- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

16 Människan dör, hennes handling lever

Lillemors brev till Jac Tracbac, i sin ungdom kallad Jonathan Borck, överlämnades som vi redan vet, till Jac dagen före olyckshändelsen i gymnastikhallen. Brevet löd som följer:

Jonathan!

Enligt din önskan sänder jag till ditt hem Sanna, när tidpunkten blir lämplig, troligen om någon månad men kanske först senare - det kommer att bestämmas av tiden för bröllopet.

Att jag sänder henne har ingenting att skaffa med din ömkliga klagan över ensamhet. Den lämnar mig likgiltig. För resten antar jag att en så stor man som du har tillräckligt med beundrare och beundrarinnor att hålla dig sällskap. Jag sänder henne uteslutande därför att du med din rikedom har betydligt större möjlighet att sörja för hennes framtid än vad jag har. Dessutom vet jag, att du blir snäll mot henne. Det är det enda lovord jag kan ge dig, men i detta hänseende är det ju till fyllest.

Jag ville ge dig några upplysningar rörande hennes karaktär. Du måste först och främst lära dig inse att hon är mycket impulsiv och att hon knappast kan behandlas som en så kallad vardagsmänniska. Hennes lynne är i allmänhet livligt och vänligt, men hon har ock tider av djup nedslagenhet. Då kan hon även vara rentut sagt elak särdeles i småsaker. Det gäller då att behandla henne med både fasthet och mildhet - men jag tror att mildheten i varje fall bör vara övervägande. Så anser ock Längsäll, som i det stora hela torde förstå henne bättre än jag. Hans åsikt är, att flickans kantigheter är beroende av hennes ringa tilltro till sig själv. Jag vill säga dig att hon stundom - likväl sällan - uppträder så, som vore hon, icke högfärdsgalen men näst intill. Emellertid säger Längsäll att detta just kommer sig av hennes låga tankar om sig själv, hennes överdrivna ödmjukhet så till sägandes, och denna ödmjukhet måste hon då motarbeta genom ett trotsigt och ibland egenkärt uppträdande. Så säger åtminstone Längsäll och jag tror han har rätt ty jag har själv mångfaldiga gånger märkt att man vid dylika tillfällen kommer längst med mildhet. Strax blir hon då blid som en riktig guds ängel. Detta är för dig en mycket viktig sak att tänka på, eftersom det ofta kräver en viss självövervinnelse, tålamod och eftertanke. Man måste ju behandla envar efter dess inre funtning - så säger Längsäll och han har nog rätt.

Jag vill säga dig att hon är rätt misstänksam, vilket ofta vållar bekymmer. Hon tror att hon blir sedd över axeln och utsatt för drift. Du måste vara mycket försiktig när du skämtar med henne och i övrigt i ditt sätt att uppträda mot henne så att du inte väcker denna misstänksamhet. Hon har ett uttryck som hon ofta använder: Det anade jag. Då kan man nästan alltid vara säker att hennes misstänksamhet är med i spelet och då bör man helst säga: nå, vad är det nu för dumheter du funderar på? - eller liknande fast naturligtvis en smula raljerande. Längsäll brukar som oftast det sättet och faktum är att han alltid lyckas. Då talar hon om sin misstanke och man raljerar bort den, ifall den råkar vara alltför tokig eller ock framför man saktmodigt förnuftiga och allvarliga tankar. Då skall du märka att det är alldeles som om man löste upp en hårdknut. Hon blir genast så mjuk och god.

Ja, nu är det redan sent och postväskan går tidigt i morgon. Jag har gett dig några antydningar om hennes karaktär. Mycket kunde och borde naturligtvis tilläggas, men du får ju själv se till att du lär dig förstå flickan så gott du kan. Någon elak människa i vanlig bemärkelse är du väl knappast och i det här hänseendet skall du väl ock mäkta visa prov på en smula pliktkänsla.

