- Project Runeberg -  Clownen Jac /

Author: Hjalmar Bergman - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

20 När fyrverkeriet slocknar

Efter föreställningen åt Tracbac kvällsvard på Auditorium Annex i sällskap med sina närmaste, Siv, Sanna, Caroline, Benbé, Denny och Abel Rush. Clownen hade hastigt repat sig efter den nervösa krisen men förblev till en början butter, nedslagen och mycket skamsen, just som en skolpojke efter misslyckad examen. Men bäst han satt och stirrade ned i sitt isvatten - hans gäster drack champagne - lyste han med ens upp, som om han funnit ett förlösande svar på en svår fråga. Han vände sig till Abel Rush och yttrade med spjuveraktig min:

Abel, min gosse, jag trodde mig vara en bekännare. En lilleputtbekännare visserligen. Bara högfärd, bara högfärd. Jag är clown. Ordna saken till i morgon bitti -

Det var tydligen en befallning men det krävdes onekligen Abels skarpsinne och kännedom om Tracbac för att tyda den. Emellertid litade Jac blint och med full rätt på sin sekreterare.

Pech, den rävröde bondpojken från Kansas, hade denna afton ett synnerligen lätt arbete. Trots syndikatets upplösning red han alltjämt för det journalistiska rusthållet och informerade pressen. För en gångs skull höll han sig nära nog till sanningen, blott en smula tillrättalagd. Tracbac hade någon tid lidit av neurokataleptisk feber, hans läkare hade avrått honom från att uppträda men den övermåttan plikttrogne Jac hade trotsat förbudet och måst lida därför. Som man sett hade läkaren övervakat föreställningen. Den unga damen var mycket riktigt Jacs dotter och allt det rörande och vackra som redan sagts om henne och möjligen kunde komma att sägas var rena rama sanningen. Tracbac beräknades tillfriskna så snart han övervunnit sin opasslighet och turnén skulle fortsättas med exakt samma program undantagandes de ändringar, som den växlande årstiden alltid kan tänkas medföra.

Kansaspojken klarade alltså lätt sitt åliggande - ingen besväre sig med att söka neurokataleptisk feber i någon uppslagsbok, den tillhör uteslutande Pechs rika medicinska kabinett - han klarade alltså jobbet och ämnade ägna natten efter eget påstående åt de smutsigaste orgier av oskyldigaste slag, då plötsligt sekreteraren figurligt talat högg honom i hampan. Rush sa: Hör på, yngling, Tracbac har lyckligtvis insett att katkesidén var misslyckad. Det blir nu din uppgift att tills i morgon bitti ha skrivit en sketch som kan inövas på en vecka. Du har fria händer så när som på titeln - sketchen måste också heta: Clownens katkes.

Farväl, smutsiga orgier, suckade ynglingen, ni får ligga till er. - Sketchen, som Pech utarbetade i sällskap med en kaffekanna och tre vackra flickor, engagerade uteslutande för att sticka honom med knappnålar, ifall han skulle dusa till, ägde något av grymheten hos sin tillkomst. Innehållet var i korthet följande: En clown kommer efter föreställningens slut till sitt ytterst fattiga hem, där en liten beskedlig, trofast men mycket sliten hustrukrake väntar honom. Just denna afton har han emellertid gjort en succé vars storlek han ännu knappt fattar. Så småningom går det dock upp för honom att den måste ha varit enorm och hans högmod börjar svälla som en ballong. Nu vill han föra ett annat liv än det tarvliga han blygsamt nöjt sig med. Den förskräckta hustrun söker dämpa hans högmod - men se: redan anländer beundrarinnor och beundrare med blommor, dyrbarheter, möbler, rika gåvor av alla slag. För varje nytt föremål som kommer tar clownen något motsvarande ur det fattiga hemmet och kastar det över barriären där ett berg av tarvliga föremål uppstaplas. Hustrun kvider över det kära gamla bohagets nesa, men clownen pöser som en ballong. Några herrar av direktionen överlämnar en bankbok lydande på ett betydande belopp. Clownens högfärd krönes av guldet. Nu inträder en underbart skön flicka som dock icke medför annan gåva än just denna underbara skönhet. Clownen ser på flickan, han ser på sin utsläpade gamla hustru, i hans hjärta uppflammar en våldsam strid, han springer fram och tillbaka mellan de båda kvinnorna i valet och kvalet mellan trofasthet och kättja. Slutligen med bortvänt ansikte fattar han hustruns hand och leder henne utom barriären, makar henne försiktigt upp på högen av kasserade möbler. En sista gång kysser han hennes mun, hennes hand, hennes trasiga sko - så tar han ett skutt över barriären och står glädjestrålande inför den sköna.

