. Med eftermiddagsposten i går kom ett brev med avsändarens namn på baksidan. Händelsevis visste jag att avsändaren stått honom nära. Jag fann det därför ogrannlaga att behandla brevet i likhet med den övriga posten utan reste hit personligen och framlämnade brevet oöppnat. Jag frågade senare på kvällen om han hade någon order att ge beträffande skrivelsen. Men han svarade: Å nej då, det är ett brev att vara ensam om.
Var brevet från fru Längsäll? frågade Siv hastigt. Rush ryckte på axlarna men svarade icke.
Tracbacs skada läktes normalt; likvisst blev tiden honom lång och anfallen av otålighet och ångest allt tätare. Siv sa: Läs något, ligg inte och stirra i taket hela dagen. - Men han ville inte läsa. Däremot började han efter en veckas förlopp göra vissa anteckningar, som tycktes intressera och förströ honom. Siv blev nyfiken: Vad är det du skriver? - Om du det finge veta, du skata, grinade clownen finurligt. För resten är det en katkes fast den får föga likhet med fader Luthers. - En clownkatkes? föreslog Siv. Tracbac svarade värdigt: Du säger det - en clownkatkes, någonting för ärade kolleger och andra samtida. - Kan jag inte få läsa lite? bad Siv men clownen svarade med än större värdighet: Ingalunda. Jag skall själv läsa när min stund kommer. Jag läser utmärkt, alldeles utmärkt. - Därmed fick den nyfikna Siv låta sig nöjas.
Under det att den tämligen obetydliga olyckshändelsen tvingade Tracbac till stillhet och små skriverier, tillbragte hans fullmäktige i Europa, herr Benjamin Borck, tiden på onyttigaste och angenämaste sätt. Han sysslade och pysslade helst med Caroline - vilket gav flickans förtörnade fader anledning döpa henne till "sysselsättningen Caroline", strängt och skymfligt. Själv var denne far ingalunda sysslolös. Sen vårarbetet lyckligt undanstökats satte han sig vid lästen och ägnade sig åt det icke mindre gagneliga arbetet att "sko både människor och fruntimmer".
Vänder vi blicken från husfadern till husmodern så finner vi även henne i trägnaste arbete. Naturligtvis rörde det sig huvudsakligast kring Carolines utstyrsel - som hotade att aldrig bli färdig. "Denna eviga utstyrsel och bröllopets ständiga uppskov" orsakades i icke ringa grad av fru Lillemors egoistiska och hart när förtvivlade begär att in i det längsta få behålla sina döttrar i hemmet. Ett dylikt svekligt förfarande varken kan eller bör eller behöver försvaras. Hur som helst - bröllopet och skilsmässan uppsköts gång efter annan.
Vad Sanna-Sanna, den ena av de blivande resenärerna, egentligen tänkte och tyckte om dessa ideliga uppskov, visste man ej. Hennes lynne bibehöll under hela sommaren sitt blida lugn. Men hon var ovanligt tystlåten. Liksom Benbé brukade "ha på känn" en massa saker och ej sällan galet på känn, så anade Sanna-Sanna i stället för att veta eller tro. "När tror du vår resa blir av, Sanna? - Jag vet ingenting, Benbé, men jag anar. - Och hur tror du att du ska trivas där borta? - Jag tror ingenting Benbé, men jag anar. - Nå, vad anar du då? - Inte ska man säga vad man anar? Sen gör folk narr av en."
Bröllopet som först bestämts till veckan före midsommar, uppsköts så småningom till medio av augusti. Fader Längsäll lämnade lästen och dess vackra resultat för att åter se till markens gröda. I slutet av juli, då äntligen bröllopsprogrammet trots fru Lillemors många påhitt började ta fast form, inträffade en pinsam liten händelse, som under några timmar tycktes omintetgöra resplanen. Den unge prästkandidaten Folke, vars beundran för Caroline tagit sig uttryck i frieri till Sanna-Sanna, hade återvänt till Ekersta och eftersom han likvisst alltjämt bar flickans ring och hon hans fann han lämpligt förnya sitt frieri.
Åter blev Sanna upprörd men på ett annat sätt. Kanske hade ynglingen vunnit av att betraktas på avstånd, kanske hade flickan smittats av sin systers bröllopsfeber, hur som helst - hon mottog anbudet med ett varmare intresse. Hon bjöd ynglingen taga plats i en berså, varefter hon uppsökte modern i vävkammaren. För tjänsteflickornas kull förflyttade de sig in i salen. På andra sidan förstugan med båda dörrarna mellan salen och kontoret öppna satt Längsäll vid sina räkenskaper.
Flickan berättade raskt vad som ånyo inträffat och att hon denna gång kände sig mera benägen att giva jaord. Fru Lillemor blev närmast förargad. Vad var nu det här för ett sätt? I våras hade hon själv på Sannas begäran givit korgen och nu, när de vidlyftiga resplanerna stadgats, ville hon förlova sig? Var det hennes avsikt att blott göra en kort visit hos Jonathan Borck? Nå, låt gå för det. Men det var i alla fall ett oförlåtligt lättsinne att så ändra sig i en så viktig sak. Sanna-Sanna betraktade modern; och hur milda flickans ögon än plägade vara, hade de nu fått något bakslugt och elakt i blicken. Hon sa:
Kallar mamma det lättsinnigt att följa hjärtats röst? Det trodde jag verkligen inte.