Alltså har jag nu skrivit om Sanna-Sanna. Beträffande hennes hälsa som tidvis inte är god, har jag givit Benbé utförliga föreskrifter, jag har författat en hel katkes, hälsokatkes så till sägandes. Den kan ni för resten ha gott av att läsa hela bunten - en gammal lantpatronessa som jag samlar en del erfarenhet under årens lopp.

Slutligen vill jag skriva några rader om oss själva.

När Benjamin framförde din hälsning beträffande flickan, var min första tanke eller lättare känsla en häpnad över din egoism, din fräckhet, din låghet. Alltså - nådig herrn började känna sig ensam - då fick alla hänsyn vika. Så stor lumpenhet hade jag inte tilltrott dig. Men saken fick vara som den var - jag måste överväga, vad som kunde vara bäst för flickan och därvid fick det och får det bero. Jag har under alla dessa år ägnat dig få tankar och det bör du finna rätt naturligt. Dessa sista händelser har ju likvisst tvingat mig att tänka på vad du betytt och betyder för mig. Öppnar man en gång på gömsel- och glömsellådan så finner man åtskilligt. Jag känner dig som en böld på min kropp, ett äckel i mitt hjärta, en avsky i min själ, en skam, en smuts för min heder i livet och min hågkomst i döden. Håll till godo, vi halverar.

Du sa mig en gång, då jag kände förebråelser, du sa att jag borde tro på Gud. Det gjorde jag inte då, men jag har lärt mig tro.

Jag tror på hämndens gud, ty jag har sett honom, hört honom och tagit i honom. Och jag vill säga dig en sak - med dödens sveda redan i min sjuka kropp bekänner jag: på himlen tror jag ej, på barmhärtighet ej, men jag tror på de eviga straffen. Ty nu när jag ej har särdeles lång tid kvar att leva, vet jag att jag skall leva evinnerligen.

Undertecknat.

Lillemor Borck.

Jac Tracbac läste detta brev åtskilliga gånger, den aftonen. Först skumläste han i hast, fiken efter underrättelser om de ungas resa. Därom stod inte mycket och det lilla som sades styrkte honom blott i misstaget beträffande bröllopet - om Caroline nämndes ej ett ord, alltså var Sanna bruden. Vid en andra och mera grundlig genomläsning av den långa episteln gladde han sig åt alla de goda råd och vinkar, som gavs beträffande flickans karaktär och behandling. Han fylldes av en öm glädje och stolthet över det ansvar som pålades honom och han utbrast, gång efter annan - där han vandrade ensam i "farmorsrummen": Å, min käraste lilla Lillemor, lita på mig - å, jag förstår nog lika bra som Längsäll - å, jag är inte dum - lita på mig min käraste lilla Lillemor.

Det kan tyckas underligt att han efter att ha genomläst de bittra rader, som rörde honom personligen, kallade brevskriverskan min käraste lilla Lillemor. I själva verket hade han ännu efter andra genomläsningen knappast någon uppfattning av dessa raders innebörd. Han slog dövörat till, kan man säga, eller blev blind på båda ögonen. Det första som väckte hans särskilda uppmärksamhet och undran var själva underskriften: Lillemor Borck. Den gången han kände henne hette hon redan Lillemor Längsäll och hon hette så ännu - varför då teckna sig Borck? Han skulle grubbla över denna lilla omständighet så länge han levde utan att komma till förklaring. Den var dock mycket enkel; den samvetssjuka kvinnan skämdes att underteckna sitt brev med mannens namn. Det fick icke missbrukas. Hon nämnde det desto oftare då det gällde att på ett eller annat sätt betyga hans orubbliga auktoritet. Men hon undertecknade sig Borck. Borckar var de båda, skribenten och adressaten - var så god! - låt oss halvera äran.

