Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De rebus omnibus et nonnullis aliis. Första Brefwet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfwen nu,, och med häftighet yttrade jag: "hela
nationen bör nedhuggas, så så blir det lugn i landet.
De döda äro så stilla och fredliga undersåter,
som någon monark kan önska sig. Rådfråga
historien, och du skall finna, att upplopp och
revolutioner och dylika skändligheter alltid blifwit
tillstälda af de lefwande och aldrig af de döda.
Hela nationen bör nedhuggas, så blir det lugn i
landet." Leende och med upplyft finger swarade min
wän: "Akta dig du!"
Ur deßa ord, sagda till warning, hemtade
jag all den upplysning, som jag för tillfället
behövde. Som en blixt flög mig den tanken
genom hufwudet, att en Publicist egentligen är en
menniska, som bör akta sig.
Hwad måste han då akta sig för?
Till en början måste han akta sig för att
synda mot den läsande allmänhetens, eller,
såsom den under pågående prenumaration helst
kallas, den wördade allmänhetens reglor för
skriftställare, reglor, som rätt förstådda, utan twifwel
förena axiomets bindande evidens med postulatets
enkelhet.
Den första af deßa reglor lyder så här:
"Du skall yttra dig på ett sätt, som wittnar om
bildning". Låtom oß tillse, hwad denna föreskrift
kan hafwa att innebära.
För det första innebär den ett förbud emot
allt owett. Det förstås af sig sjelf, att jag här
ej tager detta ord i samma bemärkelse som
Thorild, hwilken någonstädes yttrar, att wett; så
sagdt, att det träffar, kallas i Swerige för
owett. Wore denna betydelse af ordet den riktiga,
så synes mig, som skulle ingen skriftställare kunna
nog mycket bemöda sig att wara owettig.
Men dels är Thorilds definition icke riktig, dels
gifwas fall, i hwilka, äfwen om den wore riktig,
klokheten bjuder Publicisten, att blott med
sparsamhet begagna sig af owett. Föreställom
oss för några ögonblick en Publicist i landsorten;
föreställom oss widare, att i bemälte landsort
finnes ett Consistorium, att bemälte
Consistorium gör en gräslig mängd dumheter, och
ändtligen att bemälte Publicist i sin tidning
refererar och kriticerar bemälte dumheter. Då ligger
för en dag, att Publicisten, snart sagt,
lewer på Consistorii dumheter. De utgöra, så
till sägandes, hans wisthus, hans källare, hans
garderob. Wore det nu klokt af Publicisten,
att wara för owettig på Consistorium? Wißerligen
icke! Han måste, om han är förståndig,
resonera så här: Är jag för owettig på Consistorium,
så kan Consistorium bli förargadt; blir
Consistorium förargadt; så kan det i förargelsen låta
bli att göra dumheter – – och hwad tusan
skulle jag sedan lefwa af?
För det andra innebär regeln en befallning
att bruka förmaksmäßiga uttryck, men inga
andra; och bryter någon deremot, wore det blott en
enda gång, anser jag honom förlorad. Förgäfwes
skall han till sin ursäkt åberopa Guds åt
menniskornas stamfader gifna privilegium att nämna
hwar sak wid sitt namn. Förgäfwes skall han
demonstrera, att tankar, som rusta sig till fejd,
behöfwa ridstöflar, men icke dansskor. Förgäfwes
skall han anföra respektabla och respekterade mäns
exempel, såsom Luthers. Förgäfwes skall han
ropa: "Sybariter! er ömtålighet härflyter ej ur
sedlighet, men ur brist derpå. Weten, att en
frisk hand kan krammas, men en swullen icke ens
widröras utan smärta. Weten, Sybariter! att
om I fortlöpen på samma wäg, som hittills,
skolen I slutligen ej wåga nämna ert eget hår;
ty håret sammanhänger med hufwudet, hufwudet
med halsen, halsen med ryggen, och ryggen med
något, som icke får nämnas." Kort sagdt, karlen
må kämpa aldrig så käckt, han förlorar ändå
processen, och detta med rätta. Hwarför wille
han ej motswara en bildad allmänhets anspråk?
