- Project Runeberg -  Huset Tessin under enväldet och frihetstiden. Romantiserad skildring / Del 4. Sista delen af enväldstiden /
104

(1847-1849) [MARC] Author: Magnus Crusenstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ändtligen krossas bröstet med tvänne slag. Från
detta ögonblick kan ofTret hvarken gifva sin ångest
luft uti jemmerskri, eller hörbart anropa Gud. Men
med blickar, som bevekligare än ord, mana till
barm-hertighet, kväser Patkull till sin bödel: ”hufvudet af!”

Skarprättarn, långsam i sina rörelser, under det
helvetets pinor droppvis förlänga offrets brännande
sveda af hvaije sekund, dröjer att tilldela nådestöten.
Då atitt^ftnger Patkull sina sista krafter, äggade på
en gång af smärtan och af hoppet om dess slut och
släpar sjelf de af qvalfulla dödsryckningar sprittande
qvarlefvorna af sin sargade kropp till stupstocken
straxt bredvid, på hvilken han sträcker fram
huf-vudet, likväl med ansigtet vändt uppåt. Vid en
jakande åtbörd af befölhafvaren, som lifligt delar alla
närvarandes längtan efter slut på detta fasans
uppträde, griper skarprättaren först i det sargade
döds-offrets kropp, med hvars omvändande, för att
komma åt nacken, han döck flera minuter fumlar, och
sedan till bilan. Tre gånger blänker den mot solen
och träffar fruktlöst halsknotorna, utan att hitta
vägen mellan dem. Blodet sprutar kring marken, och
’-*■ ändtligen vid ljerde hugget rullar hufvudet, skildt fr&n

Patkulls kropp.––––––––––––––––– l£ >

.f- Bland menigheten sorl af fasa och medömkan.

%Érigsknektarnes tysta leder, dystra som en
oktobernatt, sänka blickarna mot jorden. Orden stocka sig
i halsen på befälhafvaren, då han skall upprepa den
vanliga besvärjelsen: ”gånge så alla förrädare!” Ingen
hör och ingen vårdar sig om att lyssna efter hvad
han mumlar mellan tänderna. Det blodiga uppträdet
spänner uteslutande allas tankar. Och när till slut

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:44:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cmjtessin/4/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free