- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

18 Ur en clowns katkes I

Hallåmannen. Hallå! Hallå! Om cirka sju minuter utsänder vi första Jac Tracbacföreställningen från Capitolium. Jag befinner mig i mitt glasskåp uppe på terrassen, och borde alltså ha en förträfflig utsikt. Tyvärr vältrar novemberdimman från sjön in över parken. Under mig ser jag en mångfärgad, jättelång lysmask - bilarna. Poliskapten står eller rättare rider för ordningen och den tycks vara mönstergill. Jac själv lär redan ha anlänt fast han glömt att skaka hand med mig. Kungars artighet lär - bestå i punktlighet och i det fallet är vår Jac en kung. Det gör också publiken punktlig ty Jac låter ingen vänta och väntar inte heller själv. Jag dristade nyss fråga kassören huruvida huset var utsålt. Han sa: Inte alldeles utsålt, av våra fyratusenåttahundra platser har vi blott sålt niotusen. En stor skämtare, den mannen. Fyratusenåttahundra  tjugu dollars gör nittisextusen dollars per afton. Inte så illa. Emellertid har Jac bestämt att fyrtio procent av bruttot skall gå till hjälpbehövande. Jac säger Det är inte välgörenhet i vanlig bemärkelse - jag har alltid fått mina idéer till skänks av de fattiga, jag betraktar dem som medarbetare. Som bekant har Jacs advokat stämt Tracbacsyndikatet med anledning av tidigare manipulationer i den vägen. Dom har ännu icke fallit men syndikatet lär redan vara upplöst. Nu tycker jag mig se slutet av bilfilen långt upp på Lake avenue men sikten är dålig. Hela parken är smockfull med människor, som ville se en skymt av Jac. Pressen mottogs i dag av vännen Pech - ni vet: Pech är Pech och ingenting annat än Pech. Han tillfrågades huruvida det vore sant att Jac återfunnit en länge saknad dotter. Nej, sa Pech, inte en dotter men väl sin svärmor som han i tjugu år med öm omsorg undvikit. Nu börjar bilkortegcn glesna och poliskaptenen gör honnör vid stora trappan. Det är antagligen guvernören som anländer. Jag måste krypa ur det ena glasskalet i det andra. Ladies and gentlemen - vi träffas om två minuter.

---

Jac. Nej, men Abel, varför står du och glor på klockan? Det ser så otrevligt ut -

Abel. Hon felar två minuter -

Jac. Ä - det tror du bara - vi körde ju direkt från stationen och jag klädde mig på - på ingenting. För resten - är jag snygg? - är det bra alltsamman? Utmärkt. Abel - såg du vad hon var vacker? För resten, det gör mig detsamma. Men så frisk hon såg ut? Efter den långa resan? Äppelkindad och glad och sund. Varför skriver då modern att hon är sjuklig? Det grubblar jag över -

Abel. Jac, förlåt - ni brukar vara punktlig -

Jac. Alldeles - det brukar jag. Och därför kan jag kosta på mig att vara lite opunktlig i dag. Varför ska man alltid vara detsamma. Alltid punktlig. Tänk så tråkigt? Va? - Nej du - den flickan är det inte något fel med. Och pris och lov för det. Så har man åtminstone på den punkten inga - nå ja - ingenting att fundera över. Gud ske pris - Va? - Är det nu klockan igen. Nå ja, så ro hit med katkesen. Och skallran. Så där ja, nu kan vi starta. Byxorna är väl knäppta? Ja, skratta inte åt det, du. Det är ta mig katten det viktigaste för en karl, som ska uppträda offentligt. Ge mig ett aspirin, är du snäll, jag har huvudvärk -

---

Hallåmannen. Ja, nu sitter jag alltså i min nya glasburk ungefär som en dykare på havets botten. Ett hav av människor! Mitt skåp är slutet med dubbla glasväggar så att jag kan tala då Jac tystas av applådsalvorna. Min enda chans är alltså att han kniper applåder. Bredvid mig står ett bord och en stol - det är Jacs enda attiralj i afton.

