Dess värre var det de stackars syndikatsherrarnas lott att ständigt besvikas. Glädjen över att Tracbac äntligen bestämt sig för en sketch grumlades genast av oro över dess obekanta innehåll. Oron växte snabbt till full förtvivlan. Efter åtskilliga försiktiga påstötningar lät Tracbac sin sekreterare meddela att hans uppträdande helt enkelt skulle bestå i ett ovanligt samtal med publiken. Han ämnade yttra några allmänneliga ord om sitt yrke och därvid söka pigga upp gott folk och få dem att ilskna till. Kort och gott: han ämnade säga publiken sanningen rörande vissa saker.
Säga publiken sanningen? Efter ett kort men intensivt grubbel yttrade mr Adam: Detta måste i Tracbacs eget intresse förhindras. Säga publiken sanningen? Detta är givetvis ett fall just för vår vän Denny. Hans ord som framstående sinnesspecialist blir avgörande. - Ett sammanträde utlystes och O'Henny ombads närvara. Traditionen att sammanträda i grindstugan några steg från clownen bröts denna gång. Man samlades i ett av hotell Ambassadors slutna sällskapsrum.
Doktor O'Henny infann sig fullständigt oveten om det förfärliga, som upprörde dem. Hans vanliga kyla avstack därför mer än vanligt mot deras upphetsning. Själve Abel Rush föreföll orolig och tvehågsen. Mr Adam läste upp Tracbacs meddelande och både stämma och hand skalv. O'Henny smålog.
Nå ja, det där att säga publiken sanningen förefaller ju en smula svagsint. - Just det, just det! skrek herrarna. Doktorn fortfor: Men å andra sidan blir det kanske intressant. Hur som helst blandar jag mig inte i saken. Kanske gör turnén fiasko och både herrarna och Tracbac förlorar en massa pengar. Men jag förlorar ingenting, ty jag personligen är inte så stor idiot att jag satsar stora pengar i en clown. Så att mig rör det inte i ryggen. - Min vän, min vän, kved Judah och knäppte sina tjocka fingrar, ni kan väl hjälpa oss. Han får inte uppträda förrän han kommit på bättre tankar, - Ja, vad ska jag göra åt det? frågade doktorn otåligt. - Ni kan avråda honom, ni kan rädda oss! - Nå ja, sa O'Henny, naturligtvis kan jag göra det. Jag ska ringa upp honom genast.
O'Henny ringde: Tracbac kom till telefon. O'Henny sa: Jac, det är fråga om turnén. Jag är tillsammans med dina herrar och de ber dig uppskjuta den, tills du fått ett annat program. Bliv nu inte rasande, ers nåd. - Men Tracbac blev rasande, han kippade efter andan och skrek: Det vågar de - sen de ett halvt år plågat mig, pinat - Skrik inte, ers höghet, bad doktorn inställsamt, ni spränger telefon. - Denny-Henny, sa nu clownen behärskat, du skall framföra en hälsning till dessa gentlemän: du ska be dem kyssa mig. - Ska ske, ers majestät, svarade doktorn, ringde av och framförde hälsningen.
Den mottogs med tystnad. Herrarna vandrade av och an i dystra funderingar. O'Henny satte sig på skrivbordet, tände en cigarrett och bjöd sin vän Abel en annan. Efter en tämligen lång stund stannade den vördnadsvärde senatorn mr Adam framför doktorn och yttrade:
Denny, min gosse, jag har alltid satt det största värde på dig. Nu vill jag be dig göra oss en tjänst. Det är under nuvarande förhållanden nödvändigt att turnén inhiberas inte blott för oss utan ännu mer för Tracbac. Du har vid några tillfällen yttrat en önskan att under någon tid ha vår gemensamme vän på din privatklinik. - Det stämmer, medgav doktorn livligt. Gott, fortsatte senatorn med pondus, nu tror jag att rätta stunden är inne för en dylik åtgärd. Vår väns egenheter har på senare tider tagit oroande former. Till exempel -
Han anförde ett halvt dussin exempel av olika art och de andra herrarna anförde pratande i munnen på varandra ytterligare ett halvt dussin. Till sist frågade doktorn: Vad vill ni egentligen? Att jag skulle spärra in Jac på min klinik och behålla honom där tills han blir lite förnuftigare. - Just det, just det, ropade de enfaldiga stackarna i extatisk ton.