Längsäll hörde de båda rösternas skärpa och reste sig långsamt, med tankarna alltjämt fasthängande vid räkenskaperna. Vad kan det nu vara? mumlade han för sig själv. Fru Lillemor hörde honom nalkas och skyndade säga:
Hjärtats röst och hjärtats nyck är inte samma sak. Men nu låter vi det där svamlet vara. Vill du inte resa så stanna. Jag är bara förvånad och skrämd av din ständiga nyckfullhet. Hela sommaren har du ju gått och glatt dig åt färden -
Är det nu ändringar igen? muttrade Längsäll och stannade suckande vid salens tröskel. Sanna-Sanna låtsades inte märka honom utan vände sig alltjämt till modern sägande eftertänksamt:
Jo. Visst har mamma rätt i det. Jag har glatt mig mycket åt resan. Men ju mer jag tänker på saken, desto tveksammare blir jag. Naturligtvis kommer jag att vara femte hjulet under vagnen - eller tredje rättare sagt. De där båda nygifta turturduvorna kommer inte att få mycket tid över för mig och det kan man inte heller begära. Men då blir jag alldeles ensam med den där onkeln som just ingen känner, åtminstone inte jag. Vem vet, hur han blir emot mig?
Å, snäll - snäll - snäll, mumlade Längsäll milt lugnande.
Men Sanna låtsades alltjämt inte om hans närvaro. Hon fortsatte:
Och vad kan jag egentligen ställa för krav på hans godhet? Eller - om vi ser saken från motsatta sidan - vad har han för rättigheter över mig? Här låter han helt enkelt hälsa att han vill ha mig till sig. Med vad rätt?
Fru Lillemor hade nu liksom vid det allvarliga samtalet med mannen fått en gulbrun ansiktsfärg - ett symtom av den svåra sjukdom som redan stämplat henne. Hon talade lugnt men med ganska stark stämma:
Kära barn, varken han eller jag eller Längsäll har någon rätt över dig. Jo, Längsäll har verkligen mycket stora anspråk på din tacksamhet eftersom det är han, som klätt och fött dig i all sin dar.
Nå, det är väl ändå en skyldighet - mumlade flickan.
Tig, formligen röt fru Lillemor och stampade i golvet. Han har inga skyldigheter mot dig. Vad du fått har varit rena nåden -
Plötsligt började hon rusa av och an i salen, med ögonen uppspärrade, pannan rynkad, händerna lyftade som till slag. Hon slog också, hårt och skoningslöst, sig själv i ansiktet. Men lika hastigt som det flammat upp svann under trycket av hennes viljestyrka detta delvis rent patologiska raseri och hon sa ännu flämtande men lugnt:
Jag vet inte, vad vi pratar för mycket strunt om rätt och rättigheter? Den ende som har rätt över dig är du själv och Längsäll och jag hoppas bara att du måtte använda den dig själv till gagn och oss till glädje.
Oberörd av vredesutbrottet funderade Sanna-Sanna några ögonblick, varpå hon yttrade minst lika lugn som modern:
Tja. Jag får väl gå ut och tala med människan en gång till så får jag höra, hur landet ligger.
Hon lämnade rummet för att uppsöka "människan", friaren som väntade tåligt i bersån. Under hela det lilla uppträdet hade fader Längsäll stått med sänkt huvud, skuldran lutad mot dörrposten. Liksom de båda kvinnorna icke ägnade honom någon uppmärksamhet, så ägnade han ej dem. Då Sanna gått, återvände han till kontoret, stillsam utan ord.
Efter en stund kom Sanna tillbaka; hon slängde lite vårdslöst med armar och ben just som en jänta den där vill gälla för ung och bekymmerslös. Hon sa till modern:
Ja, nu har jag givit honom korgen nummer två. Han blev lite snopen fast inte så svårt. Nej, det är nog bäst att jag följer vår plan och reser. Vem vet - jag blir kanske rik där borta. Då blir bums mina påhitt behagliga infall i stället för här vidriga nycker. Jag kanske gifter mig med rike onkel Jonathan - jag ser ingenting som kan hindra oss från det, ifall lusten faller på. Eller hur, mamma?
Modern, som stått med blicken sänkt, lyfte den nu och granskade betänksamt flickans spotska ansikte. Hon sa:
Nå ja, om ingenting annat hindrar, så hindrar väl hans ålder. Han är ju gammal nog att vara din far.
Ja tänk, det anade jag, inföll Sanna-Sanna. Jag menar att han är gammal nog att vara min far.
Den pinsamma ordväxlingen var över. Samma afton skrev fru Lillemor det brev som Abel Rush oöppnat lämnat Jac Tracbac.