Han faller på knä och kysser hennes sidenskodda fot, han kysser hetsigt hennes läppar. Och nu kommer det! Nyfiken betraktar den sköna alla de föremål, skrin och kistor som är placerade kors och tvärs över arenan. Clownen visar stolt sina skatter, han för henne från det ena dyrbara föremålet till det andra, han öppnar kistor, han öppnar skrin. Då - plötsligt, i det han öppnar en kista eller en möbel, förnimmes ett fruktansvärt brak, en väldig eldslåga slår upp ur kistan. Clownen raglar baklänges och stöter mot ett nytt föremål, som genast exploderar. Så tumlar han från det ena till det andra och alltsamman är ett maskerat fyrverkeri som förstärkt med projektioner snart förvandlar arenan till ett eldhav. Flickan flyr. Clownen irrar skräckslagen omkring bland dessa explosioner, hans förvridna, grimaserande ansikte sticker fram än här, än där ur lågor och rök. Flickan flyr men han vill ännu rädda något. Han hoppar dock upp på barriären men plötsligt erinrar han sig bankboken och skrikande: Pengarna, pengarna! - störtar han åter in i eldhavet.

Strax slocknar fyrverkeriet och arenan ligger under några minuter i fullständigt mörker för att sedan småningom upplysas av ett växande milt sken. På en välordnad hög av aska och förkolnade föremål sitter clownen, oskadd men ömklig att skåda, låter vemodigt askan rinna mellan fingrarna. Den slitna lilla hustrun sitter kvar på sina möbler. Nu glider hon sakta och varligt ned och börjar stillsamt plocka några möbler, en efter en in på arenan. Så går hon fram och synar sin man, de säger ingenting, hon tar upp sin näsduk, gnider sot ur hans ansikte, ansar honom så gott hon kan. Han börjar plötsligt gräva i askan, gräver allt ivrigare, hon följer hans exempel, hon finner en liten bok med förkolnade pärmar. Bankboken! skriker clownen, rycker den häftigt ifrån henne. Han öppnar försiktigt boken, hans ögon vidgas av häpnad, förtvivlan som sakta övergår till en resignerad humor - han har funnit sin barndoms gissel katkesen. Han säger allvarligt som en lärare: Hustru, hur lyder första budet - hon svarar, och mellan clownen och hans hustru på askhögen växlas några vemodiga repliker om fåfänglighet och barnarisets bestående värde.

Som man ser, behövde denna sketch icke barnförbjudas. (Den ursprungliga, allvarligt tänkta clownkatkesen var den enda Tracbacföreställning, som barnförbjudits.) Sketchens symbolik var enkel och acceptabel ur moralisk synpunkt - han fasade för eld, till och med för fyrverkeri. Visserligen var elden här helt och hållet illusion och fullständigt oskadlig, men den för Tracbac nödvändiga spänningen, som han på ett briljant sätt förmådde suggerera publiken, förstärktes här därigenom att han icke visste vilket av de "dyrbara" föremålen som skulle ge signal till "eldsvådan". Detta föremål skulle varje afton utbytas mot ett annat. Clownen kunde alltså vänta sig träffa det fatala föremålet var och när som helst. Starkare sensation behövdes icke och skulle ej heller av O'Henny tillåtits.

Tracbac godtog förslaget utan att ens diskutera det. Rush jämte en stab av medarbetare - däribland Benbé - skyndade att göra nödvändiga förberedelser. Dessutom gjorde Rush sin principal och vän en kanske ännu större tjänst: understödd av Caroline lyckades han förmå Sanna att begiva sig till Kalifornien. Till en början vägrade hon sägande: Jag vill dela min fars öde; det har visat sig att han behöver mig. - Inte ens den livliga beskrivningen av alla den stora bungalowns härligheter och den utomordentliga aktning, man där skulle visa henne, förmådde luckra hennes envishet. Först då Rush sagt henne att hennes närvaro skulle betänkligt hindra Tracbacs arbete, gav hon undergivet vika.

Man väntade att sketchen skulle väcka anklang i västern men mottagas kyligare i den mer kräsna östern. Emellertid möttes turnén av samma entusiasm i alla de tjugu städerna. Bortskämda barn blir stundom stormförtjusta just över enkla leksaker. Själva motivet: den trofasta hustrun som förlåter sin djupt ångerfulle man samt gudsordet som framgrävs ur flärdens aska - vann dessutom kvinnoklubbens starka gillande och man kan säga att Jac Tracbacturnén seglade under denna allsmäktiga förenings beskydd. Det obehagliga intrycket av den ursprungliga clownkatkesen hade utplånats.

Först då turnén nått en av de sydligare städerna, fick de båda systrarna, Caroline och Sanna, bevista föreställningen. Den friska, flickaktiga Caroline föll i extas över de praktfulla ljuseffekterna och den lilla intrigens spänning. Sanna var inte lika belåten. Omöjligheten att här själv framträda och "dela sin store fars öde" gjorde henne lite surmulen. Hon förklarade att hon fann denna föreställning något mattare än den föregående. Emellertid minskade det ej hennes än blida, än skälmska ömhet gentemot fadern. Då de åter skulle skiljas, sa hon hemlighetsfullt: Min far, vill du inte skriva en fullmakt åt mig, en fullmakt som bjuder alla dina tjänare i bungalown att lyda mig som vore jag du själv. - Va för slag? utbrast Tracbac förvånad och förargad. Är de inte hövliga mot dig? - De är utsökt hövliga, intygade Sanna, och det är egentligen inte jag som begär fullmakten utan min vän greve de Grazy. (Den gode majoren var i själva verket hertig de Grazy men fann denna pompösa titel så föga passande för sin ställning att han samvetsgrant hemlighöll den. Sanna hade emellertid "anat" att han var greve - och det var ingenting att göra åt den saken.)

