Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skärn, hvilken han hals öfyer hufvud uppsökte, si
snart han blef varse den inträffade olyckan.
Fältskären undersökte såret och den sårade, och
fann ingenting annat vara att göra, än undanskaffa
liket, hvilket bars in i ett rum.
Dyster och sluten återvände Konungen till sina,
lät kalla Brunnerus och läste sig in med honom en
hel timma. Det var en timma af ånger och andakt
— en bigt med den frommaste uppriktighet: ett
skriftermål med det strängaste allvar, den bittraste
ruelse , oskrymtad botfärdighet och den mest rörande
aflösuing.
När Carl sålunda med sitt samvete och
själasörjaren uppgjort sin räkning, lät hao till sjelfva
tummelplatsen för dessa dagars utsväfningar, matsalen,
kalla deltagarne i dem.
”Gören eder färdiga att återvända till min
huf-vudstad” — yttrade han, i befallande ton — ”för att
aldrig mer i mitt sällskap återse Kongsöhr.
Glömmen, om det är möjligt, hvad här förelupit, och må
aldrig ett ord derom slinta öfver edra läppar, så kärt
eder är, att äga min bevågenhet.”
Ctan att afbida svar, gick Carl tillbaka in i sitt
kabinett och stängde dörren efter sig. På hans bord
låg en uppslagen bibel, som han nyss lånat a i
Brunnerus.
”Nu är det slut med hvissla, som ordspråket
sä-ger” — yttrade Schlippenbach, förstulet till Douglas,
i det de Jemnade salen. — ”Lika så godt kunde
vara, att utan vidare omsvep gå i kloster.”
”Fan heller!” — ^enmälte Douglas, ilsket
bån-sårattande* — ”Munk blir jag aldrig; men om svart-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
