Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
Länge sväfvade Carl mellan lif och död och hans
tillgifne mellan fruktan och hopp. Inga läkemedel
mäktade häfva den långsamt tärande febern, eller
återställa de aftynande krafterna. Uti hans inelfvor brände
sönderslitande qval, på hvilkas döfvande archiater
Hjärne och doktor Ziervogel förgäfves ansträngde
vetenskapens alla utvägar och den sorgfälligaste skötsel.
En dag, då de begge läkarne voro ensamne inne
hos den sjuke, yttrade han, med blickar, mera
talande, mera frågande till och med, än orden: ”men säg
mig, hvad j tron det är, som så grufligt anfäktar
mig?”
Ziervogel teg och syntes förlägen.
Efter korrt besinnande svarade Hjärne, med en
viss bitterhet, på sitt vanliga fria språk: ”jo
uppriktigt sagdt, det äro de många fattiga enkors och
faderlösa barns suckar och tårar, som för reduktionens
skull gjötos, hvilka nu plåga Ers Maj:t.”
Carl funderade några ögonblick; derpå frågade
han på nytt, och lät ej märka förtrytelse öfver det
föregående svaret: ”menar ni att jag gjort orätt med
reduktionen ?”
Utan att tveka genmälte Hjärne: ”ja visst, Ers
Maj:t! är derutinnan alldeles för hårdt förfaret.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