Tracbac undertecknade fullmakten i det han muttrade för sig själv: Ja, vad ska nu den här papperslappen åstadkomma för olycka? - Den åstadkom inte precis någon olycka men väl ett så att säga lysande obehag. Då far och dotter för andra gången tog avsked, viskade Sanna hemlighetsfullt och skälmskt: Då turnén är slut ska din stackars Sanna visa att hon kan värdigt mottaga sin store far. - Å, herregud då, suckade clownen.

Kanske var det just detta hemlighetsfulla löfte som förmådde Tracbac att - obeskrivligt trött efter den ansträngande turnén - slå sig ned i Florida. Som sällskap hade han Siv, Rush och tidvis Denny O'Henny. Den unge läkaren kurtiserade. zigenerskan med så förbittrad ihärdighet att clownen flämtade av överansträngning. O himmel, kved han, varför kan icke dessa båda unga idioter gifta sig? Är det kanske nödvändigt att jag dör och försätter dig i det hedervärda änkeståndet? Säg ett ord, säg ett ord! - Gifta mig, fnös zigenerskan, ånej, min lille Jac, den som varit gift med dig, gifter inte om sig. Hon har fått nog både för detta livet och det tillkommande. - Nå, då kan jag inte hjälpa dig, Denny, smålog clownen. Utmärkt, alldeles utmärkt.

Dessa skiftande tilldragelser i Amerika skildrades givetvis för pappa och mamma Längsäll. Båda flickorna skrev flitigt. Den hurtiga och kvickögda Caroline hade oändlig mycket att berätta och häpnadsväckande ting och händelser - minst förtalde hon om Tracbac. Sanna desto mer. Med den avtrubbning av känslan för det passande, det lämpliga och anständiga, som utmärker vissa nervsjuka, lyckades den stackars flickan mot vett och vilja grundligt pina sin mor. I breven som var riktade till "allra käraste pappa och mamma" kunde man på varannan rad bland extatiska utgjutelser läsa orden "min älskade far", "min store far" och så vidare. Kanske trodde hon sig utreda en outredlig härva eller rättvist ge var och en sitt då hon konsekvent kallade Längsäll "min älskade pappa" och Tracbac "min store far"? Lillemor log sitt leende, vars bitterhet nästan gränsade till cynism; hon tänkte: Rätt så, rätt så - låt oss tömma bägaren till botten. I små klunkar. Så känner vi bättre smaken.

Under det att Längsällarna fick rikliga underrättelser om de båda flickornas öden och äventyr, var deras egna rapporter från Sanna föga innehållsrika. Stort var inte att berätta och det största fick inte berättas. Redan några veckor före ungdomarnas avfärd hade läkaren meddelat de båda makarna att Lillemor led av leverkräfta och att snar operation vore oundgänglig. Längsäll lyssnade storögd, liksom häpen. Han höll munnen hårt sluten av rädsla att brista i gråt. Den modiga lilla frun klappade honom på bröstet och sa: Där har vi förklaringen till mitt retliga humör. Nu får du vackert tåla vad som helst av mig. - Längsäll ville underrätta barnen och uppskjuta deras resa men Lillemor förbjöd honom. Endera går operationen bra, och då är det tids nog att underrätta dem, eller också dör jag på operationsbordet och varför ska de vara med om det? - Operationen gick visserligen lyckligt men den sjuka återvann inte sina krafter, tvärtom sinade de mycket sakta men stadigt.

Fader Längsäll fick lämna höstplöjningen och de kära oxarna helt åt drängarna. Själv satt han i sängkammaren, sysslade med någon liten slöjd eller läste högt för Lillemor. Ibland gnabbades han med henne. Då han såg hennes lilla hand ligga knuten på täcket sa han: Se, så liten och ändå kavat! Ska det där vara en hand, det? - Han la sin egen väldiga näve brevid hennes. - Se, det kallar jag en hand. Sån ska den se ut. Vår Herre var allt lite småsnål mot er kvinnfolk. Tocke knapgöra han tog på sig när han slöjdade er. Han måtte haft starka brillor på näsan, gubben -

Så skämtade han och sökte hålla modet uppe. Han vågade knappt kasta en blick genom fönstret för att inte Lillemor skulle ana att hans stora, kraftmättade kropp längtade ut till fälten. Hon märkte det ändå men hon tänkte: Stanna du inne, vän min. Snart är du ensam med dina fält och dina kära oxar.