Nå ja, det vore ju inte så svårt, återtog O'Henny, men jag gör mig bara den frågan: Vem kommer sen att styra kliniken? Blir det jag eller blir det patienten Tracbac. Jag misstänker nästan att det bleve Jac. Och det.vore förbaskat dumt. Ty jag kan styra min klinik men jag kan inte styra Tracbac och han åter kan inte styra min klinik men han kan styra Tracbac åtminstone bättre än någon annan. Där ser ni vad ni kommer med för nonsens. Förskona mig!
Men i sin blinda iver skonade de honom icke. Mr Adam lade sin onekligen välljudande senatorsstämma någonstans i mellangärdet och yttrade:
Denny, jag måste be dig tänka på din plikt som läkare. Tracbac är faktiskt i behov av vård.
Den unge mannen stannade bredbent, hans huvud sänktes och skuldrorna höjdes i några tunga andedrag, hans vackra, elaka ögon glittrade rovlystet, han yttrade i det han andades genom sammanknipna näsborrar:
Min plikt? Om jag gjorde min plikt som människa, skulle jag spärra in er, mina herrar, eftersom ni retat mig nog. Men jag skulle inte sända er till sjukhus - å nej, ni behöver ingen vård. Jag skulle spärra in er på Sing-Sing och det är möjligt att jag gör.
Va - va - va - skrek mr Adam, bölade mr Cow, pep mr Pech, alla tre ursinniga. Blott den ängslige lille Judah stack bönfallande ut sina tjocka händer och sa: På Sing-Sing? Ja, men vad har jag gjort?
Vad ni och de andra herrarna har gjort, svarade O'Henny med vinande förakt i rösten. Vad ni har gjort det angår mig inte. Men ni är väl inte så dum, lille Judah, att ni tror det skulle vålla mig någon svårighet att få er hela bunten till det där stället. Det skulle bli en kanske kostsam men mycket kort process.
Han vände dem ryggen. Alla tre herrarna tuggade luft och saliv men svarade icke. De hade plötsligt erinrat sig att den där unge mannen, som nu så grovt förolämpat dem, var yngste bror och allsmäktig favorit till en magnat vars rikedom uppskattades till mer än två milliarder och att han själv ägde en fond av hänsynslöshet, som översteg all uppskattning. Några minuter stod de stilla som små skrämda lamm. Så började de sakta kvida och bräka. Vad var nu detta för något? Hur hade man blivit så upphetsad? Hur kunde Denny missförstå dem till den grad?
O'Henny ringde på bordsklockan. En hovmästare kom, O'Henny yttrade lugnt: Hovmästare, var god och led ut de där gentlemännen. Som hovmästaren själv ser har de en äcklig uppsyn. Inte sant, de äcklar er?
Tysta som strykrädda hundar slank de tre herrarna ut ur rummet, följda av hovmästaren, som kände doktor O'Henny alltför väl för att erfara någon våldsammare själsskakning. Deras sortie var ömklig och likväl anade de goda herrarna ännu ej att deras saga som starkt guldkantat Tracbacsyndikat redan var dödsdömd.