Utanför mitt skåp står min generaladjutant, springpojken Johnny. Jag talar med honom genom en liten lucka i glasväggen. Han ska hålla mig  jour med skvallret i salongen. det är hans jobb. Högt uppe under taket skymtar jag all möjlig akrobatattiralj. Låt oss nu titta på publiken. Enligt mitt svaga förstånd kommer höstens färg att bli mullvad. För jag kan väl aldrig tro att det är en fin komplimang åt Jac - det lär vara hans färg. I mittellogen sitter guvernörskan med sin man, lika bländande som alltid - ja, jag menar guvernörskan. Övriga notabiliteter hinner jag inte presentera. Jo! Där ser jag vår store senator Adams och bredvid honom filmmagnaten Judah, båda ledare av det upplösta syndikatet. De vill sannolikt visa att de inte är sårade ända in i hjärteroten. Aha! - här kommer något remarkabelt. I logen här näst intill kommer Amerikas vackraste zigenerska, Siva Yala, dansös och konstnärinna, Tracbacs hustru - före detta, menar jag. Hon är klädd - hon är klädd i - någon sorts brun mocka. Va ska det vara bra för? Det är kanske zigenaraktigt. Hennes sällskap är inte mindre notabel. Det är den berömde nervspecialisten doktor O'Henny - bror till olje-Henny. Ett mycket vackert par. Men va tänker gamle Jac på - klockan är två minuter över. Och vi fyratusenåttahundra som varit så punktliga. På hans bord står alltjämt sockerbiten i ensamt majestät. Den är förenad med mikrofoner inbyggda i logeväggarna. Aha! Aha! nu blir det något. Oj, oj. Nu är det skönt att sitta i ljudfritt glasskåp - oj, så de arbetar med händerna. Munnarna med för resten. Nu reser sig hela publiken. Där har vi honom i ryttargången. Men varför - varför i all sin dar öppnar de inte lämmarna. Aha, han ska hoppa över barriären på äkta clownmaner. Hur går det då med benet. Jo - aj - jo, det gick lyckligt men så när hade han stupat på näsan. Publiken blev förskräckt. En ung dam några loger härifrån fäktade med armarna och skrek - hennes sällskap måste lugna henne. Jac tycks ha märkt det - han vinkar lugnande mot logen. Nu kommer han rakt hit - han haltar lite - han - öh, öh - (undertryckt ivrigt) Glad att se er Jac.

Jac (likaledes). Tack, tack, hur mår ni?

Hallåmannen. Hm, hm - Jac själv öppnade glasdörren för att skaka tass med mig - den tassen ska inte tvättas på en vecka. Han bar frack av någon sorts brun mocka - aha, alldeles som Siv - scharlakansröd väst med guldbroderier, vita byxor med stora rubinspännen, halvhöga stövlar av vitt skinn med rubinknappar. I högra handen håller han en fotshög skallra av silver med guldkläppar och en stor röd spinell i toppen. Det är en hedersgåva av staten Missouri som han fick då han personligen deltog i räddningsarbetet vid översvämningen för några år sedan. I andra handen håller han en tunn bok i vanligt brokigt pappband - det är antagligen clownkatkesen. Nu tar han upp något och lägger på bordet - men vad är det? - jo, det är ett par bruna mockahandskar. Det var besynnerligt - det är små damhandskar. Själv har han stora, smala händer. Antagligen en suvenir, en mascot. Ännu har han inte hälsat fast publiken blir alltmera arbetsam - han går tillbaka till barriären - aha - han ska gå runt arenan för att hälsa riktigt som clown. Där marscherar han och skallrar och skallrar och nickar och nickar som en riktig nickegubbe. Det haglar blommor. Och slängkyssar sen - ack, den som finge bara tredjedelen. Nu var det en djärv dam som slog armarna kring halsen på honom. Stackars Jac, gumman var minst sjuttio. Han makar sig försiktigt längre från barriären. Nu stannar han och bugar framför guvernörslogen - fru guvernörskan kastar ner en ros som han fäster i knapphålet. Nu fortsätter han och skallrar. Han skakar hastigt hand med herrar Adam och Judah - ja visst, ja, för att visa att intet groll - nu stannar han igen - aha - det är framför Siva Yalas loge - å, du milde - en sån bugning han gör - med handen på hjärtat - ända till golvet nästan - och nu än en gång - nå? - nå? - ska hon inte ge honom en blomma? - nej - nej - nej, minsann - hon ser helt enkelt blyg ut - fullkomligt blyg - tänk, och jag som trodde att det inte fanns blyga damer kvar på jorden - blygsamma naturligtvis men blyga - nu marscherar han rakt på sitt bord - skallrar allt vildare och vildare - antagligen för att tysta publiken - som nu intar sina platser - nu tystnar jag -