Grubblet över denna omständighet drev honom att verkligen fatta och fastna i de förfärliga ord och anklagelser som var riktade mot honom själv eller rättare mot dem båda. Han sökte likväl slå dem ifrån sig i det han mumlade (strykande sig över den svettiga pannan med brevet): Det verkligt sorgliga i den här saken är, att hon tycks vara sjuk. Hon skriver om döden, plågor och sin korta livstid. Men vad fattas henne då? Hur ska jag kunna veta det och även om jag visste - vad skulle jag kunna göra för henne? Egentligen är det mindre vackert av henne att oroa mig, då jag ändå står maktlös.

Han tillade hastigt: Jag menar inte mindre vackert, jag menar mindre välbetänkt. Av Lillemor.

Som han sagt de orden trängde pilen helt genom det bräckliga pansar av på måfå gripna tankar varmed han sökt skydda sig. Skyddet hade fördröjt men icke lindrat plågan. Han tog nästan ett språng, tryckte hårt samman armarna över bröstet och hukade sig ned. Den rent kroppsliga reaktionen gick över lika hastigt som den kommit. Han tittade åter på brevet och sa i det han betänksam skakade på huvudet: Det är en farlig sak, helt enkelt. Ett sånt här brev skrivet så här - det är helt enkelt utmärkt farligt.

Han slängde brevet på sitt pojkskrivbord, samma bord som pryddes av farmors lov i grov felstavning. Åter stökade han orolig omkring i rummen, som om han inte kunde lämna dem förrän han vidtagit någon åtgärd beträffande brevet. Han stannade ibland och tittade på det, kände på det, mumlade: Sånt här är faktiskt utmärkt farligt, ska jag säga. Och särskilt farligt för såna som gör konster -

Därmed åsyftade han sig själv i egenskap av clown. De, som sedermera skulle tillvita den berömda Jac Tracbac sinnessjukdom, borde emellertid ha lyssnat till hans soliloquium rörande det skrämmande beklämmande brevet. Han sa: Hur ska jag göra? Jag tror att jag för bättre minnes skull åter läser igenom det, som angår flickan. Därefter bränner jag brevet. Ty - nu hoppas jag visserligen att jag någorlunda kommit över den chock, som det berett mig - men antag att jag lägger brevet i någon låda, att jag så småningom glömmer det och att jag så plötsligt en vacker dag återfinner det med all dess grymhet - vem vet hur det då går? Kanske finner jag det en dag då jag är särskilt nedstämd eller upprörd? Då kan det rentav bli farligt för mitt nervsystem. Eller tänk om jag finner det en dag, då jag skall uppträda? Med mitt labila lynne blir det helt enkelt stora kraschen. Nej, låt oss bränna! Det är säkrast, det är utmärkt.

Visserligen kan man ur detta resonemang utläsa just verkan av ett labilt lynne, ett ostadigt själsliv men på samma gång så stor och klar sjukdomsinsikt att det ena kan ta ut det andra. Dessutom stannade han icke vid brännbeslutet och det resonemang som några minuter senare - han hade just förberett bränningen - kom honom att avstå därifrån var ej mindre klart och rådigt. Han sa till sig själv:

Nej. Jag har trots allt redan tagit mig för djupt av det här. Det tjänar ingenting till att möta faran som strutsen - med slutna ögon. Möjligen kommer jag att glömma brevets ordalydelse, men jag glömmer ej stunden, då jag fick det, ej heller min smärta och skam. Då desto värre om jag ej har brevet. Jag kommer att grubbla, jag kommer att fråga mig i oändlighet: Hur skrev hon? Hur uttryckte hon sig? Kanske menade hon inte så illa, som jag trodde? Med mera sådant. Nej, brevet skall gömmas. Hur pinsamt det än är, råkar det likvisst vara ett av mina livsdokument. Därmed nog.