Vordna ensamma yttrade Abel Rush rätt bittert till sin vän Denny: Du gav kräken ett kok stryk och det är ju inte svårt när man har piska i hand. Men jag skulle också önska att du som läkare kunde göra något för Tracbacs hälsa. Jag börjar tvivla -
Han pekade på pannan och berättade en del händelser som på sistone inträffat, bland annat episoden då clownen pekat på en bläckfläck och kallat den sitt Kainsmärke. Läkaren blev fundersam. Han beställde in lunch åt dem båda och ingen av dem yttrade under måltiden ett ord. När den var slut sa O'Henny:
Låt oss fara ut till honom. Det där med Kainsmärket betyder naturligtvis bara att han går och grubblar över något. Nå ja, även den klokaste kan grubbla över någonting fast jag inte vill kalla det särdeles klokt. Nu har naturligtvis herrarnas påhitt ånyo kastat honom ur jämviktssadeln. Vi får lov att pigga upp honom.
De bilade alltså ut till clownens bungalow. I grinden mötte de - mr Cow, syndikatets högtbetrodde jurist. Mr Cow, som nyss av O'Henny hotats med Sing-Sing, gick nu emot sin skymfare med utsträckt hand och ett brett koleende på de rynkiga läpparna, han sa: Käre O'Henny, jag hoppas att det hädanefter aldrig skall uppstå något missförstånd mellan er och mig. - Utan att låtsas om den framräckta handen, svarade doktorn trumpet: Tron är en god sak så länge den varar. - Vänd till Longfellow sa han barskt i det han med tummen pekade på mr Cows breda rygg: Jag förbjuder er att släppa in den där gynnaren utan mitt eller er husbondes tillstånd. - Negern rullade med ögonen och utbrast: Husbonds tillstånd? Husbond har ju själv skickat efter honom -
De båda unga männen, som ansåg sig vara riktiga ljus i fråga om människokännedom, betraktade nu varandra med ganska enfaldig uppsyn. Mr Cow kallad till Tracbac och återvändande med detta fett strålande anlete - vad kunde det betyda? De begav sig upp till bungalowen och fann husets herre redan i hallen.
Han vände sig till Rush och sa med hycklat medlidande: Min stackars gosse, jag måste meddela dig att du mistat din plats. Men du kan få stanna hos mig personligen. Lönen blir densamma, plus gratifikationer vid fall av gott uppförande.
Nyckfullheten blir väl också densamma? svarade otacksamt Abel Rush. Vem har avskedat mig? Mr Cow kanske?
Ingalunda, svarade clownen milt. Men syndikatet behöver inte längre dina tjänster av den enkla anledning att jag spränger syndikatet. Syndikatet begär sig själv i likvidation vartill det blott behövs en medlems medverkan. Därpå övergår dess enda verkliga aktiva nämligen kontraktet med mig med filmen och med de tjugu städerna automatiskt på mig personligen. Saken kommer att avvecklas mycket hastigt.
Sir, genmälte Rush med skälvande mun, jag har sannerligen inte skäl att prisa syndikatet men jag har varit i dess tjänst och jag ämnar inte låna mig till den manövern. Jag säger er rentut att jag finner den mindre honnett.
Tracbac grinade gott och gnuggade händerna:
Mindre honnett, säger du. Det uttrycket är svagt och gör inte alls full rättvisa åt min fiffighet. Inte heller skulle det falla mig in att använda ett spenabarn som du i den här affärn. Kom ihåg, min gosse, att vill du utföra en dålig handling måste du använda en dålig människa, eljes hugger du dig i tummen. Jag använder mr Cow, som är en verkligt dålig människa. En förrädare rätt och slätt. Dessutom är han syndikatets juridiska själ. Han är den ende som verkligen känner dess invecklade juridiska ställning. Han är mannen att spränga syndikatet. Det kommer att kosta mig några dollars men vad gör det? Jag förtjänar oerhört tvärtom. Kom ihåg, mina unga vänner, att fienden skall alltid angripas inifrån. Krigskostnaden blir minst femtio procent lägre.
Och den lille mannen gick, linkande på sina kryckor visserligen men stoltserande, mellan de båda herrarna, gav dem var sin välvilligt nedlåtande klapp på skuldran och satte näsan i vädret.