Jac (i sjungande ton). Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra.

Mina damer och herrar, jag är glad att se er, mycket glad, så glad som endast en clown kan vara då han samlat fullt hus av älskvärda, goda, intelligenta varelser. Jag har annonserat den här föreställningen som barnförbjuden. Likväl ber jag er att vara allesamman såsom barn, det vill säga: naiva, impulsiva, bortskämda, självsvåldiga som ju våra dagars ungar i allmänhet är. Så gå på bara, följ er natur.

Jag ska läsa för er några valda bitar ur en katkes. Idén till den fick jag så här: Det var en gång en mor som skrev en hälsokatkes för sin dotter. Det var alldeles överflödigt. Jag såg flickan för en stund sen och aldrig har jag sett en hälsosammare och friskare flickunge än hon. Så att den lilla mamman - hennes handskar ligger här - hon var nog lite fjäskig men mödrar är såna och man får ha fördrag med dem. Emellertid fick jag då idén att skriva en katkes för clowner. Jag har ju känt många bland dem och mig själv på köpet. Vi är inte alltid så hälsosamma, vi kan behöva ett piller då och då - ett ord med på vägen.

För att nu ni, mina kära åhörare, ska få något gagn av dessa - dessa piller ber jag er att under den tid jag talar söka känna er som clowner, allesamman, damer och herrar. Först då får ni någon behållning för edra goda dollars. Kanske finner ni mig fordringsfull? Nyss bad jag er vara som barn, nu som clowner. Men det är inte så svart som ni kanske tror. Det är bara att vara sig själv, ingenting annat.

Ja, vad är egentligen en clown? Till en början kan man ju säga att han är en person, som går något konstigt klädd. Tittar jag på mig själv så finner jag mig mest likna en bättre lakej. Och det stämmer. En clown är en lakej. Ständigt färdig att vara sin herre publiken till lags. Han ska smickra genom att säga osanningar och ännu mer genom att säga sanningar men på ett sätt som kommer publiken att tänka: vad den gossen skojar, vad han överdriver, ty sådan är åtminstone inte jag - (halvsjungande falskt) nej inte nej inte inte inte aaalls va? är det inte så? Nej? Nej? Jo jooooooooo JO.

Alltså, mitt herrskap, om det faller sig lättare för er att känna er som lakejer så finns det absolut ingenting som hindrar. Ni följer blott er natur och det är huvudsaken. I Leoncavallos Pajazzo bedyrar clownen att han är en människa bara med hjärta och så vidare. Nå, det har ju ingen bestritt. Den allra värsta skurk är en människa bara. Men vad är en människa? Den som kan ge svar på det ska få min clownskallra.

Hallåmannen. Publiken som några ögonblick tett sig en smula konsternerad tycks nu bättre fatta galoppen och svaren tycks hagla över clownen som håller för öronen. Hur pass snillrika svaren är, torde vara omöjligt att utreda då alla skriker på en gång. Nu bjuder han tystnad med skallran.

