Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medior att vara egensinnig, öndsitit och olydig. Det
åläge Prinsen visa sin beskedlighet just deruti, att han
utan impatience med undergifvenhet och tålamod i dag
underginge det öde, som honom blifvit forelagdt. Han
hörde på mig med uppmärksamhet, stretade med sig sjelf
— och öfvervann sig; men var ratt glad att omsider få
lägga sig och sluta en tung och bedröftig dag.
Den 16 Oktober. Prinsen bouderade Armfelt
under héla påklädningen. Förgäfves (då han vande
ryggen till eller kom in i min kammare, som jag vistades
uti hela morgonstunden, utan att vilja visa mig)
suggererade både LifPagen och Kammartjenaren H. K. H. ätt
göra reparation åt sin bon ami och bedja honom om
förlåtelse, samt att icke genom mig låta komma förKongl.
Maj:t Prinsens uppförande, som ofelbart skulle ådraga
honom en sträng kroppsaga af Konungens hand.
Prinsen svarade ständigt: «JYejS» och var helt hög på sig.
Jag kom öfverens med Armfelt, att då han gick nt från
min kammare till Prinsen igen, skulle han högt, utan
affektation, omtala sin förundran öfver hvart jag kunde
hafva tagit vägen, som redan vore klädd och titgången.
Tillika skulle han, om han såge Prinsen alltid 1 samma
sturska sinnesförfattning, gå in i garderoben utan att
säga honom något ord, så att Prinsen måtte se det, der
riset står, och laga till detsamma, samt dermed åter
passera genom hans kammare in i min: allt under det
Prinsens påklädning ännu varade. Armfelt verkställde alh
efter åftal. Prinsen såg; men lät sig likafullt ingenting
bekomma. Armfelt inträdde nu hos mig och vi voro nu
rådlöse öfver all denna Prinsens hårdnackenhet,
seendes vi ingen hjelp att för honom kunna undvika den
således högst nödig blifvande risbastun. Medan vi som
bäst talade inkom kammartjenatan, berättande, att
Prinsen hade märkt allt hvad som passerat, och att
dervid på en gång sådan fruktan fattat honom för
det förestående straffat, att han bleknåde och hela hansf
kropp började skälfva. Kammartjänaren hade då sagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
