Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hemta henne, och denna förening var mera
i den stolte fadrens smak. Hildiger måste
alltså fara ifrån sin hj er tekär, men innan han
reste, smög han sig upp till Signes jungfrubur,,
der han med blixtrande ögon och klappande
hjerta försäkrade henne att han vid löftesringen
ämnade svärja att med en egen lijeltehär
återkomma inom ett år ocli då döda hennes
tillärnade brudgum, såvida denne icke afstode
henne frivilligt. Derpå togo de unga afsked,
och för första gången klappade deras hjertan
emot hvarandra i ett trofast famntag. Ännu
en handtryckning, och Hildiger var borta.
Han begaf sig till en förhanden varande
offerhög. Ett offerdjur slagtades, presterna signade
öfver detsamma, doppade den gyllne offerringen
i det rykande blodet och räckte den
åt Hildiger. Med ringen i den ena emot himlen
utsträckta handen och med den andra omfattande
slagsvärdets fäste, svor Hildiger att
inom ett år på lif och död hafva kämpat om
konungadottren Signe, och att han sjelf eller
hans medtäflare, skulle dö på stridsplatsen.
Han höll ord. Snart stod han med en
stridslysten hjelteskara utanför sjökonungens
borg. Derinne firades ett ståtligt gästabud,
ty Signes tillämnade brudgum, den mäktige
konungen fjerran ifrån, var kommen dagen
förut, och nu dracks hans hemkomstöl. Sjökonungen
ville ej insläppa Hildiger och hans
män. Då slogo dessa kämpar med sina goda
svärd på de blanka sköldarna, så att det klang
r de närbelägna klipporna med tusendubbladt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