Jac. Fikon fick ni och jag fick behålla skallran. Ty jag var den ende som teg. Och att tiga, det är rätta svaret på en dum fråga. Och att fråga vad en människa är, det är mycket, mycket dumt. Kära systrar och bröder, kära lakejsjälar, gör er aldrig den frågan - då skulle jag bli så ledsen, så ledsen å era vägnar. Utan gå på bara. Följ er natur. Var människor eftersom ni inte lyckats hitta på något bättre.

Clownen är alltså en lustigt klädd person. Men inte ska man döma folk efter kläderna. Om jag ser en ärbart klädd kvinna, inte kan jag därför vara viss om hennes ärbarhet. Eller om jag ser en kvinna till överflöd blotta sina behag inför beundrande blickar - inte får jag därför tro henne vara en slinka. Å fy, det vore mycket orätt av mig. Visserligen kan jag ju säga mig att en man i frack med chapeauclaque inte kan vara en hederlig arbetare utan snarare då en diplomat eller bankdirektör eller annat i den stilen. Men å andra sidan - en man i arbetsblus, han kan naturligtvis vara en hederlig arbetare men det är inte tvärsäkert. Han kan också vara en förklädd politiker. Det är alltså rätt svårt att bedöma er, kära clowner, kära lakejsjälar. Kanske är det lättare att få någon förklaring på de modenycker, de tankeschabloner, de känslovampyrer i vilkas tjänst ni förnöter era dagar, ert liv och era mer eller mindre granna livréer. Men ni själva, mina vänner som jag nu ser här samlade till ett antal av fyratusenåttahundra - en droppe i ett hav - hur skall jag finna något av värde eller ovärde hos er? Hur skall jag söka? Och vad värre är - lönar det sig att söka? Är icke den ene clownen den andre lik åtminstone i det hänseendet att han eller hon är fullständigt tomma - just som min skallra här: lite klang och glitter utantill, innantill ingenting. Är det inte så? Säg? Va? Jo? Nej? Jo, jo visst joooooo - JO.

Hallåmannen. Jag sa nyss att jag inte kommer till ordet med mindre Jac tystas av applåderna. Tyvärr tycks det ock bli andra tillfällen. Publiken har tagit illa upp. Man skriker med stora munnar man hytter med både små och stora händer. Jag ser visselpipor blänka lite varstans. Det måste vara ett infernaliskt oväsen ungefär som dånet i passagen under Niagara. Möjligen vill man skrämma Jac till att göra konster. Det egendomliga med honom är ju, att han roar mest då han är rädd. Men det här oväsendet tycks inte skrämma. Egendomligt i alla fall att ett så stort antal av åskådarna på förhand lagt sig till med kraftiga visselpipor. För min del går jag aldrig beväpnad med visselpipa. Gör ni? Nu ropar direktören något genom högtalaren? Tyvärr kan jag inte höra. Vänta! Nu skrivs det på vita duken. Hallå, damer och herrar! Förbjudet att röka. Förbjudet att vissla. Förbjudet att kasta ruttna ägg på clownen. Ja, det är nog lätt att förbjuda men att få en hop rasande människor att lyda - Vad nu då? Nu applåderar de, skrattar, viftar med näsdukarna. Det var ett obegripligt omslag. (Viskande) Johnny, Johnny, har Tracbac sagt någonting? Aha. Där ser man hur snabbt en folkstämning kan slå om. Så snart förbudet mot rökning och vissling skrevs på vita duken, tog Jac lugnt fram sitt cigarrettfodral, stoppade sex cigarretter i mun och sitter där nu med armarna korsade över bröstet och storbolmar på sina sex cigarretter. Det är fräckt, det tycker publiken om. Nu kommer en brandlöjtnant skyndsamt fram och gör.Jac allvarliga föreställningar. Han tar till och med fram någon polisförordning eller vad det kan vara och visar Jac paragrafen. Jac ger vika, tar cigarretterna ur mun. Vad gör han nu? Å, han stoppar de brinnande cigarretterna helt trankilt i löjtnantens ficka. Den häpne unge mannen avlägsnar sig springande och rykande. Publiken jublar. Jac slår häftigt med skallran. Jag tystnar.

