Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTONDE KAPITLET.
Annandag Påsk lät konungen ånyo kalla till sig
öfverhofpredikanten. ”Jag känner — yttrade Carl till
honom, med matt röst— att mitt slut nalkas med stora
steg. Ännu en gång önskar jag blifva delaktig af
nådemedlen, och sedan får ni ej lemna mig förr, än
lifvet är släckt.”
’’Det är en helig, ehuru smärtande pligt, som
jag skall samvetsgrannt uppfylla”, svarade Wallin.
Och tillredelserna gjordes till den heliga
förrättningen.
Först höll prelaten en korrt, men uppbyggelig,
predikan öfver dagens evangelium, hvilken Carl afhörde
med uppmärksamhet och andakt Derefter meddelade
han honom sakramentet, hvilket den döende
monarken undfick, icke på sotsängen, utan stående på
golfvet på sina utmattade och darrande knän, och med
den innerligaste uppbyggelse. Öfverljudt läste
Kouun-gen sjelf syndabekännelsen och flere böner; och först
sedan gudstjensten var slutad, intog Carl ånyo sängen.
Ofverhofpredikanten Wallin slog sig ned på en
kuller-stol tätt bredvid, hållande sin högra hand på
konungens bröst, under det denne lutade sitt hufvud mot
Wallins venstra arm. Gent emot vid hufvudgärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