Han överlade var han borde gömma det. Det närmaste gömslet var också det bästa - lådan i hans gamla skrivbord. Den var försedd med ett enkelt lås och begagnades icke. Tracbac stoppade ned brevet, stängde lådan och stack nyckeln i västfickan. När han det gjort erfor han det något bedrägliga sinneslugn som brukar inträda efter en begravning. Nu är det över. Emellertid märkte både han själv och hans omgivning att hans nerver var i olag. Som redan nämnts frågade honom Abel Rush samma afton om brevet krävde svar. Jac svarade rätt lugnt: Det är ett brev som jag vill vara ensam om. - Rush, som uppmärksamt betraktade honom, sa då likgiltigt: Ni har fått ett märke i pannan, Jac. - Ett märke i pannan? upprepade Jac tankspritt, tog fram sin fickspegel och granskade. Där fanns mycket riktigt ett märke men det dröjde några sekunder innan han förstod, vad det var. Det var helt enkelt ett par små bläckfläckar som han fått då han förde brevet till sin svettiga panna. Hans ångest och Lillemors hade blandats. Plötsligt uppträdde han på ett sätt som Abel Rush inte förstod och omöjligt kunde förstå: clownen gick emot honom komiskt grimaserande och viskade: Akta sig han, lille Abel, akta sig noga för storebror. Ser han inte vad jag har i pannan? Det är ju det beryktade Kainsmärket.

För Rush måste ju uttrycket tyckas sinneslöst. För Jac som nyss fått brevet - figurligt talat - slungat mot sin panna var det en makaber men fullt redig tankelek. Episoden skulle emellertid anföras som ett bevis för Tracbacs sjukliga sinnestillstånd. Människan vet mycket lite om sin granne och gör klokast i att döma honom så sällan och så ödmjukt som möjligt. Konsten är svår men bör läras.

Vidare hyste Tracbacs närmaste omgivning en viss misstro mot hans upprepade försäkran att fallet från trapetsen skulle ha varit en ren olyckshändelse. Man kan med skäl fråga: vad är egentligen "en ren olyckshändelse"? Även om den ter sig som resultatet av en "olycklig slump" torde man även i dessa fall mången gång kunna framleta psykiska orsaker. Beträffande orsaken till Tracbacs störtande är kedjan av ödesdigra omständigheter lätt funnen. Fru Lillemors brev hade trängt honom djupare i sinnet än han själv trodde. Natten tillbragte han i grubbel, huruvida hon hade rätt till sitt fullständiga och grymma fördömande. Han stiger upp med sömnlöshetens förrädiska, dolskt dolda skälva i kroppen. Han går som vanligt till sin morgongymnastik men hans sinnesstämning är ingalunda den vanliga. Han är på en gång trotsig och nedslagen som en pojke, den där harmas över en orättvis eller åtminstone onödigt hård aga. Som en pojke reagerar han också mot denna hårdhet, han vill riktigt "visa sig på styva linan" (åtminstone inför sig själv) och skulle en olycka naturligtvis "mot förmodan" hända, nå ja, då kunde det vara en viss person väl unnat att hon aldrig skulle få tillfälle gottgöra sin orättvisa. På trots alltså sätter han trapetsen i högsta läge, vilket givetvis var onödigt för en vanlig gymnastisk övning, samt underlåter vidtaga några säkerhetsåtgärder. Hans naiva förklaring att han mot vanan stängt barnen ute för att inte till äventyrs krossa skallen på någon av dem visar tydligt att möjligheten av en svår olyckshändelse ingalunda var honom främmande

Den "rena slumpen" visar sig vara ett direkt resultat av brevet och bakom brevet kan vi utan svårighet följa orsakskedjan tillbaka till dagen då den unge Jonathan Borck och Lillemor Längsäll möttes på Sanna. En handling av betydelse dör aldrig, den följer oss livet igenom och den överlever oss.