O'Henny sa fundersamt:
Planen är inte dum, eftersom den kommer att lyckas. Ni kunde ha blivit en stor monark, Tracbac, eller en stor skurk, vilket kanske kommer på ett ut.
Ingalunda kommer det på ett ut, fnös Tracbac förnärmad å kunglighetens vägnar. Hur som helst så valde jag den gyllene medelvägen mellan kung och skurk - jag blev en stor pajas.
Och han linkade upp till Siv, muntert grinande och gnuggande sina händer, i det han ropade: Åsnan skriar dumt på magra betet, stillsamt mejar husbond feta vetet. - Rush som kände sig smått stukad, ruskade på huvudet och muttrade: Ja, inte vet jag om han är klok, men nog är han slug. - Jag skulle nästan vilja säga motsatsen, skrattade Denny: Inte är han slug men nog är han klok.
Framför dörren till Sivs våning tvärstannade clownen och rodnade starkt. Han bet sig i underläppen, han drog i örsnibbarna, han stirrade framför sig nästan skelande av idel grubbel. I det ögonblicket tedde han sig varken klok eller slug. Hans ärende till Siv var också utomordentligt kinkigt och vi måste tillstå att det helt och hållet övergick den stackars Jacs förstånd.
I själva verket grubblade Siv på samma problem fastän betraktat från motsatt håll. Det gällde Sanna. Hon kunde inte förneka inför sig själv att denna plötsligt uppdykande dotter vallade henne obehag, nästan smärta. Hon kände sig överflödig. Helt naturligt skulle Jac ägna en mycket stor del av det ömma intresse, han var mäktig, åt sin dotter. Den främmande flickan - i sina tankar kallade Siv henne alltid "den främmande flickan" - skulle åtminstone i mångt och mycket ersätta och uttränga Siv, och den melankoliska lilla zigenerskan undgick inte att känna en viss svartsjuka. Att vara skild från Jac, det var en sak och av flera skäl högst förträffligt, men att helt och hållet tappa bort honom det var något annat. Värre än så - hon trodde inte att Jac i längden kunde undvara henne, och denna tro var egentligen hennes enda rikedom. Under hennes vistelser i New York fick hon städse efter någon tid mottaga brev som med vissa variationer hade ungefär denna lydelse: Min kära Siv, det är förvånande längesedan man såg något av ditt ritstift i tidskrifterna eller hörde någon utställning av din konst omtalas. Du vet att jag aldrig smickrar, men jag anser det verkligen brottsligt att försumma en begåvning sådan som din. Naturligtvis är det societetslivet i New York som stjäl all din tid. Jag ber dig verkligen att uppsöka åtminstone för någon tid en stilla plats, där du kan få arbeta i fred. - Siv svarade: Jag antar att den där "stilla platsen" bör sökas vid Stilla havet. Ack, din egoist, Siv snör redan sin ränsel -
Denna "eftergivenhet för Jacs egoism" hade varit särdeles regelbunden men nu hade ju saken kommit i ett annat läge. Siv kände sig nu "mera fri" och denna känsla gjorde henne så munter att hon stundom snyftade med huvudet under huvudkudden. Emellertid ville hon visa sig själv att hon lugnt och klart övervägde sitt och Jacs bästa. Hon sa till honom: Om nu Benbé och hans hustru (att säga Benbés hustru föll lättare på tungan än att säga din dotter) om de i alla fall ska komma hit i höst, så borde de väl vara med om din festliga premiär. Benbé är ju verkligen kolossalt intresserad av allt, som rör dig. Telegrafera, Jac, telegrafera! - Clownen som var purken över de "ungas likgiltighet" lät slutligen förmå sig att telegrafera. Han upplyste kort och gott om ort och tid för premiären. Benbé svarade omgående att de kunde och skulle infinna sig troligen ett par dagar före den utsatta. Ett senare radiogram från båten mälde, att de skulle komma själva premiärdagen .