Hwarför kunde Han ej nyttja benkläder i stället
för byxor och wisa sin civilisation?
Tro icke, min Wän! att mitt skämt åsyftar
ett förswar för grofheten och pöbelspråket. Långt
derifrån. Men jag påstår att undwikandet af
låga talesätt endast är hyckleri, så länge en låg
sinnesstämning ännu anfäktar den talande.
Bedjom Gud bewara oss för en låg sinnesstämning
och det låga språket skall falla bort af sig sjelf.
Den läsande allmänhetens andra regel, hwaremot
publicisten må akta sig att synda, lyder så
här: "du skall hålla dig till sak, och icke till
person." Tages denna regel i sin strängaste mening,
måste man gissla tjufnaden och låta tjufwen gå.
Det förra faller sig nog swårt, det sednare nog
hårdt. Wi måste derföre förklara regeln på ett
sådant sätt, att tillämpningen deraf ej warder
omöjlig i den konkreta werld, hwars innebyggare
wi äro. Månne regeln i sjelfwa werket innebär
någon annan befallning än den, att strängt skilja
mellan mannens offentliga handlingar och hans
enskildta? Månne den innebär något annat förbud
än det, att ej öfwerskrida familjlifwets
helgade tröskel? Jag, för min del, beswarar deßa
frågor med nej.
Ännu ett tredje anspråk från allmänhetens
sida, men hwilket hon likwäl är för blygsam att
uttala som regel, torde äfwen böra tagas i
betraktande. Hwarje läsare will i en tidning se
sina egna åsigter uppträda, men naturligtwis i
förskönade och förklarade skepnader. Pehr will se
en idealiserad Pehr, Pål en idealiserad Pål. Sak
samma gäller om Anders. Men som detta allsicke
låter sig werkställas, får publicisten nöja sig
med det ena partiets gunst och försaka de öfrigas.
Endast en halfgud kan göra alla till wiljes, t. ex.
Högstsalig Hans Majestät Konung Carl den
Trettonde, glorwördigst i åminnelse, hwilken wann
en seger wid Hogland, hwarmed begge de krigande
nationerna funno sig så belåtna, att Swenskarna
skjöto te Deum i Stockholm och Ryßarna i
Pettersburg.
Men icke blott för allmänheten måste
Publicisten akta sig; ty i motsatt fall mistar tidningen
sina prenumeranter. Han måste äfwen akta
sig för Hof-Canzleren; ty i motsatt fall mista
prennmeranterna sin tidning.
Denne Zeus - jag menar Hof-Canzleren
– sitter på Olympens spets - jag menar
konseljtaburetten - med twenne blixtar i sin
hand - jag menar åtal och indragning.
Åtal nu för tiden röra mest Majestätsbrott
och ingen kan wara säker att slippa, icke en gång
jag, som är en swärmande Rojalist. Du mins,
att wi i Upsala studerade Montesquieu
tillsammans. Du mins äfwen, att wi under
läsningen meddelade hwarandra wåra tankar. Begge
erkände wi, att Konungar äro ett godt; men
derutöfver - hwilken skilnad i wåra åsigter!
jag påstod, att af det goda man aldrig kan få
för mycket och önskade, mina ögon måtte skåda den
dag, då hwar menniska wore en Konung. Du,
mindre sanguinisk och med måttligare anspråk
önskade blott, att se den dag, då hwar Konung
wore en menniska. Och likwäl fruktar jag, som
ännu är samma swärmande Rojalist, hwar timma
och stund, att anklagas för Majestätsbrott.
Ty häromdagen skref jag ett bref, der jag bland
annat yttrade, att örnen är en roffogel. Kommer
detta bref för wederbörandes ögon, så följer
sannolikt en högmålsprocess och mina öron bereda
sig redan, att inför Rådhusrätten läskas med
följande nektariska framställning:
"Den anklagade har kallat örnen en roffogel,
följaktligen har han smädat örnen. Nu är
örnen foglarnas Konung; följaktligen har den
anklagade smädat en Konung. Men den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