---

Även Sanna var ensam. Benbé och Caroline vistades i Frisco där den unge mannen hade vissa uppdrag för sina principalers räkning. För resten hade de nygifta ännu ej bestämt var de borde slå upp sitt huvudkvarter, om i södern eller norden, östern eller västern.

Till en början hade Sanna så mycket att bestyra att hon inte märkte sin ensamhet. Hon förberedde åt sin store far ett utomordentligt festligt mottagande på bungalown, då han äntligen behagade infinna sig. Det var just för dessa festligheters skull som hon så hemlighetsfullt av Tracbac begärt en fullmakt in blanco. Naturligtvis var de Grazy den verkställande i dessa förberedelser. Han gav sig motvilligt i leken, ty flickans många projekter var som oftast rent upp i natten tokiga. Emellertid hade han Tracbacs "generalorder" och såg sin uppgift i att göra det tokiga så litet tokigt som möjligt. Sedan de enats om att ett av huvudnumren i festen skulle vara ett extra praktfullt fyrverkeri blev före detta knekten rentav intresserad. Det var ett sätt att få lukta krutrök! Han funderade på saken och beslöt åstadkomma ett fyrverkeri som aldrig skådats förr på något garden party. Han anlade här och var i den väldiga parken något hundratal av honom konstruerade minor som med elektrisk tändning skulle samtidigt uppflamma. Då den första delen av fyrverkeriet - utomordentligt rikt men likväl mera banalt - när det slocknat skulle mörkret plötsligt skingras av brakande eldpelare uppslungade ur jorden - en idé värdig en krigare. Tyvärr glömde han eller kände inte till festföremålets eldskräck.

Den vänlige majoren var Sanna ett angenämt sällskap och skulle så förblivit om han inte en dag råkat visa henne sin frimärkssamling och skrattande sagt att denna lilla vurm egentligen var hans enda intresse och glädje i livet. Denna bekännelse gjorde Sanna tankfull och några dagar senare sa hon milt och blygt: Greve, ni måste känna er bra ensam då några buntar frimärken kan vara er enda glädje. - Den oförsiktige majoren, som alls inte älskade de sina, svarade av pur konvenans: Ack ja, man saknar ju sina kära anhöriga. - Flickan smög sig ljuvt intill honom och viskade: Även jag är mycket, mycket ensam. - Den stackars majoren var nära att kvävas av skräck och - än värre - nära att förneka den ridderlighet, som var hans käraste dygd. Emellertid lyckades han något så när hövligt parera attacken sägande: För en man med mitt stormiga förflutna är ensamheten en ren njutning. - Nå då så, smålog Sanna lättad; hon var nämligen inte alls förälskad i den man, till vilken hon halvt om halvt friat. Hon tyckte bara synd om honom. Emellertid lämnade majoren - för första gången feg - hals över huvud bungalown och telegraferade till Tracbac att viktiga angelägenheter kallade honom bort för någon tid.

Den stackars flickan blev nu verkligen ensam. Folket på bungalown visade "herrns fosterdotter" skyldig men kylig respekt. Trots sin frikostighet på sötsaker lyckades hon inte ens få barnen på sin sida, varken de svarta eller de vita, de gula eller de röda. Visserligen lät hon sy Hiawatha ett glänsande livré och hade honom ständigt hos sig som sin page - men den svarte lille slyngeln gjorde hemligen så mycket narr av henne att hon slutligen märkte det själv och rodnande av blygsel bad honom hålla sig borta. Ensam strövade hon alltså omkring i den väldiga parken eller i labyrinten. Axelsson med fjädervippan, ständigt drucken, mumlade var gång de möttes: Stackars fjolla, vad ska det bli av henne? - Det skulle inte höras, men det hördes.

Ibland drog hon fram pastorsadjunktens ring, som hon förvarade vid barmen, kysste den och viskade: Folke, min Folke, minns du mig än? - På den frågan fick hon emellertid intet svar och hon beslöt att uppsöka sin far. Hon smålog blitt och tänkte: Han kommer att bli bra överraskad.

Det blev han också. Siv och Rush satt en förmiddag på plagen, då den skarpögda Siv upptäckte en dam vars hypereleganta och något extravaganta dräkt väckte en viss uppmärksamhet även bland dessa mondäna och blaserade människor. Det var Sanna. Hon hade själv varken sinne eller intresse för kläder; likväl hade hon låtit ett ultramodernt modehus rigga upp henne utan hänsyn vare sig till kostnad eller smak. Ämnade hon inte uppsöka sin store far på en mondän badort? Skulle han kanske få skämmas för sin lantliga dotter? Ånej.