Det första av dessa båda telegram höll Jac i handen då han nu inträdde i Sivs rum. Siv läste och sa, just som Jac brukade säga: Utmärkt, alldeles utmärkt. - Samtidigt tänkte hon mycket snabbt: Egentligen blir det obehagligt att träffa den där främmande flickan, men jag kan inte lämna Jac genast. Jag måste se att de trivs samman och framför allt måste jag ge flickan några vinkar och råd beträffande Jacs lynne och vanor. Den uppoffringen är jag skyldig honom. Sedan hon det tänkt, sa hon - lugnt fortsättande sitt arbete:
Det ska bli roligt att träffa flickan. Efter premiären kan ju hon och jag resa tillbaka hit, så att jag får sätta henne in i förhållandena här. Efteråt blir jag naturligtvis inte din gäst så ofta och intensivt som hitintills.
Hon tillade leende: Vi är ju i alla fall lagligen skilda, Jac. Noga sett är det ganska opassande att jag bor hos dig - det är visst till och med lagstridigt -
Clownen rodnade ännu häftigare men hans ögon glänste av en glädje som bottnade i lättat hjärta. Han stammade och visste inte, stackare, hur ohjälpligt enfaldig och drumlig han i den stunden var.
Nej, verkligen, Siv? Du har också tänkt på den saken? Det gläder mig! Ty du har nog rätt - och jag måste dela din åsikt - det är inte riktigt passande. För oss - för våra vänner - å - det har ju varit en helt annan sak. De känner vårt förhållande, där finns inte möjlighet till missförstånd. Beträffande Sanna åter förhåller det sig annorlunda. Vilken uppfattning kan hon få? Kanske en skev. Det är givetvis min plikt som far (den stackaren uttalade ordet plikt som om han varit överdomare i staterna eller ärkebiskop i anglikanska kyrkan) det är min plikt att tänka på dylikt. Och jag skall säga dig en sak: vi Borckar är egentligen småborgerliga, gammalmodiga - ja, rentut sagt trångbröstade. Du småler, min flicka - jo visst det - visst är jag ett undantag i släkten. Man kan svårligen kalla mig trångsinnad. Men så är jag ju också en sån där tjohittlahaartist. Sanna däremot - hennes mor är en Borck, hon är sträng -
Han tystnade och stirrade framför sig, han upprepade slött: hon är sträng - mycket sträng - mot sig själv och andra -
Siv skötte stillsamt penseln; han vaknade upp och fortsatte livligt:
Hennes - hennes styvfar är en utomordentligt präktig människa men jag har hört sägas att de där Längsällarna är pietister, en sorts kväkare - du förstår. Alltså, flickan har vuxit upp i ett lantligt hem, där stränga åsikter råder. Jag har grubblat mycket över det där, må du tro. Du kan gärna beklaga mig, ty jag har pinats. Jag har tänkt: Ska jag tala med Siv eller ska jag inte? Kanske hon skulle missförstå mig? Och då har du själv tänkt på samma sak, kanske grubblat över den som jag. Och kommit till samma resultat. Säg sen att det inte är sant som sägs - två hjärtan och en själ! Du är gudomlig, bärnstensöga, du är utmärkt, alldeles utmärkt!
Siv sa:
Rör mig - icke - jag - målar -
För resten, fortsatte clownen förtjust över att upptäcka nya fördelar, för resten trivs du ju mycket bättre i New York. Din eleganta, raffinerade konst hör samman med det glittrande storstadslivet. Här i denna mörka, trista, ensliga bungalow tynar den. Jag har alltid sagt dig, att du främst måste tänka på din konst. Den får ej försummas. Rätt betänkt, tycker jag inte att du bör följa Sanna hit efter premiären. Hon måste ju finna det underligt att se dig uppträda här som värdinna. Hon måste säga sig: Siv och min far har ju varit skilda i många år - detta är ett bra konstigt förhållande.