En annan punkt i Tracbacs förklaring av olyckshändelsen förtjänar uppmärksamhet. Han sade sig ha haft en vision av "den där mannen, som jag hängde" och denna skrämmande vision hade givit honom svindel. Den åsyftade händelsen var följande:

För cirka tjugufem år sedan hade Jac Tracbac redan så gott anseende som akrobatclown att han kunde räknas som prima kraft. Likväl hade namnet ingalunda den guldvikt och triumfklang det sedermera skulle få. Vid den tiden arbetade han i ett ambulerande sällskap samman med en partner, även han akrobatclown. Hans förnamn var Mac och då de båda herrarna naturligtvis uppträdde som "bröder" för att inte säga tvillingbröder sammandrogs de båda namnen Mac Tracbac och Jac Tracbac till den lustiga ljudhackelsen - Mactracjacbac. Emellertid motsvarades denna enighet i namnet icke av någon särdeles enighet i sinnelaget. De båda unga kumpanerna hyste tvärtom en rätt stor motvilja för varandra, vilket naturligtvis ej hindrade att de i bådas välförstådda intresse drog jämnt i arbetet.

Av dessa båda parhästar var Mac den skickligaste akrobaten. Jac åter den fyndigaste och tokigaste clownen - följaktligen föll den svåraste akrobatiken på Macs lott under det att Jac huvudsakligast fick hålla målron och skrattsalvorna vid makt. Misstämningen mellan de båda kamraterna växte emellertid och de beslöt upplösa "brödraskapet" nästa säsong. Orsaken var den att Jac blandade sig i kamratens arbete - visserligen av puraste välvilja. Den ovanligt djärve, smidige och styvsinte Mac ville även på dödshöjd arbeta utan lina. Jac åter, nervös, sjukligt lättskrämd, tålde icke se sin kamrat så oförväget leka med döden - han fordrade att kamraten i de farligaste numren skulle vara försedd med säkerhetslina och gjorde själv upp konstruktionen med en kraftig stålfjäder som svikt. Mac vägrade att använda den. De tvistade sinsemellan, de tvistade med direktionen, som ställde sig än på den enes, än på den andres sida. Slutligen framkastade Mac föraktligt en förmodan att denna säkerhetsåtgärd blott skulle minska hans egen popularitet och därför öka kamratens.

Denna infama och orättvisa beskyllning gjorde Jac ursinnig. Han gick till polismästaren i den stad, där man för tillfället uppträdde, och påpekade att vissa av Macs nummer var absolut livsfarliga utan lina. Polismästaren gjorde genast slag i saken: akrobaten Mac ålades att i det och det numret använda lina. Jac hade segrat, naturligtvis till stor förargelse för Mac. Utan att bry sig därom övervakade Jac själv linans tillverkning och fordrade främst att stålsvikten skulle vara så kraftig som möjligt.

Olyckan inträffade ett par dar efteråt och linan hade icke ens på allvar prövats. Mac skulle göra ett språng mellan tvenne fasta trapetser och i språnget göra två eller tre volter. I första volten drogs linan för långt ut, i den andra öglade den sig kring akrobatens hals och den tredje fullbordades i nästan rakt fall nedåt. Några ögonblick dinglade akrobaten i luften med knäckt hals. Nästan omedelbart brast linan vid takvalsen och den döde föll till golvet. Om stålsvikten varit väsentligt vekare och smidigare är det möjligt att händelsen fått oskyldigare följder.

De påpassliga cirkusbetjänterna bar snabbt ut den döde. Från publiken gick ett samfällt skri, ett mäktigt sorl.

Redan sprang man upp från sina platser. Men plötsligt stillnade de skrämda. Vad gjorde han där nere på arenan, den andre clownen? Först stod han några ögonblick stilla med huvudet tillbakalutat, munnen öppen, händerna sakta krafsande över sitt huvud, famlande som om han velat uppfånga sin partner ur luften. Därpå gick han framåtböjd långsamt till den plats, där den nu bortburna kroppen slagit en grop i sågspånen. Han stirrade på gropen och gjorde även nu några famlande handrörelser som om han sökt den bortburne. Vad skulle nu det betyda? Var numret inte slut? Hade ingen olycka skett? Var det hela blott ett av dessa farliga tricks varmed cirkuskonsten söker sätta nerverna i dallring?