Siv kände lyckligtvis igen henne på långt håll och sedan hon viskat några ord till Rush skyndade hon emot Sanna och uppehöll henne så länge, att Rush hann varsko Tracbac. Clownen betraktade sin unge vän med trött blick, nickade och sänkte huvudet. Då han hörde Sannas ömma och glada rop: Min far, äntligen - såg han åter upp, log vänligt och yttrade: Välkommen, lilla Sanna, det är utmärkt. - Han frågade inte varför hon kommit, han frågade ingenting. Emellertid lyckades hon spränga trion först och främst genom sin ohövlighet mot Siv. Här fanns ingen fader Längsäll att visa henne till rätta. Hon kände svartsjuka mot vackra Siv och man må icke döma henne för hårt. Trots sin naiva egenkärlek kände hon innerst blott alltför väl att folk skydde henne. Vem hade hon att klänga sig fast vid om icke vid sin "store far"? Och hon klängde sig fast med sin jämmerliga svaghets ohyggliga styrka. Till sist brast icke Sivs tålamod men väl hennes styrka. En dag yttrade Sanna i det hon med ettriga blickar fixerade zigenerskan: Tänk, jag anar att vi är för många kring min stackars far, vi tröttar honom. - Tracbac var i själva verket så trött att han inte ens hörde hennes ord och fräna ton. Dagen därpå for Siv. Hon var inte sårad - men hon tänkte: Kanske blir det bättre för Jac om jag reser; värre kan det knappast bli. - Likväl var hon i sista stund nära att hoppa av tåget. Tracbac ensam hade följt henne och några sekunder innan tåget gick, lyfte han ansiktet och gav henne ur sina stora, mattblå ögon en förskräckt och häpen blick. Han sa: Siv, lilla Siv, vad man ändå vet lite -

Siv fick orätt. Det blev värre. Den uttröttade och nedslagne clownen skydde givetvis att väcka uppmärksamhet och denna skygghet tycktes folk för ovanlighetens skull känna och respektera. Sanna gjorde allt för att draga blickarna till honom. Med ystra skratt, excentriska gester, skälmskt babbel liksom inbjöd hon publiken att visa hennes far sitt intresse, ägna honom sin hyllning. Den stackars flickan, som ständigt känt sig förbisedd, kunde inte tänka sig en bittrare lott för en stor man än den att icke ständigt hyllas.

Abel Rush offrade sig för att lindra Tracbacs lott. Dag för dag fann han upp nya utflykter, som han och hon borde göra tillsamman. Tracbac lämnad ensam på plagen njöt - men han liknade nästan en idiot där han satt timme efter timme i soltältet med nedböjt huvud, grävde i sanden. Tyvärr tog Abels barmhärtighetsverk en bråd ända. Han drabbades av de Grazys öde. Denne unge man, som "inte ett ögonblick släppte henne ur sikte och som gjorde allt för att få vara allena med henne", denne unge man som hon till på köpet fann mycket tilldragande - han blev för mycket för hennes känslor. Hon lutade sig tätt intill honom och viskade på ett sätt, som hon själv fann mycket blygt och kvinnligt: Abel, du låter mig på många sätt förstå, att du håller av mig. Men du är för finkänslig att uttrycka dina känslor. Är det då jag som bör säga första ordet? - Den unge mannen blev mera skrämd än de Grazy. Hans enträgna uppvaktning i syfte att skona Tracbac kunde onekligen tas som en dold kärleksförklaring. Han nästan skrek: Men jag är ju förlovad, Sanna, jag är förlovad! - Flickan rätade på sig, hennes bleka, finniga ansikte rodnade starkt och hon svarade efter några minuter med mycken höghet: Då har ni handlat illa mot en kvinna som visat er förtroende. Jag beklagar min far, som har er i sin tjänst. För resten, tillade hon stolt och med gnistrande ögon, för resten ska ni inte inbilla er att jag lider av olycklig kärlek. Jag är också förlovad! - Hon halade upp förlovningsringen ur barmen, kysste den passionerat och stoppade åter ner den.

Ingenting ont som inte har något gott med sig. Skrämd av den hotande faran reste Abel Rush bus bas till Frisco och gifte sig. I ett par år hade han varit halvt om halvt förlovad med en söt och präktig liten judeflicka, Ester, men en plötslig uppflammande ehuru obesvarad förälskelse i vackra Siv hade gjort hans känslor för Ester vacklande. Sannas frieri gjorde slag i saken och gav den unge mannen en hälsosam maning att hålla sig till den snälla flicka, försynen beskärt honom. Bröllopet stod inom några veckor, Benbé och Caroline representerade Tracbac.

Därmed var Jac helt överlämnad åt sin dotter. Sanna önskade återvända med sin far till Kalifornien, hon längtade efter att få bränna av sitt storartade fyrverkeri och göra les honneurs vid en strålande fest. Jac vägrade i vändningen. Tanken att stänga in sig i sin dystra bungalow tillsamman med sin dotter gjorde honom alldeles utom sig. Han sa till Sanna: Tids nog kommer vi dit. Du bör se dig om på den här väldiga kontinenten, som du inte känner.