Jac. Mina damer och herrar, om ni nyss betraktat er själva och varandra skulle ni ha sett en vacker samling kräk. Törs jag fråga - var det verkligen så skrattretande att se den där stackars pojken få sin uniform förstörd och själv göra en slät figur? Ni har sannerligen inte stora pretentioner. Allra minsta lilla missöde som drabbar en varelse anammar ni med tacksamhet. Visserligen får jag i sinom tid betala rocken och kanske också den släta figuren men om jag gjorde det här på fläcken, betalade pojken skadeersättning och både honom om ursäkt, då skulle ni inte skratta eller ens gillande le - nej, ni skulle gäspa. Men nog om det.

Innan jag går vidare i katkesen ber jag att för publiken få presentera två hedervärda gentlemän, den kände senatorn, filantropen och religionsläraren mr Adams och den likaså kände filmmagnaten mr Judah, båda är medlemmar av det genom rättvisans försorg upplösta Tracbacsyndikatet. Behagade herrarna stiga upp och hälsa den ärade publiken. Jaså, inte. Det var ju oartigt. Mr Adams är den högreste, vithårige gentlemannen där och den lille fete svartingen som rodnar så vackert är mr Judah. Dessa båda herrar vill jag fråga: hur har ni råd att köpa så kraftiga och dyrbara visselpipor åt så många lymlar och ladies? Är det inte att slösa med statens medel? Vad för slag? Går ni redan? Föreställningen har knappt börjat. Nå ja, er del av programmet är ju slut. Farväl, kära vänner, farväl, fagra dröm om förtio procent. Mina damer och herrar, resen eder alla vid detta avtåg. Resen eder för att hylla snikenheten och skamsenheten i dessa båda herrars gestalt. En kvarts minut tystnad, ty det är en sorgehögtid.

Hallåmannen (viskande). Johnny, hör hit ett tag. Försök att ta reda på, varför polispresidenten kommit in i guvernörens loge. Sno dig.

Jac. Så där ja. De båda gentlemännen har lämnat oss åt vårt öde. Två löss mindre i pälsen, sa apan, spiste frukost. De personer som försetts med visselpipor behagade fritt använda dem. Vissa lagar och förordningar är till för att medborgaren utan skam eller möda ska kunna bli brottsling. De är säkerhetsventiler ifall trycket av komprimerad hederlighet blir för högt. Man köper av staten för några dollars ohederlighet och känner sig strax som en bättre människa. Ledsnaden och modlösheten försvinner och man känner att lagarna är till för de svaga men ingalunda för dem, som har mod att vissla åt en clown eller sveda hål på en polisuniform. Alltså, gå på bara, följ er natur! Så länge ni är mina ärade gäster, betalar jag böterna.

Och var befann vi oss i Katkesen? Då ni försökte skrämma mig nyss, tog jag boken för att schappa. Tyvärr lyckades ni inte. Men låt mig nu se, var jag stack in fingret i boken. Möjligen kan det vara en ödets vink. Låt se. Kapitel fyra: Hur behandlar man en ovanligt dum publik? Jaså - nej, vet ni vad, go vänner, det kapitlet hoppar vi över. Det passar inte för mina charmanta vänner i afton. Jag försäkrar att jag betraktar er icke precis som en elitpublik - inga överdrifter - men jag anser er en samling älskvärda varelser som står på en hög kulturell och moralisk nivå. Räcker det? Då hoppar vi över kapitlet. Jag kan visserligen läsa första raderna så att ni utan möda fattar meningen. Så här skriver jag: Finner clownen sin publik genom sitt uppträdande extra dum bör han säga ungefär så här: Mina charmanta vänner av i afton. Jag försäkrar att jag betraktar er - icke precis som en elitpublik - inga överdrifter - men jag anser er vara en samling älskvärda varelser som står på en hög kulturell och moralisk nivå. Det räcker och vi hoppar över kapitlet - sedan jag övertygat er om att ni står på en hög kulturell och moralisk nivå.

