Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJORTONDE KAPITLET.
Sista dagarne af Fredriks vistande på Berga,
qvar-hölls öfverstinnan i sin sängkammare af opasslighet.
Detta fördubblade smärtan af skilsmessan, så väl
mellan mor och son, som mellan de begge älskande
fostersyskonen. Dessa hade så mycket att säga
hvarandra nu, som de väl upprepat tnsen gånger förut, men
brilket de aldrig tröttnade att omsäga och höra åqyo:
kärleksförklaringarnes gamla thema, med
trohetsför-säkringarnes evigt samma förändringar. Man måste
vara kär — kär så att det förslår — för att göra,
för att uppfatta, for att uthärda dem. Hvad som för
det lugna eftersinnandet blir enformigt, ända till
jäsp-oingar, sliskigt, ända till äckel, löjligt, ända till
kiknande af slfratt, antager en förberrligad skepnad i
tvenne älskandes mun, då hvarje kärlekens tankstreck
• . . och derpå är den smäktande känslan rikare, än
på tankar . . . vältaligt uttydes på hörbara pulsslags
tungomål, och hvarje bokstaf i eldsdrag glöder på
blossande kinder, i ögonens lågor.
Med välbehag, yttradt i ett bifallande småleende,
iakttog fru Sparfvenfeldt sina begge barns (ty så
kallade hon dem utan åtskilnad) ömma vårdnad om sin
person och ömma tillgifvenhet för hvaraodra inbördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