Under månader reste de omkring, kors och tvärs. De stannade aldrig många dar på någon plats, ty Sannas outrotliga begär att draga uppmärksamheten till sin store far och se honom hyllad gjorde en längre vistelse outhärdlig. För resten väckte de även vid ett flyktigt besök nyfikenhet, ehuruväl Tracbac reste under sitt ursprungliga namn Jonathan Borck, privatman. Den spenslige lille clownen gick klädd i en konfektionssydd, lång reskappa av ett grovt, mörkgrått tyg: en likaledes mörkgrå slokhatt med breda brätter bar han så djupt nedtryckt att det bleka, magra ansiktet nästan doldes. Sanna åter blev desto mer elegant och extravagant i sin mundering och påminde onekligen om en prålande cirkushäst - allt till sin fars ära. Detta underliga, osaligt kringirrande par måste väcka nyfikenhet och löje.

En dag kom clownen på den lyckliga idén att i Topeka uppsöka sin första flamma, den Mary-Ann som på sin tid givit stackars "Stall-Nathan" korgen. Gumman - hon var ett par år äldre än Jac - tog hjärtligt emot sin försmådde friare och detta fryntliga möte gav clownen en andra god idé - han föreslog den pensionerade lärarinnan att sluta sig till sällskapet och bli en medlem av hans familj. Den goda kvinnan samtyckte genast. Men vad skulle Sanna säga? Med bävan i hjärtat förklarade Tracbac för sin dotter fördelarna av att äga en äldre, erfaren väninna vid sin sida. Den misstänksamma flickan gav fadern en mörk blick men plötsligt sken hon upp och utbrast: Min far - skulle vi inte kunna göra henne till min lektris? - Utmärkt! nästan gallskrek clownen i förtjusning. Det bör passa en gammal lärarinna alldeles utmärkt! - Så blev det. Gumman, som var van att sköta kvinnliga varelser av olika åldrar och kynnen, behandlade smidigt och förståndigt flickans nycker. Den åldrade Mary-Ann fick tillfälle att göra sin försmådde Stall-Nathan ovärderliga tjänster.

Emellertid hade före detta lyckliga möte en ny olycka spirat och vuxit. Far och dotter Tracbac ägde en egenskap gemensamt - de var otroligt givmilda och tyvärr båda på det mest kritiklösa och virriga sätt. Det gällde bara att giva, likgiltigt till vem, blott personen i fråga förstod att väcka deras medlidande och ingenting var lättare än det. I dylika fall är det givetvis de fräckaste och sämsta elementen som tränger sig längst fram. Paret Tracbac verkade på dessa yrkestiggare och bedragare som en ostkant på råttor. De strömmade till från alla håll och kanter, gnagde och knaprade efter förmåga. Då åtskilliga av dessa obskyra manliga och kvinnliga figurer hade allt annat än klara papper, råkade den till slöhet utpinade clownen snart i allvarliga bryderier. Men Herren är de dårars förmyndare och denna gång sände han till Tracbacs hjälp ingen mindre än mr Judah, som städse var beredd att förlåta eller förlåtas alltefter omständigheterna. Vid ett tillfälligt sammanträffande upptäckte han snart clownens svårigheter, undanröjde snabbt de mest trängande, skingrade slöddret och underrättade dessutom Abel Rush om saken.

Den trofaste sekreteraren bröt genast sin smekmånad och anlände till Topeka i sällskap med sin unga hustru samt paret Benbé. Ett familjeråd hölls under det att unga mrs Rush lyckades hålla Sanna på avstånd. Det beslöts att Sanna skulle återvända till sin fars bungalow, där hon var mera skyddad för utomstående inflytande. Tracbac åter skulle följa Benbés till deras nya hem i Frisco och vistas där någon tid. Emellertid vägrade Sanna att resa utan sin far och då de gjorde henne föreställningar, vred hon sina händer och utbrast snyftande: Min far, jag anar att jag plågar dig. Men sänd mig då tillbaka till mina föräldrar. Dem beredde jag åtminstone glädje.

Denna gång var det Benbés tur att finna råd. Då han såg, hur stolt flickan var att äga en lektris, yttrade den sluge ynglingen: Sanna skulle nog trivas där nere om hon hade en behaglig sällskapsdam. Jag känner en person av synnerligen fin familj, som måhända skulle vilja antaga platsen. - Den åsyftade personen var ingen annan än Benbés förträffliga värdinna, mrs Canadian. Han hade två orsaker till sitt förslag - för det första visste han att kanadensiskan befann sig i ganska trånga ekonomiska omständigheter och att han alltså gjorde henne en tjänst, för det andra var han övertygad om att denna praktiska, hurtiga och alltid gladlynta dam skulle göra livet på bungalown betydligt drägligare för hans onkel. Sanna nappade genast på betet. Denna nya förnämitet tilltalade henne. Med en lektris på ena sidan, en sällskapsdam på den andra och en negerbetjänt bakom sig var hon så gott som en furstlig person. Hon kastade en öm blick på Abel Rush (som lyckligtvis stod under sin lilla hustrus beskydd) och tänkte: Kanske får jag också en sekreterare -

Familjerådet skingrades. Åtminstone en del av clownens sorger och bekymmer hade avlyfts i detta Topeka, där han för en del år sen till syndikatets förtvivlan velat börja en stor turné. Orsaken till hans bisarra infall då hade helt enkelt varit en önskan att återse sin forna flamma, som nu skulle bli hans dotters lektris. Trots sin trötthet småskrattade han för sig själv, då de följde Sanna till tåget, och viskade i Abels öra: Vad sa jag för flera år sen, Abel? Topeka är inte dumt, sa jag. Utmärkt.