Hallåmannen. Nu tycks Jac åter ha fått skrattarna på sin sida. Jag ser röda gap och guldplomber gnistra från golv till tak. (Viskande.) Hallå, Johnny - har du fått veta något - att föreställningen skulle avbrytas - aha - därför att han utpekade de båda herrarna - ska presidenten först tala med O'Henny? - bah, nu törs de inte avbryta, han har publiken med sig - för närvarande bläddrar han i boken men nu börjar han skallra -

Jac. Här sitter jag och bläddrar och bläddrar men det var fasligt så lite förnuft jag har skrivit ned. Och ändå fick jag bläck på alla fingrarna, ja, ända upp i pannan. Här finner jag i tolfte kapitlet frågan: Bör clownen vara så enfaldig som han ser ut eller ännu enfaldigare? Säg själv, mina vänner. Har ni lyckats bäst med en enfaldig uppsyn eller med en vettig och listig? Ansiktet betyder mycket oss clowner emellan. Jag trodde förr att ett fårs utseende och en rävs hjärna vore bästa sammansättningen. Men jag börjar ändra åsikt. Jag tror att en rävaktig uppsyn på ett får är att föredraga. Man fruktar den rävaktige och låter sig spisas utan att ens veta att man fallit offer för ett vanligt stackars får. Så går de rytande lejon och furstar omkring på jorden och man behöver egentligen bara slå till dem med piskan för att den fega hundnaturen ska ta ut sin rätt.

Anlägg en listig mask, o bröder och systrar av det mänskliga clowneriet, anlägg en listig mask och låt era kära grodor massvis hoppa ur mun. Det blir förgyllda grodor. Och då publiken äntligen upptäcker att den låtit lura sig blir jublet dubbelt - den har avslöjat en klyftig och är följaktligen själv ännu klyftigare. Vi tror oss roa publiken med våra clownkonster - det är inte riktigt så: vi ger blott publiken anledning att roa sig med sina egna clownerier. Envar sin egen clown, det må vi önska oss och det lustiga med den önskan är att den alltid går i uppfyllelse, ja, att den uppfyllts ren innan den tänkts.

Jag bläddrar vidare i min katkes och finner i trettonde kapitlet denna fråga: Bör en clown vara feg eller modig, bör han vara man eller mes. -

Hallåmannen. Nu bröt jublet lös på allvar. Jac Tracbac har frågat om en man bör vara mes. De skriar så att jag hör det i min cell. Clown Skräck, Clown Skräck. Man kan säga att det inte är katkesen utan snarare hela Jac Tracbacs konstnärskap som hyllas. Hans vidunderligt skickliga framställning av skräck, rädsla, löjlig feghet har ju gjort honom till en av världens populäraste clowner. Det torde vara bekant att vår gode Jac i själva verket är en mycket modig man. Jag erinrade nyss om hans behjärtade uppträdande vid översvämningarna, ett mod som skänkte honom hans dyrbara clownspira. Men jag vill även påstå att han i afton ger prov på ett visst mod. Hitintills har han faktiskt gång på gång sökt reta publiken och ibland också lyckats. Det gör ett ganska egendomligt intryck att i detta enorma rum från golv till tak fyllt av tusentals människor se denne lille spenslige man ensam trotsa dem alla. Låt vara att det sker på lek och att ingen verklig fara hotar men uttrycken för denna tusenhövdade massas misshag bör dock kännas som ett fruktansvärt moraliskt tryck. Nå, för närvarande råder ju idel jubel. Man börjar kasta massvis med blommor som väl eljes borde ha sparats till finalen. Jac själv ser i högsta grad vresig ut - om det är spel eller han misstycker det långvariga avbrottet törs jag inte säga. Han skallrar gång på gång utan att ens kunna dämpa jublet, som tvärtom blott stegras. Jag skulle inte vilja råda herr polispresidenten att avbryta den här föreställningen. Nå, nu äntligen stiger Jac upp för att buga - nej - nej - vänta lite - han haltar bort till vänstra logeraden - nu står han med armarna korslagda och pannan stödd mot barriären - det är alldeles under Siva Yalas loge - hon böjer sig ned och stryker honom över hjässan - han - han - man kunde tro att han gråter - det ser så ut på skuldrorna - men - det hör kanske till pjäsen när allt kommer omkring - Jac är ju så oberäknelig - Jo visst gråter han - Siv talar ivrigt med doktor O'Henny men han bara rycker på axlarna och sitter där lugnt med armarna i kors - publiken är tydligen konsternerad - somliga förskräckta - guvernörskan har lämnat sin loge - den unga flickan som var så exalterad förra gången reser sig upp - nu - nu vänder han sig om - aha - spel eller ej så tycks det inte ha varit så farligt. Men - upprörd ser han ut - han kommer till bordet - han sätter sig inte men han böjer sig fram mot sockerbiten - ja - något - något galet är det - han står med armarna bakåtsträckta - händerna knutna -