Du missförstår mig väl ej, avbröt han sin förnumstiga svada med en naivt högtidlig röst, som kunde anstått Sanna-Sannas pastorsadjunkt, du förstår väl att jag - jag aldrig uppfattat eller känt vårt förhållande som någonting skevt. Tvärtom. Å, du vet så väl vad du har betytt för mig. Sådana ting behöver man inte tala om, bör inte. Det är för fint, för sprött att vidröras med klumpiga ord. Men först och främst måste vi tänka på min dotter - där har vi vårt ansvar -
Men käre Jac, avbröt Siv lugnt och småleende, varför spiller du så många ord på detta? Vi är ju alldeles ense om att min närvaro här är olämplig under nuvarande förhållanden -
Under instundande förhållanden, rättade henne clownen med skolmästarmin. Hitintills har den ingalunda varit olämplig - tvärtom - alldeles tvärtom.
Tack för det, smålog Siv. Men lämna mig nu i fred. Jag måste ovillkorligen sluta ditt porträtt innan jag far till New York. Jag tänker sannerligen inte släpa det med mig -
Du borde utställa det på min premiär i foajén, rådde henne clownen med viktig min. Du är opraktisk, mitt barn. Vem ska tänka för dig när jag inte gör det?
Det blir väl alltid råd med det, Jac, genmälte hon lugnt och vinkade adjö. Han gav henne en slängkyss, han lämnade rummet med lättat hjärta. Problemet var löst. Han skulle icke införa sin dotter i en miljö, ett förhållande som den stränga fru Lillemor kunde ha betraktat som olämpligt för sin dotter. Tanken att mista Siv värkte redan dovt i hjärteroten men dövades tills vidare av den stolta tanken - jag är en god far och uppoffrar mig för mitt barn. Och Siv den gudomliga, med vilken änglalik godhet hade hon icke genast gått honom till mötes, anat hans grubbel, lättat hans hjärta!
Han kastade bröd åt änderna som flaxande och skriande nappades om bitarna. Och han sjöng i diskant:
Änglarna som himlen akta, mana oss att träda sakta inom himlens port. Fröjdas väl, de säga, bör ni: men ej klumpigt klampa tör ni, på en helig ort. - Och då änderna fortsatte att kivas, skrek han: Unna gott din nästa, tag först själva det bästa. Dåliga ankor, dåliga karaktärer.
Siv satt orörlig med penseln hängande i den slappa handen. Hon lyssnade slött och trött till Jacs skrovliga och gälla röst. Orden förstod hon inte men klangen. På staffliet framför henne grinade Clown Skräck med stor mun och spasmodiskt rynkade läppar. Hon tyckte att det var han som sjöng
---Några dagar senare reste Tracbac till den stad, där han skulle starta sin turné. Han ville skärskåda lokalen, tala med direktionen etc. etc. - alltsammans fullständigt överflödigt visserligen ifall han inte själv ansett det högst nödvändigt. Man får nämligen inte försumma sina plikter även om andra redan för länge sedan fyllt dem. Han gick runt den kolossala cirkusbyggnaden, Capitolium, nöp sig i båda örspetsarna och anlade en mycket viktig min. Då han inte kunde finna på något särskilt att göra stack han in huvut i portierlogen och frågade hur många platser denna cirkus rymde. Svaret tillfredsställde honom, han sa: Å katten, det blir pengar! - Därpå begav han sig till stadens bästa hotell, Auditorium Annex, beläget i närheten av cirkus. Här utsåg han med omsorg rum åt sig själv, sin dotter och sin förmente måg, Benbé. Sen han det gjort kunde han absolut inte finna på några flera viktiga ärenden och reste hem.