Direktören, som ängsligt iakttagit publikens hållning, väl vetande att en starkt upprörd folkmassas handlingar är fullständigt oberäkneliga, uppfattade snabbt orsaken till den plötsliga stiltjen och förstod att kallblodigt utnyttja den. Han sprang fram till clownen som i golvets sågspån tycktes söka sin förolyckade kamrat, slog honom på skuldran och ropade godmodigt: Hallå Jac, vad står du här och drumlar för? Nu är det din tur att visa vad du kan! - Tillade i en hetsig viskning: Slå volt! Gör vad du vill! Skratta! Skrik!

Clownen stirrade på honom, några ögonblick stum. Han kunde efteråt aldrig klargöra för sig, hur mycket han i den stunden uppfattat av tilldragelsen. Hans uppfattning var dock säkerligen ytterst oklar och då nu direktören uppmanade honom att spela vidare, tog han det som ett tecken att blott ett mindre missöde inträffat. Han uppgav därför ett väldigt och verkligt clownskrän, en blandning av den halvt omedvetna skräck, han erfor, och det skratt som måste vridas fram., Han gjorde kullerbyttor, hjulade sicksack kors och tvärs över arenan, klättrade snabbt upp i trapetsen och gjorde med ett dödsskrän ett hopp, vida farligare än det, som kostat kamraten livet. Hans upphetsade hjärna gav hela hans kropp en sprittande smidighet, som han aldrig förr uppnått.

Plötsligt stod det alldeles klart för honom, vad som hänt. Han gick med nedböjt huvud mot utgången, men direktören kastade sig över honom, örfilade honom, ropade, mera, mera, late Jac. Publiken röt fram sitt bifall. Den trodde sig nu helt och hållet på den säkra sidan. Det hela måste vara en hemsk men pirrande och sällsport skickligt utförd sketch. Helt visst skulle man inom några ögonblick se de båda kamraterna i nytt samarbete. Och Jac gjorde nya konster, publikens skrän jagade upp honom till yttersta grad. Han formligen studsade fram med krökta knän över arenan och utmed barriären. Han bet och rev i luften som en ursinnig apa. Han röt: Tig, fördömda släkte! Tig, ni onda andar! En människa är död, hör ni inte - död! Men publiken hörde ingenting annat än sitt eget svallande skratt och jubel. Plötsligt gjorde clownen ett skutt och föll raklång på ryggen. Och nu först förstod publiken helt, hur rätt den uppfattat saken. Det var ett praktfullt spännande och roande nummer.

På en vink av direktören bar betjänterna ut den nu fallne lika snabbt som nyss hans kamrat. Emellertid började publiken bli häpen, orolig, missnöjd att inte de båda konstnärerna besvarade den alltjämt stormande hyllningen. Visslingar, hyssningar, ett ursinnigt stampande bröts med applåderna. Åter inträdde den kallblodige direktören, det blev strax tyst och sirligt bugande yttrade denne fulländade eller fullfjädrade direktör: Mina damer och herrar, vi är djupt rörda av edert bifall. Tyvärr har den ene brodern drabbats av överansträngning och kan icke personligen mottaga den vackra hyllningen. Under sådana omständigheter anser den andre det riktigast mot sin partner att icke heller han personligen framträder.

Den där överansträngningen föreföll visserligen publiken något mystisk men den visste ju inte ens vem av bröderna, som drabbats av "överansträngning". Emellertid fann de detta utslag av takt och broderskärlek tilltalande. Bravorop och en stark men sansad applåd kvitterade direktörens meddelande och nästa nummer utropades.

För resten var det fullkomligt riktigt att ingen av bröderna kunde infinna sig. Den ene låg på en gammal schaggsoffa, den andre satt bredvid honom och strök sin kamrat och trätobroder då och då över kinden. Ibland slog han ut med händerna och vred huvudet åt höger och vänster som om han velat säga: Ja, mina damer och herrar, så här kan det verkligen hända, när det vill sig illa. Vem rår för det? - En läkare som i all hast tillkallats för att konstatera dödsfallet, vände nu sin uppmärksamhet mot den andre clownen. Han tyckte inte om hans min och nästan utan att Jac märkte åtgärden gav han honom en kraftig spruta morfin. Redan halvsovande fördes han till sitt logi.