---

Alla dessa märkliga reseäventyr och händelser duggade i brev över makarna på Sanna. Likväl var det endast fader Längsäll som tog del av dem; Lillemor orkade inte längre. När inte morfinet gav henne sömn låg hon och stirrade oavvänt i taket. Någon gång vände hon på huvudet, nickade åt mannen, såg så åter i taket. Över den lilla munnen dallrade ständigt ett leende, än plågat då smärtorna ansatte, än bittert ända till cynism. Detta leende plågade fader Längsäll nästan mer än medvetandet om hennes smärtor. Inte förgäves hade han många släktled starkt religiösa förfäders blod i ådrorna. Om och om igen sa han sig att hans plikt bjöd honom tala om de heliga tingen. Han kunde inte, han kände sig så oändligt mycket svagare än denna hårda lilla varelse som långsamt upplöstes i plågor. Han vågade icke. En gång då han satt och dovt och slött grubblade över dessa saker, vände hon plötsligt ansiktet mot honom, hennes vackra ögon gnistrade av förbittring och hon utbrast i sträv ton:

Ja, du har det bra, du - du med din himmel och din gud.

Blicken, rösten, orden, den plötsliga stöten för bröstet knäckte honom. Han nästan föll framstupa mot sängkanten och brast i gråt. Hon satte sig mödosamt upp och tog hans huvud mellan sina händer. Hon strök sitt ansikte mot hans, hon kysste hans panna och hjässa. Det var den sista smekning fru Lillemor gav sin starke, muntre, tålige man.

---

Sannas liv i sin fars bungalow förflöt nu angenämare än förut. Hon var stolt över sina "damer" och bemötte dem också med utsökt artighet och vänlighet som på intet sätt verkade nedlåtande utan hjärtlig och naturlig. Därmed ville hon hedra sig själv och sin store far. Då man väntade något turistsällskap, som under Longfellows ledning skulle göra den sedvanliga ronden, tog hon gärna plats ett litet stycke från vägen i en bekväm vilstol med lektrisen vid sin sida och den guldsmidde Hiawatha bakom stolen fläktande med en solfjäder. Det var som en saga ur Tusen och en natt. Tyvärr lät varken mrs Canadian eller de Grazy förmå sig till att deltaga i dessa tablåer. Den tappre majoren hade återvänt till bungalown och något längre fram i tiden skulle han komma att ställa sig under mrs Canadians beskydd alldeles som Abel Rush under Esters.

Sent omsider återvände Tracbac till sitt hem tämligen utvilad tack vare vistelsen hos Benbés. Ett par dagar senare gick den länge förberedda festen av stapeln. Gästerna, som hälsade den store clownen efter hans "triumftåg genom Staterna", uppgick till ett halvt tusental, nästan idel notabiliteter på olika områden, enligt Sannas befallning valda av de Grazy. Första delen av denna fte champtre avlöpte fritt och otvunget men utan större sensationer eller enligt de Grazy i europeisk stil. På Sannas begäran bar clownen samma dräkt som vid det "oförgätliga" uppträdandet på Capitolium. Han linkade kring bland sina gäster, skakade hand och grinade till synes högst belåten.

Sedan mörkret fallit på avbrändes det första fyrverkeriet, därefter följde något som de Grazy kallade "det grövre inslaget i festen - got américain". En del av detta inslag torde ha kläckts i Hiawathas hjärna och försiggick under hans ledning. Ur otaliga gömslen rusade plötsligt hundratals halvvuxna ungdomar fram, skränande och hojtande, de flesta klädda som indianer med kopparfärgade halvnakna kroppar, svängande facklor som visserligen påstods ofarliga men som tyvärr svedde åtskilliga toaletter. Samtidigt spelade från sju olika gömslen i parken sju fruktansvärda jazzkapell. Och ur jorden började nu den ena eldpelaren efter den andra uppstiga - de Grazys nedgrävda minor. Larmet var bedövande, elden hotfull och skrämmande. Tracbac gav till ett dovt böl, tog sig för bröstet och rusade i långa skutt upp mot huset. Elden hade skrämt honom. Gästerna uppfattade hans skrämsel som ett artigt upptåg och applåderade vilt. Hunnen fram till svarta porten lyckades Tracbac med yttersta ansträngning bekämpa sin rädsla. Med den vänstra handen hårt tryckt mot sitt dunkande hjärta besvarade han hyllningen. Han blev stående orörlig med ryggen stödd mot porten. Siv som anlänt till festen tog plats bredvid honom. Han slog ut med handen, log beskt och viskade i hennes öra: Home, sweet home -