Då Tracbacs bil nådde bungalowen öppnades grinden av Hiawatha. Pojken hoppade upp på fotsteget, ögonvitorna rullade hemskt som på en tragisk skådespelare av gammal, god årgång och han utbrast dovt:
Herrn, herrns fru har rymt!
Vad säger du, pojke? sporde Tracbac häpen.
Pojken visade sina vita tänder. Som alla unga budbärare av viktiga och sorgliga nyheter njöt han hemligen i sitt syndiga barnahjärta och hade svårt att hålla sig för grin. Han upprepade:
Herrns fru har rymt!
Nu kom Longfellow utrusande, slängde unnan pojken och förklarade saken. Han sa:
Det är bara ett skämt, sir. När mrs Siv reste gav hon den där hundvalpen en tiodollarssedel och sa: Nu rymmer jag, kommer aldrig mer igen. Pojken tog både orden och pengarna för kontant, sir, flinade Longfellow stolt över sin ordlek.
Nå, på det sättet, mumlade Tracbac och fortsatte upp till den svarta porten. Hallen med sina barbariskt färgade kistor och sin samling av indianutrustningar föreföll honom kusligt tom och grym som ett övergivet hednatempel. de Grazy mötte honom och bjöd välkommen. Tracbac kände sig skamsen och pinad som en man den där nödgas tala om sin hustrus otro med en utomstående. Han sa buttert:
Siv har rest, hör jag. Sände hon någon hälsning?
de Grazy svarade:
Naturligtvis, hon bad mig hälsa er hjärtligt. Eljes ingenting särskilt. Hon sa att ni redan kände till hennes resa.
Jo visst. Det är klart att jag gjorde, mumlade Tracbac. Jag trodde att hon möjligen hälsat någonting särskilt. Men det är utmärkt, det är utmärkt.
Han började linka omkring i labyrinten, tändande ljus var han gick fram. Han tycktes ha gripits av en passion att tända ljus. Var helst han fann en låga i någon vrå eller korridor, tryckte han på knappen. Han varsnade en av negerbetjänterna släcka ljuset i ett rum, som han redan passerat. Han röt åt honom: Tänd, lymmel! Släcker du en enda lampa i huset, stänger jag in dig bland soporna. - Negern tände och skyndade ut i tjänsteavdelningen för att varna sina medbröder och systrar. De höll av husbonden och betraktade honom som en godhjärtad man men när vreden någon gång föll över honom var han fruktansvärd, bakslug och elak som en apa. En utklädd apa liknade han också där han linkade omkring, stödd på en krycka, grimaserande och muttrande för sig själv: Naturligtvis. Bara jag vände ryggen till. Det är ändå hela tre veckor innan Sanna kommer. Varför kunde hon inte ha stannat till dess. Men hon tänker inte mycket på mig just, ingen kan påstå det. New York lockar. Här finns inga nöjen. Hon vill dansa - tralala -
Han gjorde några piruetter i sin lysande ensamhet och grimaserade ännu värre, då det sjuka benet smärtade. Slutligen kom han under sin ljusbringande vandring till "farmors" rum. Även de upplystes. Han stannade framför sitt skrivbord. Där i lådan låg Lillemors brev. Han hade inte sett det sedan den dag det kom: han hade till och med tappat eller förlagt skrivbordsnyckeln. Men där låg det i alla fall, instängt men fullt livskraftigt och verksamt så till sägandes. Han knackade med hård knoge tre gånger på bordsskivan, han sa beskt:
Du är hård, Lillemor, det är vad du är. Hård och tre gånger hård. Nu har jag offrat Siv för din skull. Gott, gott. Du ger mig Sanna i stället. Utmärkt. Vi halverar, vi halverar. Men hård är du. Utmärkt, alldeles utmärkt.
Som för att protestera mot denna hårdhet och skämma ut den släckte han ljusen i farmorsrummen. Överallt skulle det brinna, men inte där. Brevet kunde få ligga i mörker.
