- Project Runeberg -  Tvenne äktenskap. Roman /
110

(1847) [MARC] Author: Magnus Crusenstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blir, om den icke redan är, en visa i hvar mans man
och mitt namn stäldt vid sidan af vårdshnspigans.
Hvilken oerhörd skymf! . . . Jag svimmar . • . nej...
jag dör» ....

Grefvinnan var su retande skön, der hon låg
afdå-nad på den spänstiga divanen, att Ludvig skulle varit
en tiger, om ban ej sökt bringa benne till lifs igen.

I en handvändning blef nattduksbordet plundradt på
eau de c o lo g ne- Det göts i strömmar öfver det
liljebleka hufvudet, den oroligt böljande barmen. Hon
lefde således; hon andades. Ur de matt uppslagna
ögonen flämtade trånadens månskensstrålar. Ludvig
glömde i detta ögonblick sitt jag, och hon glömde
både sig, bonom, lorden och värdshuspigan...............

Men denna glömska var minutens. Med
återvak-nandet från berusningens himmel återtogo begges
skaplynnen sin ursprungliga egenhet. »Ludvig!» hviskade
grefvinnan, lindande sina armar kring bans hals,
tror jag, är jag til! ocb med öfvertygad, att ni älskar
mig uppriktigt och ömt. Lofva mig då att hämnas den
skymf lorden tillfogat mig. Sättet öfverlemnar jag at
er egen. urskilning och omständigheterna: må endast
upprättelsen icke gifva förolämpningen efter i
uppseende!»

Ludvig lofvade och svor allt hvad grefvinnan
begärde. Det var ju icke bans fel, att hon obetingadt
åt bonom öfverlåtit hämdens sätt? Hon hade derföre
att skylla sig sjelf, om den utväg han valde i dubbelt
afseende förkrossade både hennes bjerta och hennes
fåfänga.

»Det vore avita,» tänkte han vid sig sjelf, sedan
han kommit hem ifrån grefvinnan, »att räkna lorden
till last, att han rymt undan fältet för mig, och en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 12:32:34 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cmjtvenne/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free