Jac. Fördömda pack - en man är död och ni jublar - han hänger där - han ligger där i sågspånen - och ni jublar - i tjugufem år har ni jublat åt den mannens död - för ert nöjes skull dog han - fördömda pack -

Hallåmannen. Jag hör inte vad han säger - men - han ser - ser ganska upprörd ut - publiken är stilla - men tydligen osäker - å, det var skönt - nu sätter han sig - det var - det var väl något intermezzo - nu skallrar han, nu skallrar han - det var bra -

Jac. Mina damer och herrar - jag är mycket - mycket tacksam för den applåd jag fick mottaga - då jag - då jag framställde frågan, huruvida en clown bör vara man eller mes. Det är ju också en rätt underlig fråga ägnad att väcka löje - särskilt om vi går ut ifrån - vad vi förut kommit överens om - att vi allesamman är lite pajasaktiga.

Visserligen fruktar jag att ni snart kommer att fånga er applåd i luften - hur ni nu ska bära er åt - ty jag tror att här föreligger ett misstag. Antagligen tror ni - med kännedom om min lysande bana som clown och de medel som gjort mig framgångsrik - tror ni att jag i min katkes prisar clownens feghet. Det är emellertid inte fallet. En tjugufemårig verksamhet som clown och feg har till sist bibragt mig en helt annan åsikt. En clown måste vara modig, om inte annat så därför att han står ensam mot eller med - det är uppriktigt sagt just detsamma - mot eller med tusenden. Se på mig nu i afton - jag är ensam som en loppa på publikens blåstora kropp. Hur lätt kan ni inte knäppa mig. Och ni själva? Ack, mina barn, ni förstår kanske inte hur ensamma ni är men jag säger er att man måste vara modig. Den fege söker sig ett gömställe men för det första har han inte vidare roligt där och för det andra snokar de nog upp honom och drar fram honom och slår ihjäl honom.

Den fege är alltid begärligt byte för den, som vill slå ihjäl eller pina. Hans rädsla verkar så upplivande på jägaren. Vilken karl är icke jag, tänker jägaren, som kan injaga en sådan skräck. Den tappre segrar alltid även om han träffas av sin fiendes vapen och faller till hans fot.

Och för oss clowner gäller det att vara särskilt modiga i livet och på arenan ifall vi måste spela fega. Ack, hur många tusen gånger har jag inte sett mordlustan glittra i tapeter av ögon när jag irrat över arenan från barriär till barriär i skrämsel, som för resten inte varit låtsad. Grymhet och feghet är tvillingbröder liksom ock mod och mildhet. Den modige är alltid hälsosam, vare sig han är dum som ett spån eller villfarande som ett fån ty det finns liv i honom. Den fege är död och förpestar luften.

Feghet dödar.

Vet ni vad - jag hade i min gröna ungdom en kamrat - en präktig fyr - stark, smidig, modig, djärv - övermåttan djärv - och han störtade -

Hallåmannen. En karl där uppe på högsta hyllan böjer sig fram och fäktar med armarna som om han också tänkte störta. Vad är det han skriker för slag? Jag måste öppna lite på dörren. Jo, han skriker: Där ser du, fege Jac, han stöp på sin djärvhet. Nu skriker det på flera håll. Bravo - visst katten - det är rätt, han var för djärv. Nu skallrar Jac. Han vill tala.