Han mötte Axelsson som på rangliga ben kom emot honom, hotande med fjädervippan. Axelsson lallade: Nathan, du är ett fä. Juden bestal du, din egen farmor bestal du, ljög gjorde du för jämnan och min hund fick dö för din skull. Säg själv, Nathan, är du ett fä? Si att du inte kan neka din fäaktighet -
Usch, fnös Tracbac och gjorde en vid lov kring gubben som stank visky långa vägar.
Ännu sämre till mods tack vare den druckne gubbens vidriga lallande tog han slutligen med en viss bävan sin tillflykt i Sivs rum. Han smög sig in helt modstulen och ändå med en skygg förhoppning att finna någonting tröstande, kanske en brevlapp på skrivbordet eller dylikt. Hur noga - nästan som en detektiv - han än genomletade den lilla våningen, fann han intet. Slutligen stannade han framför det sista porträttet av Clown Skräck. Han betraktade det med obehag och likväl bragte det honom plötsligt en ljusning i lynnet. Han trodde sig förstå att målningen var långtifrån avslutad. Han skrattade, klappade i händerna, utropade: Å nej, min lilla Siv, mig lurar du inte. Skulle du kanske lämna ett sådant verk ofullbordat? Inte. Du kommer tillbaka, va?
---Ett par veckor senare stod Tracbac och Abel Rush på en järnvägsperrong i den stad, där turnén skulle starta. Tracbac andades tungt och stötvis helt enkelt därför att han i sin iver stundtals glömde andas. Han väntade sin dotter. Rush var knappt mindre ivrig. Tåget var fem timmar försenat och om en halvtimme skulle föreställningen börja. Han drog gång efter annan clownen i armen men Jac fräste och slog honom om benen med käppen. Det var ett helt cirkusnummer. Rush sa: Kom i alla händelser ihåg att ni bara hälsar. Ni får ju träffas efteråt. - Tracbac lovade.
Äntligen kom expressen. Tracbac upptäckte nästan genast Benbés runda, glada ansikte i ett fönster. Clownen skrek och viftade med hatten, Benbé skrek tillbaka. Tåget stannade. Tracbac sprang fram till vagnen. En flicka hoppade ner från trappsteget och kom emot honom med framsträckta händer. Hon sa leende: Ja, här är vi nu -
Tracbac bara stirrade. Den flickan, den rödkindade, vackra, sunda, hälsostrålande, leende flickan var alltså hans dotter? Plötsligt brast han i snyftningar. Med darrande händer fattade han flickans, han stammade: Barn, kära barn. - Han vågade inte kyssa henne. - Han nästan kastade sig i famnen på Rush och mumlade: Jag har sett henne. Låt oss skynda. Säg henne att vi träffas efter föreställningen. - Rush var blott alltför angelägen att komma åstad. Han ropade över axeln Jacs hälsning, tilläggande: Vi har förfärligt brått -
Strax efteråt steg ur vagnen en gänglig, mager flicka med finnigt, sjukligt ansikte. Hon såg sig förvånad och besviken omkring, hon sa: Min far? Har inte min far kommit för att möta mig? - Jo, fräste Benbé men du kan väl begripa att han har brått. Varför var du så senfärdig? - Flickan svarade spakt: Å, jag skulle bara sätta lite färg på mina kinder. Det brukas ju här i landet och jag ville så gärna vara riktigt vacker så att han fick ett gott intryck av sin Sanna.
Plötsligt ljusnade hennes bedrövade ansikte, hon trädde några steg fram på perrongen, och i det hon bredde ut armarna mumlade hon med ett saligt leende:
Min far, jag har kommit. Om några minuter skall jag se min store far och du skall se din Sanna.
Trots stationsbrådskan vände folk på huvudet och stirrade på den egendomliga varelsen. Caroline rodnade och tog hastigt systern under armen. Hon skämdes och skämdes att hon skämdes.