Tracbacs nervhälsa tycktes till en början fullständigt undergrävd. Efter några månaders vistelse på en klinik blev han likväl så pass återställd att han kunde resa till en kurort i Florida för att fortsätta vilan. Här uppsöktes han av direktören, som föreslog nytt kontrakt. Han sa: Ni var så storartad den där sorgliga kvällen, att jag själv knappt kunde hålla händerna stilla. - Nå ja, svarade Jac trumpet, det är ju möjligt. Men sånt presterar jag inte med mindre jag är skrämd och förtvivlad. - Nå, då får vi väl se till att skrämma er då, skämtade direktören. Ur skämtet uppväxte emellertid Jac Tracbacrepertoaren med dess i olika former återkommande skrämselinslag.

Första uppträdandet skedde i samma stad där olyckan inträffat. Frågan var, om publiken nu skulle uppfatta Tracbacs uppträdande vid olyckstillfället som "beundransvärd själsnärvaro" eller "avskyvärd råhet". Som vi vet var det varken det ena eller det andra men så lite vet vi i allmänhet om ting, dem vi beundrar eller klandrar att utslaget kan bli ungefär vad som helst.

Utslaget blev gynnsamt och den ödesdigra staden kan kallas den Tracbacska storhetens vagga. Denna omständighet och minnet, visionen av kamratens död plågade clownen där han nu - tjugu år senare - låg på sin soffa med spjälat ben och klottrade ned något, som Siv trodde vara hans memoarer. Kamraten och trätobrodern från fordom hade genom sin död betalt Jacs storhet i förskott, han var i själva verket upphovet till den berömda Tracbackomedin. Några år efter hans triumfala come back på arenan hade publiken döpt honom till Clown Skräck. Själv betraktade han sig alltjämt som partner till den döde. Han sa: Stackars Mac fick aldrig tillfälle att upplösa kompanjonskapet. Jag hindrade honom. - Han lät efterforska kamratens släkt men lyckades blott uppspåra en gammal moster eller faster. Gumman fick en vacker pension men det visade sig snart att hon var en bedragerska och ingalunda i släkt med den döde. Tracbac ryckte på axlarna, sa: Kan jag hjälpa att stackars Mac blott efterlämnar en bedragerska. Betala ut pensionen. Det är minsann långtifrån roligt att vara oärlig - hon kan behöva en liten uppmuntran, stackare. Hedern är sin egen belöning.

Det stackars av ödet förföljda syndikatet fortsatte att oroa sig. En dag infann sig herrarna i samlad trupp och framlade några jämrande frågor: Jac vinkade med sitt lilla skrivhäfte och sa med viktig min: Se här - min sketch är i det närmaste färdig. - Man jublade men en viss oro låg på jublets botten. Slutligen yttrade mr Adam förläget: Jag vill inte besvära dig - men hur många medspelare behöver du? - Clownen såg helt finurlig ut, när han svarade: Jämnt så många som lokalen rymmer. - Å verkligen, mumlade mr Judah och suckade över kostnaden. Jämnt så mycket arenan rymmer? - Mer än så, grinade clownen, jämnt så mycket raderna rymmer. Jag tänker spela med publiken som partner, på arenan blir jag ensam.

Herrarna applåderade livligt och begrep ingenting. Mr Adam tog slutligen mod till sig och sa: Men Jac, i dina sketcher brukar det vanligen ingå ett moment av rädsla, den Tracbacska skräcken. Hur har du egentligen tänkt dig -

Du menar: vem ska skrämma clownen. Enfaldig fråga - min partner naturligtvis - publiken ska skrämma mig. Tror du inte att den kan?

Han skrattade åt herrarnas dumma miner och ropade: Billigt och bra, inte sant? En partner som betalar för sig. Leve publiken som clown!



Project Runeberg, Thu Dec 28 21:49:29 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free