Jac. Misstag, mina barn - han stupade därför att jag var övermåttan feg. Jag var rädd att han skulle falla ner och slå ihjäl sig. Och därför dog han. Och därför blev jag en mäkta stor man som mår gott och har det bra och säljer sin feghet i doser, i strutar, som snushandlarn sitt snus. Ty det piggar upp er förunderligt, neka inte till det. Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en varelse skälva av ångest. Var så god och säg inte emot mig ty jag har tjugufemårig erfarenhet i feghetsbranschen. Jag vet vad jag talar om.

Men det ska bli ett slut. Evinnerlig kan ingen skam vara. Jag vill återvinna mitt ansikte, som kineser säger. Jag skall roa er, mina sockerduvor, men på ett annat maner - genom att vara modig. Det finns ett sätt att bli fegheten kvitt. Man sammankallar några tiotal eller hundratal eller tusental - alltefter råd och lägenhet - clowner och lakejer och säger: Jag är feg, kanske den fegaste i den här församlingen. Men därför spottar jag er i ansiktet på det att ni må njuta av en människas ångest. Visst är ni fega eftersom ni är grymma. Men kom an, I älskelige. Kom an, stena, sparka, slå. Jag betalar böterna. Kom, kom. Följ er natur. Vill ni inte, sockerduvor? Å visst vill ni? Nej? Verkligen inte? Jo. Jag säger jo, lakejsjälar små, Joooooooooo. JO.

Hallåmannen. Aj, aj, aj, nu går det galet igen. Han formligen tycks vilja suggerera dem till ursinne. Det har ju alltid varit hans storhet just detta att han suggererat publiken så att den hart när tagit spelet för verklighet. Mer än en gång har det också hänt att det varit fara på färde. Men den här gången går han för långt då han direkt utmanar publiken. Det börjar se hotfullt ut. Själv är han onekligen modig. Han sitter och bläddrar i boken. Nu vänder han sig mot Siv, småler och vinkar lugnande. Hon är kritvit i ansiktet. Nu kommer direktören med megafonen - antagligen skall föreställningen avbrytas. Om det inte är för sent, ja - Aj, aj, aj - nu kommer den där flickan - nej, se - hennes sällskap försöker hålla fast henne men hon sliter sig lös - aha - vänta, ska ni få se - hon hör till pjäsen - det är klart - det tycks också publiken fatta - den har stillnat - men vad ska den tokiga flickan föreställa - och se och se Jac själv - plötsligt är han förvandlad - han som var så lugn nyss - nu vrider han sig som om han såge ett spöke - hon går fram mot honom med utsträckta armar, hon ser alldeles fånig ut, mindre vetande - och han - hans ansikte förvrider sig - det är den äkta Clown Skräck - det är tydligt vi har kommit till vändpunkten - skräckmomentet är inne - han har helt enkelt lurat oss, den gode Jac - komedin är och förblir komedi. Nu alar flickan!

Flickan (extatiskt). Min far, min store älskade far, var inte rädd. Din dotter skall skydda dig, din dotter skall be om nåd - för dig -

Hallåmannen. Hon hör till pjäsen som jag trodde. Med ett hemskt leende breder hon ut armarna som om hon vädjade till publiken. Men jag förstår inte - nu hoppar doktor O'Henny ner ur sin loge och springer fram till Jac - han tar honom i skuldrorna, böjer honom bakåt och masserar lätt hans strupe - nu kommer direktören och talar med honom - nu får vi se på vita duken - där står: Föreställningen avbrytes - vänta, Jac har kvicknat till och ruskar på huvudet - direktören ropar i megafonen - nu får vi se på duken igen - Föreställningen avbrytes ej men det blir en paus. Vi träffas alltså igen om ett par minuter.



Project Runeberg, Thu Dec 28 21:50:19 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free