Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagen derpå, långfredagen, lät konungen komma
för sig samtlige Kongl. råden först, och sedan efter
hand sin närmaste uppvaktning. Alla tackade han
för bevisad trogen och nitisk tjenst, sträckte dem sin
matta hand och tog afsked af dem i de bevekligaste
ordalag. Det var ett uppträde, egnadt att pressa
tårar ur klippan, och så hårdt fanns intet sinne, att det
ej smälte till deltagande och sorg vid åsynen af den
store konungen, som, med döden i faggorna,
beherr-skade qvalens brand och lika lugnt som rörande böä
en hvar af de omgifvande särskildt farväl. När dessa
uppskakande och för de flyende lifsandarna
tröttsamma afsked försiggått, fortfor Carl återstående delen af
den heliga dagen i andaktsöfningar (114).
Efter en i sönderslitande smärtor genomvakad
natt, lät han tidigt påskaftonsmorgonen efterskicka
statssekreteraren Piper.
Denne, som knappt vågat hoppas att konungen
ännu lefde, och ännu mer förvånad att han, i dödens
käftar, kunde hafva tankarna samlade för
regeringsbestyr, i afseende på hvilka Piper förutsatte att hans
inställelse blifvit anbefalld, skyndade hals öfver
huf-vud till sin döende beskyddare.
Carl vinkade honom tillsängen och yttrade: ”Gud
har tillstått mig att lefva några timmar längre, än
män anat, för att kunna vara er nyttig, och genom
er, min son och riket. Jag väntar hvarje ögonblick
hans och min fru mors ankomst; då vill jag närmare
förklara hvad jag menar.”
Enkedrottuingen och kronprinsen läto ej länge
vänta på sig. Piper drog sig vördnadsfullt några steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