Plötsligt kom en ny sensation. De halvvilda ungarna hade avsiktligt eller oavsiktligt släppt lös de helvilda aporna. Rasande och skrämda rusade djuren fram mellan de skrikande människorna, kastade sig från träd till träd, radade upp sig och bildade en grotesk fris på husets tak. En schimpanshona, clownens favorit, störtade fram till honom, tuggade och gestikulerade vilt. Hon kastade sig om -hans hals men lugnade sig, hasade ned och blev stående upprätt bredvid honom med clownens hand i sin, kliade sig betänksamt på låret och betraktade de fräsande eldpelarna.

På vägen utanför gallret trängdes en folkhop, tillbakahållen av en stark poliskordong. Oväsendet växte stadigt. Gästernas första upphetsning hade slagit om från förskräckelse till jubel. Amerikanarens kraftiga aptit på starka sensationer tog ut sin rätt. Särskilt de äldre damerna fann leken pikant och ungdomarna sökte snart tillfälle att själva leka i denna väldiga, underligt och nyckfullt upplysta park där faran att plötsligt bli avslöjade av någon ny eldpelare endast ökade den erotiska lekens njutning.

Bland dessa av festens larm uppjagade gäster rörde sig Sanna-Sanna som fisk i vatten. Saligt leende gled hon fram mellan dem, vissa ålande rytmiska rörelser kom hennes slinkiga gestalt att slingra. De vackra unga männen tilltalade henne och hon ansträngde sig inte att dölja sina känslor. De å sin sida fann henne obeskrivligt löjlig och drog sig inte för att skämta med fjollan. Bland de äldre damerna vann hon mera anklang. De fann henne originell och det omedvetna lättsinnet i hennes uppträdande eggade deras vissnande sinnlighet. Siv, i hjärtat bedrövad men på tungan glad, viskade till Tracbac: Tänk, så ledigt Sanna uppträder! - Clownen svarade med torr, skrovlig röst: Jag tycker hon uppträder som en schana.

Plötsligt upptäckte Sanna en "underbart vacker" ung man som till hälften dold i jasminhäckens skugga oavlåtligt betraktade henne. Med ett än saligare leende, huvudet bakåtlutat, händerna framräckta gick hon emot honom. Då hon kommit på ett par stegs avstånd upptäckte hon att detta grekiskt fulländade ansikte var skönare än hon först trott och att hans ögon ägde ädelstenars lyster - men de ägde också en blick, så kall, hård, grym att hon plötsligt skrek till och med armarna lyftade över huvudet tog till flykten. Den vackre unge mannen ryckte på axlarna och mumlade: Stackars Jac. - Det var doktor Denny O'Henny, berömd neurolog och specialist på sinnessjukdomar.

Och festen förlöpte, glänsande och tragiskt. Vid grinden stod den väldige Longfellow, rullade vilt med ögonen och skakade sina knutna nävar lik en vredgad svart trollkarl, som nedkallar förbannelser. Botanen var skövlad, aporna utsläppta, maskinerna vid Konstgjorda forsen förstörda. Vad skulle han nu visa nyfikna turister, varmed övertyga dem om hans husbondes storhet och moraliska renhet?

Vid svarta porten åter stod clownen i den granna dräkten. Vid ena sidan stod apan, höll honom troget i hand och på sin andra sida hade han världsdelens vackraste halvblod. Siv, oroad av hans ord om Sanna och röstens strävhet, viskade till honom: Och hur blir det nu, Jac? Tror du verkligen att du kan -

Härda ut, tänkte hon säga men avbröt sig. Clownen funderade några ögonblick, mumlade buttert:

Jag är ju karl, eller försöker vara. Vad jag tagit på mig, får jag bära.

Efter några ögonblick sa Siv tveksamt: Och om du blir trött, uppretad, utledsen, tror du inte att flickan kommer att märka -

Åter tystnade hon mitt i meningen. Clownen sa: Du menar att jag inte ska kunna dölja min misstämning? - Siv nickade. Clownen tog sig en lång funderare. Så släppte han apan som hastigt försvann. Han la båda händerna på Sivs skuldror, men såg henne inte i ögonen; han drog munnen till ett litet grin och svarade:

Var inte orolig, flicka - jag är ju clown.

Siv böjde sig fram och kysste honom.

De stod i eldpelarens starka sken. Tavlan liknade en välgjord films lyckliga slut - eller som den hädiske clownen brukade säga: lyckliga svansen. Publiken applåderade ursinnigt.

Några dagar senare ingick till Jac Tracbac alias Jonathan Borck underrättelsen om fru Lillemor Längsälls frånfälle.



Project Runeberg, Thu Dec 28 21:51:15 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/clownjac/20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free